Blanka med brax och andra tankar..

DSC_0655Nu när man landat från norrlandsresan och börjat jobba igen så känns det som att det är dags att få ordning på rutinerna igen. Denna vecka blir det eventuellt ett pass på söndag, men annars har det varit torrt. Förra veckan skulle det fiskas ruda, men även det gick käpprätt åt helvete. Vi hade varit nere vid ”sjön” och mäskat dagen innan. Saku hade varit en del vid sjön då jag var i norrland och bommat några rudor. Dom var där, det visste vi. Allt var perfekt med ett långvarit högtryck som fortfarande ligger som ett par besvärande cyckelbrallor över länet. Vi mäskade upp varsin plats dagen innan och det bara luktade ruda över hela konceptet. Men kvällen efter när vi kom konkandes med utrustningen så var platsen upptagen av andra fiskare. Dom hade givetvis ingen aning att det var ruda vi skulle fiska och körde själva efter helt andra arter, men ändå. Så kan det vara ibland..

Nödlösningen fick bli en annan plats i närheten som inte alls luktade ruda och som var omäskad. Efter en norrlandsresa med svårigheter så var detta det sista jag behövde och jag kände mig sänkt redan innan jag ens tacklat upp grejorna. Det fick bli ett flötmete vid fötterna och feederfiske under ett träd. Jag tänkte att det kanske kunde vara melodin med feeder då rudorna i sjön är ofiskade och inte alls så krokskygga som folk vill ha dom till. Saku körde flötmete för hela slanten. Vi mäskade efter bästa förmåga, men det kändes ändå sådär uppgivet som det gör när den upplagda planen går åt skogen.

Jag började ändå mata med feederspöt och efter några kast så fick jag några mörtar. Sedan så böjdes toppen på quivertippen välbekant och katastrofen var ett faktum. Braxarna hade hittat till mäsket. Jag hann få ett par stycken innan Saku började bli terroriserad av dessa vandaler. Sedan så fortsatte eländet tills mörkret la sig..

DSC_0663För en stund så verkade det bli bättre då jag såg en ruda böka precis vid flötet som efter en stund sakta började vandra. Mothugg och ännu en brax. När mörkret sedan la sig så kom nästa yrkesgrupp och började terrorisera oss, nämligen kräftorna. Majs, boilies, pellets, mask eller vad du nu fiskade med fick inte vara ifred längre än 30 sekunder. Sjön innehåller stora mängder kräftor, och jag har aldrig förr varit med om att ha problem med dem, men just i denna sjö så är det precis tröstlöst. Det var egentligen bara en tidsfråga innan den första skulle komma upp och bekräfta det vi redan visste hände under ytan. När Saku sedan vevade in den första och sista för natten så var det läge att packa ihop och dra hemåt..

DSC_0672Nu när jag har fått lite distans till passet så är det ett par frågor som poppar upp i huvudet. Frågor som förmodligen dom flesta som håller på med mete förr eller senare måste tampas med. Först och främst, vad gör man när plan A skiter sig? Man kan ju inte gå och mäska upp halva sjön bara för att någon tar din plats en gång var femte år eller så. Skulle man åkt hem eller valt ett annat vatten? Eller är man en så pass dålig fiskare som inte klarar av att vara mer flexibel än så? För mig så finns det bara plan A, plan B är att åka hem eller eventuellt testa ett nytt ställe som omäskat förmodligen inte fiskar så värst bra. Sedan har vi det där med oönskade fiskar på mäskplatsen. Då tänker jag främst på braxar eller ett stim med hungriga mörtar i lite skapligare size. Dom kan sänka den bästes humör. Kommer dom in så är det kört, så är det bara. Man är rätt maktlös inför dem. Braxarna har dessutom en förmåga att skrämma iväg precis allt annat än dom andra braxarna som verkar totalt orädda när det finns en massa mat på botten, även fast dom måste se sina bröder bli krokade och i panik rusa till höger och vänster. Och att det skulle vara braxar över 1,5 kilo verkar vara en total omöjlighet. Dessutom så verkar tamigfan alltid vara dom i 700 gramsklassen som vallfärdar till swimmet av någon anledning?

En gång i tidernas begynnelse när man fiskade aktivt i eskilstunaån så kunde man ibland få in stim med rengbågar på mäskplatsen. Vi satt alltid (då menar jag alltid) på vårat ställe och bottenmetade efter mört. Så fort skolan tog slut så cyklade man dit, i regn eller solsken. Det spelade liksom ingen roll. Det var ett mängdfiske utan dess like, det högg oftast så fort det landade, och ibland så fick vi fina bitar på upp till 900gram. Men snittmörten låg ändå på sina modiga 100 gram. Då var bonusfiskarna någonting helt annat. Forellerna låg givetvis i topp med sutarna. En och annan större sarv kom upp samt braxar som faijtades fint i det strömma vattnet. Lyckan var alltid total när en gädda slukade mörten under invevning. Det gällde att vänta tills den började svälja och sedan försöka med ren flax sätta kamasankroken i storlek 10 ytterst i gäddläppen. Det funkade oftare än ni tror. Ibland så kom det ena monstergäddor som bara slukade hela skiten och rusade uppströms tills linan höll på att ta slut. Dom fick vi aldrig ens se och besvikelsen var total. Det ska tilläggas att vi tog bra många gäddor mellan 7-12 kilo med drag och betesfisk, men med kamasankroken kom vi nog aldrig över fyra kilo. Det var då det, man fiskade mest i brist på annat. Dåligt fiske slog ändå att bara ”hänga” någonstans. Men idag så är man så ”målmedveten” att man kan inte bara switcha av och njuta av att meta braxar eller karpar om man har siktet inställt på en annan art. En bonusfisk idag är välkommet endast om den är riktigt stor eller under speciella eller knäppa omständigheter. Tex när Seppo drog en ål på 1100gram på fluga eller när Saku fick en 2,5 kilos lake med sänkhåv. Jag drog till med en 120 cm gädda med en sjugrams wipp en gång, det var en bra dag å jobbet.. Ibland så saknar jag det gamla fisket utan en massa prylar och krav på att prestera. Är det värt att åka tusen kilometer bara för att höja något pb med några hekto? Blir det roligare då? Kanske för stunden, men jag har en känsla att för varje hekto man höjer sina rekord i bortavatten så blir fisket i dina egna vatten lite tråkigare. Man liksom plojfiskar efter tvåkilosfärnor när man har ett pb på 3200gram. Vi har defenetivt blivit mycket bättre fiskare på senare år och fått några genombrott även i hemmavattnen, men om vi har så mycket roligare vet jag faktiskt inte? Med mindre fisketid så ökar samtidigt kraven på att prestera max vid precis varenda pass. Mina två bästa, eller kanske rättare sagt roligaste pass på senare år har varit två blankpass efter ruda då jag på sammanlagt 32h fiske inte fått ett endaste hugg. Det ena vid ursjön och det andra vid ett annat hemligt vatten. jag åkte dit och därifrån med exakt det jag förväntade mig att hända. Jag fiskade bra, men det ville sig bara inte. det får man acceptera. Men att åka iväg från en helgs gäddfiske från åland med ”endast” en sexkilos som topp känns som ett fiasko. Visst är man bra sjuk? Försök att förklara det till hasse vid svarven så att han förstår dig. För en som inte håller på med detta kanske inte ser allt i gram och cm utan hur roligt man hade? Men vad vet jag?

Tomba


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s