Rundfiskad av amatörer.

DSC_0419Såhär är jag van att se mig själv. På bild med något stort i handen, och ja, då pratar vi fiskar. Jag bläddrade lite i gamla fotopärmar från tider då mobiltelefoner och digitalkameror bara var någonting man kunde se i usla sci-fi filmer. Vi hade våran klubb, jag Ronnie och Saku. SKAB hette vi. Specimenklubben abramis brama. Med tanke på att vi varken var särskilt specimen eller hade klubbrekord på brax över 2kg så var väl namnet kanske lite att ta i. Inte nog med det så hette och kanske fortfarande heter en av sveriges stora åkerifirmor just SKAB. Med facit i hand så borde vi kanske hetat skabb eller endast KAB. Men vi var ju specimen, det var en gemensam och mycket bestämd åsikt vi alla delade! Nu ska jag inte klanka ner på klubben, vi fiskade tamigfan varenda dag, ibland med riktigt fina resultat. Men det var mer en lyckosam sammanträffande av olika faktorer och tusentals timmar bakom våra spön som gav resultat i slutändan. Lite som att lämna in samma stryktipssystem varenda vecka i 50 år. Till slut så sätter man den.

Hursomhelst, vi var ju kungar. Vi var unga och hade tid. Vi sökte aktivt efter nya platser med små resurser. Mäsk och andra beten än mask och majs var något man hade läst om i fiskejournalen. Vi tog efter deras specimentävling och körde en intern variant inom klubben. 5 största fiskar av verje art gav poäng. När året var slut så kunde vinnaren kvittera in vinsten som bestod av två paket cigaretter. Det var kanske lite omoget med såna priser, och mycket riktigt visade vi mognad och ändrade till slut förstapriset till två flaskor sprit. Inte illa för ett helt års slit!

Vi var som sagt kungarna inom fiske i stan, om inte hela länet. Att vi inte fick större fiskar berodde endast på att eskilstunaån inte var världens hetaste fiskeplats. Men specimenfiske går ju ut på att få ut det mesta och största från vattnet man fiskar i. Ohotade på tronen som stadens fiskarkungar så såg man ju gärna ner på alla andra. Vi kunde, alla andra hade flax. Ibland helt sanslös flax när dom fick flera stora fiskar på kort tid. En dag så hände det ofattbara, vi fick en fjärde medlem. De tre vise männen hade blivit de tre vise männen och den fjärde killen. Vi kan kalla honom för Kalle.

Kalle hade vi känt en längre tid och vi visste att han fiskade en hel del. Han var lite av en ensamvarg när det kom till fiske. Vi snackade lite alltid när vi träffades och på något sätt så kom han in i ”klubben”. Saken var bara det att kalle hade en sån ofattbar flax hela tiden. Han drog en svit från vårat metställe vi endast kunde drömma om. Han fick flera fina gäddor med drankovic-metoden med ett flertal över magiska 6kg. Han hade även den helt osannolika turen att även dra en abbore på 1,2kg med samma metod. På våran plats, platsen vi visat honom, platsen vi hittat. Maken till fräckhet hade man ju aldrig beskådat varken före eller efter. Han toppade sviten med en rengbåge på 5,5kg på jigg samt några sutare, en ål och en trekilosgös. I eskilstunaån, från våran plats! Tror ni att vi blev glada över tillskottet i klubben? Nej för fan. Vi blev riktigt sura! Att det hela handlade om tur var vi andra rörande överens om. Det var inte bara tur, det var helt osannolik tur. Planeterna måste ha varit i linje varenda gång den här nissen doppade en krok i ån. Vi började beskylla honom för allt möjligt, att han kastade dit vi kastade och tog våra fiskar, att hans spön och tackel bara var skit. Han skulle i princip bara sitta där några meter från oss och hålla käften och fiska blankt resa efter resa. Då skulle vi ha varit nöjda. Såna här saker tar ju på stoltheten…

Men saken var den att Kalle var den som var innovativ av oss. Han läste om nya metoder och tackel, testade dem och gjorde förbättringar. Han sökte fiskar på lite andra ställen och djup än vi. Han var helt enkelt en duktig fiskare. Det var vi med, men vi var blinda och kanske inte lika innovativa. Vi var nöjda över att sitta på våran spot som var bekväm och lättåtkomlig. Där satt vi och rökte prince och metade. Kom Kalle med nya förslag så klubbades dom ner innan han hade avslutat meningen. Inte undra på att vi till slut blev en trio igen. Jag vet inte om kalle metar något idag, han kanske fick nog av specimenkarriären med oss? Han kanske hade önskat att förstapriset som nu bestod av tre askar prince kunde ha varit något annat eftersom han var den enda av oss som inte rökte.. Men när man tänker på det så hade vi kunnat gjort det lite snyggare, vi kanske till och med hade lärt oss någonting om fiske på vägen?

DSC_0424En vår långt senare ville farsan följa med och fiska lite gös med mig. Han är en flugfiskare, och att få honom att långsamt och lockande fiska en jigg efter botten anade jag att kunde bli svårt. På plats vid grynnan så tacklade vi upp. Jag snackade igenom hur fisket skulle läggas upp, om hur otroligt viktigt det var att dunka jiggen i botten, lyfta upp och låta sjunka igen. Gösen hugger ju oftast när jiggen faller, och ofta så känner man ju bara en liten liten touch när det hugger. Då gäller det att vara med och drämma till med mothugget. Krokarna ska vara sylvassa och stingers är ett måste. Farsan ville inte ha mina jiggar, mina shadjiggar som var överlägsna allt annat med det rätta hänget i vattnet, noggrant rätt blyade just för platsen vi befann oss på. Han drog fram en 5cm lång twintail från 90-talet med en lika gammal huvud på. Jag visade några kast, berättade noggrant hur han skulle göra. Han kollade, lyssnade och gjorde sedan tvärtom. Jag tror inte hans jigg nuddade botten en endaste gång på hela kvällen. Det gick en kvart och helt plötsligt så satt han där med böjt spö. Gädda antog jag eftersom han fiskade så snabbt i mellanvattnet. Det var en gös på 5,2kg.. Nåja, tur kan man ha tänkte jag. Fick min revanch när jag tvingade honom att returnera fisken levande. Han föreställde sig nog redan gösen på matbordet när den låg i håven.. -Hur kan du säga att en fisk är för stor att ta upp- frågade han mig säkert tio gånger under resan. Jag hade ju försökt förklara att man kan gott ta en mindre fisk med sig hem och inte en större lekgös full med rom.

Det gick säkert en 30 minuter innan han satt där med böjt spö igen. Den gösen vägde 5,5kg. Jag håvade den, tvingade honom att släppa tillbaks fisken och förklarade för honom att vi var tvugna att åka hem nu. Nästa resa till sjön fiskade han brallorna av mig och Ronnie med samma jigg och samma teknik. Fast då var det gäddor. Han fick tre, den minsta vägde över 5kg..

Tänk om jag kunde ha sån tur någon gång?

Tomba


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s