Slaget vid ursjön

DSC_1059Vi hade en längre tid spånat på en resa till den berömda Ursjön, men av olika anledningar så har det bara inte blivit av. Men nu bestämde vi för att göra slag i saken och faktiskt åka dit. Ett gäng tankar snurrade i huvudet innan resan. Visst att man metat med skaplig framgång i en herrans massa år, men aldrig har vi åkt till ett supervatten förr. Och sedan var det det där med att det skulle fiskas ruda. Dessa fiskar har en magisk förmåga att gäcka våra beten. Vi har i stort sett noll erfarenhet av rudamete, och de få gånger vi har metat dessa fiskar så har det inte gått speciellt bra. Vita valar är det vad dom är..

Och fanns det någon anledning till att det skulle bli enklare här då? Egentligen och förmodligen inte. Sedan kom tankarna dom flesta säkert tänker när dom för första gången åker till ett sådant vatten där chansen för megafiskar, ja till och med rekordfiskar finns. Räcker jag till? Fixar jag det här?`Blir man utskrattad redan vid ankomst av ett gäng superfiskare? Nej, nu var det rätt läge att visa lite inre styrka och åka dit.

DSC_1045På väg dit så började dom mörka molnen att fylla himmelen, och precis när vi parkerade bilen så började det vräka ner. Välkommen till Ursjön liksom.. Vi satt kvar en stund och väntade på det värsta att dra förbi innan vi gick ut. Sedan så gjorde vi det vi brukar göra vid nya ställen, dvs lämnade prylarna i bilen och gick en runda vid sjön. Det verkar som att det är en bättre idé att fiska en timme utan spö för att sedan fiska restaen av tiden på ”rätt” ställe. Med en tung packning så verkar varje ställe bättre än den förra, bara på grund av att man inte orkar gå längre. Vi träffade en trevlig man som satt och fiskade på sitt tredje dygn utan hugg. han kunde rapportera att fisket varit otroligt segt. Dock så hade någon lyckats lura upp en ruda på 2050gram samma morgon. Så chansen fanns där att det skulle vända. På pappret iaf. Och med en tredje fiskare vid sjön så ökade våran chans att åtminstone se en ruda från sjön.

Saku valde en plats i början av sjön medans jag föll för dom berömda stockarna. Det hade mäskats där av andra fiskare, så det bubblade bra redan vid ankomst. Bra eller dåligt, det återstod att se. Fördelen med att det mäskats var att jag vamm tid, men nackdelen var att jag visste inte vad dom mäskat med och hur mycket. Hade dom dumpat resten av mäsket och betena som blev kvar i sjön? Jag beslöt mig att inte lägga alla ägg i samma korg utan vara lite flexibel. jag hade tre fiskeplatser inom ett femtiotal meter jag lätt kunde mäska upp och byta till när jag kände för det. jag riggade upp två flötmeten och ett bottenmete som jag skulle ha igång när jag sov. Djupet lodades till perfektion och sedan så var man igång.

DSC_1056Att välja bete skulle inte bli det lättaste. Tydligen så gör man fel vad man än gör verkar det som. Jag hade släpat med det mesta för alla eventualiteter, men föll ändå i slutändan för mask på ena spöt och maggot på den andra. Vilken fisk kan stå emot dessa tänkte jag förnöjt när jag kastade (nåja, sänkte) grejorna i sjön. Jag satte mig sedan och knäckte den ena av mina två öl. När ölen var slut så tände jag en cigg. Nu fick denna tomma ölburk funka som askkopp resten av resan, den andra skulle jag knäcka när rudan låg i håven..

DSC_1058Regnet tilltog igen och nu var det nästan lite skönt att sitta inne i bivvyn och bara njuta. Det bubblade fint och spänningen var vid topp. Efter endast en kvart så höjdes flötet litegrann och jag satte in mothugget alldeles som på film, perfekt. Med pulsen på högre höjder så lyfte jag upp en abborre på 100 gram.. Typiskt. Sedan så hände det absolut nada på tre-fyra timmar. Hur i helvete kan dessa fiskar bara vägra att hugga. jag kunde nästan se dom där 1,5 meter under mina fötter. Där simmade det ett gäng monsterrudor och bara gäckade mina beten. precis som vanligt, Jag böt bete då och då men höll fast vid masken på andra spöt. Den skulle sitta där tills det var dags att åka hem, annars så skulle jag inte kunna förlåta mig själv. Dom rudor jag fångat har jag fått på mask, så den skulle bara sitta där på kroken och se lockande ut om det så var det sista jag gjorde. Helt plötsligt så avbröts mina tankar av att Saku ringde. Nu hade han fått ruda tänkte jag nöjt, men det var inte ruda utan en av sjöns sutare som tuggat i hans bete. Jag knallade dit och tog några kort och snackade lite. Det var ingen monsterfisk, men en skaplig bit ändå på 2500gram som tydligen varit alldeles sjövild och med all sannolikhet skrämt slag på varenda ruda i närheten, Stjärtfenan hade fått sig en mycket märklig skada någon gång för inte så länge sedan. Såg nästan ut som ett bett av något slag? Den fisken lär bli enkel att följa i framtiden.. Och eftersom vi fångat den så tycker jag att vi även kan namnge den så har vi satt våran avtryck vid sjön.. Den får heta spolis.

DSC_1053DSC_1055Sedan var det tillbaks till rudorna. Och det fortsatte i samma spår. Bubblor, men ingenting annat. Jag pratade lite med mannen som var vid sjön, och han kunde bara konstatera precis samma sak som jag. Jag tog upp mobilen och googlade på Ursjön-ruda. Jag noterade att det svenska rekordet fångats precis på samma plats jag satt på. Känn ingen press, men nästa hugg kan vara nya rekordet tänkte jag.. Det började skymma och till slut så slutade även bubblorna. En ensam sutare simmade vid näckrosorna och plockade i sig godsaker. Blev nästan frestad att kasta min mask dit så man kunde känna på något åtminstone, men det skulle väl ha varit onödigt. Till slut så orkade jag inte längre att se på flötena utan kastade i ett fejkmajs på hår och monterade upp nappalarmet. Sedan så sjönk jag ner i stolen och somnade..

Vaknade ett par timmar senare av att mannen som fiskat vid sjön beslutade att ge upp. Det skulle inte bli någon ruda för honom. Men han verkade nöjd iallafall.

På morgonen så slängde jag i ett par små säskbollar till och beslöt mig att ge platsen några timmar till. Timmarna gick, bubblorna fortsatte vid flötet. Någon bökade där och förmodligen åt av mäsket. Jag hade valt att köra mäsk utan partiklar, så skulle den äta så fick det vara av antingen mina gratisbitar eller krokbetet. Timmarna gick och jag hade till slut accepterat att man kan ha fiskar bubblande precis vid flötet i 16 timmar utan att så mycket som ens titta på mina beten. Helt otroligt.. Men just i samma sekund så lyfte mitt flöte sig lite lite och jag gjorde mothugg. Nu satt den där tänkte jag när jag kände ett tungt motstånd. men i samma sekund så lossnade kroken och flötet kom farandes i luften och träffade spöt och trasslade in sig i en härva utan dess like.. Det enda som fanns kvar var bubblorna av en skrämd fisk.. Så nära, men så långt borta..

En klok man sa en gång. -Det är aldrig försent att ge upp. så jag anammade hans råd och packade mina prylar och gav upp. Jag gick till Saku som hade ungefär samma att rapportera. Vi fick se oss besegrade denna gång, men vi kommer snart tillbaks. men nu lite smartare och med lite lättare packning. Det kändes som att man fick lära sig någonting vid sjön. Att det inte skulle bli lätt visste vi ju. Men fan vad spännande det är när det bubblar vid flötet en halvmeter från strandkanten.. Min lärdom av resan var ändå att även fast vi bommade, så bommade vi med flaggan i topp. det är trots allt mete efter ruda vi sysslar med, och det är raketforskning!

Tomba


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s