Att blogga om fiske.

DSCN0246

Jag har alltid varit sjukligt intresserad av att läsa om fiske. Ibland mer än att fiska faktisk. Att läsa om andras fiske är dels inspirerande och dels lärande. Sedan så har du spänningsfaktorn och igenkänningsfaktorn. Man vet hur skribenten känner sig i både med som motgång. Det går inte att förklara känslan av att kasta drag i sexton timmar i spöregn och två plusgrader utan ett hugg, det måste upplevas. Men när någon skriver om det så vet du vad han menar, även fast orden inte räcker till. Att läsa är jävligt kul. Det förkortar tiden mellan passen, ökar suget under vintern men lindrar aldrig din abstinens. Ju mer du läser, desto mer vill du ut.

Men vad har vi att läsa då? Två fisketidningar som kommer med allt för korta mellanrum. Och är man som jag intresserad av mete så får man helt enkelt söka sig till internet. Det finns en hel del matnyttigt på internet, men som med allt annat så är det mesta totalt ointressant. Väldigt mycket reklam, väldigt lite historier och extremt få guldkorn därimellan. Fördelen är att internet är inte bara dagsaktuellt utan minutaktuellt. Storfångster sprider sig som en löpeld på fejsboken och andra medier. Ofta levererade med både bilder och videor.

Jag ska inte säga att tanken om att börja blogga funnits där och malt en längre tid. En dag satte jag mig för att äta och så kom tanken. Jag ska börja blogga sa jag till tjejen. Och så började jag. Samma kväll. Inte för jag egentligen ville, utan för att jag kunde.

En kvart ägnades åt att söka efter hur detta skulle göras. Tog första bästa och enklaste program jag hittade. WordPress. Sedan så var jag igång. Till saken hör att jag aldrig i hela mitt liv skrivit en rad av fri vilja och har inte svenskan som första språk. Vilket säkerligen de flesta som läst några av mina inlägg noterat vid det här laget. Det jag syftar på här är inte hur jävla duktig jag är (vilket jag inte är) utan hur enkelt det är att blogga och nå människor med det man har att säga. Mina datakunskaper sträcker sig till att läsa facebook och streama porr. Jag är fruktansvärt ointresserad av allt som har med datorer att göra. Men det behöver du inte vara om du bara vill blogga. Om du använder wordpress iaf. Och nej, jag får verkligen inte betalt för att säga detta. Det är bara så fruktandvärt enkelt. Du har allt förutom bilderna och texten klart, fem minuter och du är igång.

Bild 037

Det jag hade att börja med var min mobilkamera och ett namn som poppade i huvudet. Semispecimen. Usla bilder, halvbra eller dåligt fiske samt halvdassiga texter. Lika bra att vara ödmjuk inför uppgiften. Det var grunden. Först nu så började jag tänka lite mer på vad i helvete jag skulle skriva om egentligen? Och till vilka?

Nu efter prick hundra inlägg så har jag lite mer kött på benen för att uttala mig om vad jag vill åstakomma med skiten.

Det började väldigt oambitiöst. Tanken var att skriva till dom närmast sörjande om min sjukliga hållning till fisket. Så dom äntligen skulle fatta varför detta är så viktigt för mig. Men som med allt annat så växte det ur händerna och formades till någonting helt annat. Som bloggen är i dagens läge så gäller följande:

Att skriva och nå en målgrupp som inte är proffs. Dessa sura gubbar är endast stolta över sina egna bedrifter och avundsjuka på andras. Min målgrupp skulle vara de som antingen var på ungefär samma plan som vi, eller helst ännu grönare metare. Folk som känner sig kanske lite osäkra på allt riggande och allt prylbögeri vid strandkanten. Vara lite av en antimetare och visa att det går att nå reultat utan att vara totalt insnöad på teknisk fakta och andra sjukt tråkiga saker kring metet. Försöka peppa och inspirera, försöka få folk att ”våga” meta på sina egna villkor. Detta är fortfarande prio ett!

Sedan så skulle jag inte jaga klick. Lägga upp små korta ointressanta skitartiklar varje dag för att få mätaren att snurra. Inläggen skulle vara längre men färre. Sådana som jag själv skulle vilja läsa. Runt 1500 ord har jag funnit vara lagom. Blir storyn längre så kan man dela upp dem i delar och posta dessa någon annan dag för att få bloggen att kännas aktuell utan att för den delen tappa i kvalité.

Jag ville att mina storys handla mer om känslorna och tankarna kring fisket istället för riggar och märken på utrustning. Lyfta upp det negativa som alla oftast upplever på sina pass. Även metegudarna, men i deras bloggar skriver man bara om succeresor, vilket jag tycker är åt helvete.

Detta var det jag började med. Efter en stund så märkte jag att just fiskehistorier efterfrågades och lästes mest av allt. Helst såna som gått åt helvete. Och såna har jag ju gott om på lager.

DSC_0210

Språk är någonting annat som jag funderat på. Jag valde att använda mitt eget eftersom jag är så bekväm med det. Dvs, svordomar, skumma synonymer och politiskt inkorrekt. Vanligt språk med andra ord. Rätt basic grejor rakt av.

Det började som jag hade trott lite trevande. En bra dag hade man 20 läsningar, men jag gnetade på. Jag la ut lite krokar här och där och folk delade vissa inlägg på facebook. Det ökade stadigt. Sedan så hittade jag en sida som heter passion för mete på facebook. Nu hade jag haft min träning under några månader, så rutinerna var väl inarbetade och språket började sitta så som jag ville. Jag la upp ett inlägg där och det formligen exploderade med mina mått mätt. Men framförallt så var det rätt målgrupp jag hittade. Folk gillade tydligen det jag skrev och kom med förslag samt ris och ros. Det gör verkligen en stor skillnad när man får feedback.

Det folk gnällde mest på var mina mobilbilder. Jag hade aldrig trott att det var så viktigt med bra bilder? Detta löste sig dock när min vän Jocke generöst donerade mig sin gamla systemkamera. Vilket jag är grymt tacksam för.

Med tiden så hittar man vad jag tror är rätt balans. En mix av tips kring mete, fiskehistorier och med tyngdpunkten på vårat mete. Dock så blir det bättre och bättre för varje inlägg. Var detta ska ta vägen vet jag faktiskt inte? Jag har på ett sätt nått mitt mål och kunde precis lika gärna sluta blogga ikväll. Det får och har aldrig någonsin varit en tvång utan endast roligt. Känner jag inte för att blogga så gör jag inte det. Hellre ett inlägg man är nöjd med än tusen intetsägande. Det jag kunde bli bättre på är att läsa det jag skrivit. Det är ofta felstavningar och dåligt språk, men det bjuder jag på..

Till slut så några tips kring bloggande som kan vara nyttiga. Skriv först ett gäng inlägg och dela bland dina vänner. Postar man skit det första man gör på något forum så kan det vara svårt att tvätta bort den stämpeln. Det tar ett tiotal inlägg, minst, att hitta ett språk och få ett flow. Var heller inte personlig, tex: jag Ove Andersson och Kurre vad vid Svennes sjö och fiskade från Kalles båt. Ingen jävel känner dessa profiler, så om du inte presenterar dessa människor så blir det ofta jävligt ointressant. Läsaren känner sig utanför gänget. Tanken är att läsaren ska känna sig som om att han var med på resan. Sedan så är åtminstone jag inte intresserad om abborren vägde fem eller sex hekto. Det jag vill läsa om är tiden före hugget, eventuellt fighten och känslan efter att man släppt tillbaks fisken. Det är det man vill läsa om. Visst kan man nämna vikten, men det är fisket man vill läsa om. Hur man tänker och gör och hur fiskekamratens kaffe smakar?

Det man inte hittar att läsa om vill man ju skriva om. Fylla den där luckan som ingen annan fyllt ännu. Om man nu vill vara orginell? Givetvis så vill man ju ha läsare om man bloggar, annars vore det väl konstigt. Men jaga inte klick, skriv som du vill skriva. Använd även din statistik och tagga dina artiklar. Där ser man snart vad som går hem och under vilka dagar etc etc. För mig har tre taggar gett mest läsare. Fiskehistorier, karp samt gädda. Konstigt nog de två fiskar jag egentligen fiskar minst efter. Just därför så ska jag inte nischa mig runt dessa två fiskar. Det finns folk som gör det bättre, jag låter dessa skriva om karp och gäddmete. Jag försöker följa säsong och skriva om det som är aktuellt. Med eller utan klick.

Att blogga är en egotripp, man blir ju såklart nöjd över en massa läsare. Men jämför även antalet besökare och läsningar. Läsningar är det som gäller. Besökare som inte läser din blogg är som kunder i en butik som inte köper något. Bortkastad tid. Det som är däremot grymt kul är att man får jävligt många nya vänner på facebook du aldrig någonsin kommer att träffa i verkliga livet. Men dessa herrar kan vara roliga att följa på facebook, och ibland delar dom dina inlägg så bloggen växer och når nya potentiella metare. Notera metare, inte läsare. För meningen är väl att inspirera och ragga nya kunder till detta vansinne vi kallar för specimenfiske?

Nu är jag ingen bloggardrottning. Men något har man lärt sig under resan. På samma sätt som jag uppmanar folk att fiska så uppmanar jag folk att blogga. Men försök att göra det på ett sätt som är intressant, det gynnar både dig och mig som läsare. Hellre intressant och slarvigt skrivet än välskrivet och totalt ointressant.

Ska passa på att tacka alla som läst semispecimen under året. Få se hur jag fortsätter och om jag fortsätter? Ska imorgon lördag reblogga årets populäraste blogginlägg. Faktiskt en av dom första jag skrev. Förmodligen så har den slunkit förbi de flesta nya läsare. Statistiken säger så iaf. Och givetvis så handlar den inte om mete. knappt om fiske faktiskt. Det säger ju en del om semispecimenbloggen…

Tack!

 

 


2 reaktioner på ”Att blogga om fiske.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s