Jag har ett problem!

Tomba120cmTitta på bilden. Det ser ut som att allt är bra ställt med mig. Vädret är bra, tröjan är snygg, gäddan ser enorm ut. Det ser ut som en vanlig frisk man med livets fisk i famnen. Men riktigt så är det inte. Snarare tvärtom. Det finns en mängd olika faktorer som gör att det här inte alls är så jävla kul som folk tror. Ska förklara det snart, men först ska jag gå in på djupet i en specimenfiskares hjärna. Vad är då en specimenfiskare? Jo en specimenfiskare är en hjälte. Han är den som alltid får fisk, stor fisk, Han är den som alltid verkar veta var fisken står och vad den hugger på för dagen. Han är den som genom år av självplågeri och förnekelse underkastat sig för en enda uppgift här i livet. Han ska ha fisk; och inte nog med det, han ska ha stor fisk. Större än ni vanliga människor ens kan föreställa er! Allt annat i livet kretsar kring fiske. Jobbar gör man för att få pengar till fisket. Tjejen är den som tvättar fiskekläderna, lagar maten, ger kärlek och värme men verkar alltid stå i vägen för ett trevligt fiskepass efter mört. Hon är den som är trångsynt och egoistisk som står i vägen för sin mans intresse. Hur kan man vilja se på paradise hotel istället för fiska? En specimenmetare väljer fiske istället för sex 99 gånger av hundra. Den hundrade gången är bara för att det är fysiskt omöjligt att ta sig ut. (tänk benbrott, förlossning (fast sex då kanske kan framstå lite osmakligt), svår sjukdom eller dödsfall inom familjen. Dåligt väder existerar inte för en specimenhunter, men ändå så skyller man alltid på det om det går illa..

Trodde ni att jag var klar? Detta är bara början. Skulle kunna blogga en månad av sjukliga saker vi utsätter oss för. Men fiske ska ju vara kul, det ska vara rogivande och enkelt. man tar spöt, en spinnare, några öl och ställer sig på bryggan när solen skiner. Man kastar mot närmaste vass några gånger och hugger det inte så ställer man spöt mot huset och går in och dricker upp ölen.

En specimenfiskare planerar sitt fiske. Man letar efter det perfekta stället och när man hittat den så märker man att det oftast är den mest obekväma stället en människa kan tänka sig. Det finns lera, mygg, buskar trän, det luktar skit och där ska man sen sitta i 16 timmar i sträck blickstilla utan att prata med någon. Men innan fisket kan börja så ska du mäska i en vecka. Dvs ta sig dit varenda dag och mata fiskarna så att du bara kan ploppa upp vid dukat bord en vecka senare. Det kanske ska köras 4 mil dit, tas genom tre kilometer sumpmark och skog i 30 gradig hetta, kasta några burkar majs som du smaksatt med en blandning av chili och hallon. Sedan ta sig genom samma helvete till bilen och ta dig hem. Sju dagar i rad! Den sista dagen har du så mycket packning och spön med dig att du precis orkar bära det. Spöna fastnar i buskarna, gummistövlarna fylls med skitvatten och myggorna biter dig överallt. Sen kör man i 16h utan så mycket som ett hugg. Ger man upp då? NEJ, man snackar med sin metarkompis om vad som gick fel? Vi kanske mäskade för kort tid? Jo så måste det ju såklart vara. Så man kör samma sak igen, fast i 14 dagar. Sen kan man ge upp…

Här nedan ett exempel för vad som krävs för ett kortare mörtpass ”för skojs skull”

packningSå varför vill man utsätta sig för detta? Jo det är ju en kul, rogivande och en ”vettig” hobby!

Första gången jag märkte att det började bli för mycket var någon gång i mitten av 90-talet. Vi hade varit på sportfiskemässan i stockholm och haft det riktigt skoj. Väl på jobbet så frågade någon arbetskamrat hur det hade varit på mässan. Helt bäst sa jag, träffade ju för fan Per-Ola Johannesson som sålde boilies. Så sjukt stort! Vem fan är Per-ola Johannesson frågade han? Och vad är boilies? Nånstans där fattade man ju att den gode Per-ola kanske inte var så enorm utanför metekretsen. Det var inte så att jag träffat Björn borg eller Madonna.. Det var en svår stund för mig.

Bilden då? Vad i helvete kan det vara för fel att dra upp en gigantisk gädda i strålande solsken? Jo, först och främst så fiskade jag inte ens gädda den dagen utan abborre/asp. Sedan så var den riktigt smal. Jag trodde att den var över 10kg när jag såg den i vattnet. Lång som ett svältår med gigantiskt huvud. Väl i båten så såg den mer ut som en använd kondom. Men vad fan, kan man inte vara glad för det lilla då? Nej det kan man inte. Inte i våran värld.

Det kan och måste alltid bli lite större och bättre. Man kan alltid satsa lite hårdare, fiska lite längre (oftare blir svårt), köpa lite bättre grejor, besöka lite bättre vatten och lära sig lite mer. För fiske handlar inte om tur, inte specimenfiske iaf! Tur det har man på lotto!

Tomba


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s