I sann socialdemokratisk anda

DSCN0309En gång i livet hade jag oturen att jobba på en fabrik. i tio år dessutom. Oturen förvärrades dramatiskt när jag med stor pompa och ståt valdes in i metallklubben som nöjesansvarig. Detta medförde många direkt traumatiska upplevelser när man som överhuvud inom nöjeskommitén, som bestod av mig och en lika otursförföljd kollega, lotsade fram fulla metallarbetare till fotbollsmatcher, kryssningar och hockeylandskamper. Att själv dricka sig till samma nivå som resten av gänget räddade mig ofta från att behöva skämmas. Det var ett minst sagt tufft jobb då ingen var nöjd innan spriten flödade och man blev man nog att berätta för sina kollegor hur mycket man älskade eller hatade den andre. Ofta båda på en och samma gång. Fan, jag hatar att behöva älska dig Janne, eller tvärtom. Och inte blev jobbet lättare av att budgeten för våra ”nöjen” var i sann socialdemokratisk industrianda alldeles enorm. Det krävdes i runda slängar ett par kryssningar med buffemåltider och dryck, några hockeymatcher med dryck, paintballturneringar och ett årsmöte med fri dryck och mat för att kassan skulle sina ens nämnvärt. En mardröm givetvis.

En dag kom en kollega till mig och föreslog att vi skulle åka och fiska lax. Dvs hyra en sjö full med rengbågar. -Fan, det är ju schysst med lite frisk luft, o sen grillar vi å har det mysigt… Så lät det ofta inför hockeylandskamperna med, eller kryssningarna…

På pappret var ju idén god, mycket god dessutom. Risken att man gör bort sig inför andra än varandra var ju lika med noll mitt i skogen ut i ingenstans. Risken för lyckat ”laxfiske” var däremot maximal då sjön skulle pumpas full med stora ”laxar” med hjälp från vår mer än generösa budget. I teorin så skulle det räcka att lyckas på fyllan trä tre powerbaits på kroken och lyckas hiva dom varsomhelst i sjön för att få ”lax”. Dessutom så kunde man inte boka buss dit, så ett flertal chaufförer var under stor protest helt enkelt  tvugna att hålla sig nästintill nyktra.

Nackdelarna skulle däremot vara dom hala stenarna runt sjön och dom vassa krokarna. Andra riskfaktorer var drunkningsrisken samt brännskador från den levande elden, Men övervägde man det dåliga mot det bra så lutade det ändå mot det positiva.

Resan bokades till hösten. Första helgen i november skulle det smälla. ”Lax” skulle fångas och trevligt skulle man ha på kuppen..

RESAN

DSCN0283Klockan 06.51 stod vi äntligen där vid sjön. Ett tjugotal tappra metallarbetare. Vi hade gått igenom en mörk skog, mött en tjuvfiskare på moped som redan varit där och tagit frikostligt av fiskarna metalls nöjeskommite köpt åt honom, och redan nu hade flertalet av deltagarna fått nog av den friska luften. Det hade varit kallt i en vecka och temperaturen denna morgon låg på några minusgrader. Det var fortfarande mörkt, men i horisonten kunde en ljusning anas med god syn och lite positivt tänkande.

Sjön låg spegelblank och mörk där mellan träden. Den var inte stor, i alla fall inte tillräckligt stor för att ”laxen” kunde gömma sig. Med en sextiograms blysänke och tillräckligt med 0,30mm flätlina kunde man från varje plats nå sjöns mitt. Vi kollade efter vak, men inga syntes. Fiskarna vi hade köpt var samtliga över 5kg ”enligt uppgift” och med stor säkerhet var pölen redan innan planteringen full med gammal fisk som dom senaste fylleristerna inte lyckats dra upp. Det var dock olustigt tyst runt sjön, och speciellt i själva sjön. Snacket började genast gå att vi blivit blåsta på fisken och en negativ stämning rotade snabbt fast sig i deltagarna. Dessutom så hade olyckan varit framme redan under dom första darriga fotstegen i skogen och en av metallarbetarna hade ramlat och fått ett större sår i handen. Att det berodde på mörkret och inte på alkoholen man börjat dagen med var alla rörande överrens om. Ren och skär otur! Nu skulle dock såret tvättas och omplåstras, så hjälten smög sig fram till strandskanten och stoppade handen i sjön. Det var just då i samma ögonblick vi blev varse av att sjöns mystiska stillhet berodde av ett två centimeter tjockt istäcke. Hade inte den kilometerlånga strapatsen genom skogen med torra munnar knäckt dom flesta så slogs nu den sista spiken in i kistan. Varför skulle detta ske just nu tänkte jag? Hur skulle 20 metallarbetare med torra munnar reagera på detta? Skulle jag bli lynchad nu? Jag hade ju faktiskt bokat den här resan och lovat och svurit att ju senare vi gör resan, desto bättre fiske skulle vi ha.

Nu var goda råd dyra. Kylan började göra sig påmind och irritationen växte. Skulle jag lätta upp stämningen med en sång kanske? Kom dessbättre på bättre tankar då bilden av lynchstämningen i rinkeby som skulle lättas upp med we shall overcome rullade förbi näthinnan. Vad hade Laila Freivalds gjort? Och vad gjorde hon då 1992? Det fick jag aldrig reda på. Men gissningsvis klev säpo in och förde bort henne. Men säpo var inte vid sjön just då.

Lyckligtvis så var räddningen enklare än så. Vi gör upp en eld och inväntar ljuset! Förslaget klubbades igenom i sann socialdemokratisk anda och jag hade ridit ut den första stormen. Nu fanns det bara en sak att göra. Peptalk och alkohol!

När brasan brann glatt, vi alla fått i oss något starkt och det blivit ljust, så kunde vi se omfattningen av katastrofen. Just där och då visste jag hur befolkningen av Berlin kände sig när dom klev ur bombskydden och beskådade förödelsen efter dom nattliga bombräderna. Nu visade det sig att vi bara förlorat halva staden Berlin då endast ena halvan av sjön verkade vara frysen. Runt sjön låg det pontonbryggor och flöt. Jag klev på en och började gunga på den så att vågor bildades. Detta var tillräckligt för att det skulle bildas ett vak. Inte stor, men tillräckligt för att kunna placera mina powereggs där. De som tappert stannat på min djupfrysta sida av pölen kunde nu helt gratis få sig en lektion i ”laxfiske” då det bokstavligt högg direkt när två powerbaits landade bland isflaken. Kort drillning och sedan lyfte man upp en håv full med is med en ”kiloslax” någonstans i mitten. Efter att jag upprepat mig tre gånger så blev det liv i gubbarna och snart så gungades det bryggor för glatta livet.

DSCN0299

Nu kunde jag slappna av. Det hela verkade ha löst sig och alla fick fisk. Riktigt mycket fisk. Det fångades några riktiga ”storlaxar” på nästan sex kilo och stämningen var på topp. Folk kom förbi i tid och otid och snackade skit och visade upp sin fiskeutrustning. -Den här rullen är riktigt bra, ärvde den efter farsan. Den går som en klocka. Här, ta en sup så du blir som folk pojkjävel. När detta upprepats ett femtontal gånger och efter att jag druckit några av mina 8 öl jag medtagit så blev man till slut överjävlgt pissnödig. Det gick inte att bortse ifrån längre. Jag ställde mig upp hastigt, och när jag skulle gå i land så halkade jag och ramlade med ansiktet före i bryggan så det ekade i skogen. Hade man inte haft en kropp av stål så hade man garanterat tömt både blåsan och tarmen i flytoverallen, men det hade jag. Givetvis så kom vi fram tll att det hela berodde på maximal otur och inte på alkoholen, ja i sann socialdemokratisk anda. Jävla brygga att vara hal. Sjöägaren borde egentligen stämmas när han förummat underhållet av bryggorna på ett så skamlöst sätt. Här kommer vi naturmänniskor och drabbas av direkt livsfara på grund av att han bara ska tjäna pengar på oss!

Efter att man äntligen lyckats tömma blåsan så fick jag några tröstsupar av kollegorna som jag helt plötsligt kände en enorm värme för. Jag hade dömt ut dessa fina människor som alkoholister och inte sett kvalitén dessa fina medmänniskor besatte. Jag skämdes. Skämdes för mina tankar, skämdes för att jag röstat på miljöpartiet i förra valet och skämdes för att jag aldrig sagt till dessa personer att jag egentligen älskade dem, allihop!DSCN0301

När fisken skulle filéas så drabbade olyckan mig igen. Det var halt och kniven var slemmig, så jag skar av mig halva fingret. Det kunde tydligen drabba även den bäste. Jag tröstades av mina kära kollegor, dessa varma människor, hjältar rent ut sagt! Dom bjöd på sprit. Att jag vinglade och mådde illa berod på chocktillstånd och blodförlust, det berodde i alla fall inte på alkoholen kom vi fram till gemensamt. I sann socialdemokratisk anda. Hur hade jag klarat av detta ensam, blåslagen och sönderskuren mitt ute i ingenstans. Dessa människor som jag älskade över allt annat såg till att jag blev omhändertagen. Dom gav mig stöd och tröst, dom gav mig god dryck som underlättade blodcirkulationen, dom höll upp mitt hår så att jag inte spydde ner det när chocken var som värst. Det berodde inte på alkoholen var vi alla rörande överrens om. Och dom bar mig, mina laxar och mina spön till bilen när jag till slut svimmade av trötthet på grund av total utmattning. Det berodde på att jag gav allt denna dag, det berodde inte på alkoholen. Det var vi överrens om allihop. I sann socialdemokratisk anda…

Tomba

P.s. Att jag ser full ut på sista kortet berodde helt och hållet på dåliga ljusförhållanden, dålig fotograf, och maximal otur. Det berodde inte på alkoholen, det var vi alla rörande överrens om. i sann socialdemokratisk anda…


2 reaktioner på ”I sann socialdemokratisk anda

  1. Strålande skrivet!
    ”Här, ta en sup så du blir som folk pojkjävel.”
    Ovanstående citat är som taget ur instruktionsboken för hur åldrande män inom industrin uppfostrar något yngre män inom industri på valfri ”efter jobbet”-aktivitet. Tanken på snorfulla skyddsombud som snubblar utmed en ”laxsjö” gör även den hårdaste före detta metallarbetaren en smula nostalgisk.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s