Skrev jag status?

DSC_0470Det finns fiskar med status, och det finns fiskar utan status. Björknan tex. Få är dom stunder en björkna har gjort någon över 8 år riktigt genuint glad. Det ska mycket till att en björkna gör ens tillvaro bättre på något sätt. Vi har fångat en del stora björknor genom åren. Reggfiskar med marginal, men det är ändå bitterljuvt. Ingen människa med empati kan på fullaste allvar tycka att en abborre på 1600 gram och en björkna på 800 gram är samma sak. Den ena är en drömfisk, den andra knappt värt ett suddigt mobilfoto. Det hela grundar sig på status givetvis. Varenda människa i hela sverige förstår att en abborre på 1,6 kilo är stort, medans knappt någon vet att björkna är fiskart. Det låter till och med som en nedlagd bruksort från dalarna eller ett isländskt mellannamn. Ännu färre är de profiler som aktivt fiskar efter björkna. Dom finns, och ska ha en eloge för att dom gör det. För det kräver total hängivenhet att fiska efter en art som alltid svärmas av hybridrykten om man nu mot förmodan skulle fånga en ”drömbjörkna”. Egentligen så är det en rolig och hårt fajtande fisk som ändå inte är så liten om man jämför med andra statusfria fiskar som stäm, faren och vimma för att nämna några.

Fiske efter dessa arter är bra sägs det, för det sprider kunskap om arternas existens. Vi får inte bara veta att dom finns och var dom finns, utan även hur dom lever sina rätt anonyma liv och vad dom kan tänkas att hugga på. Ja och hur stora dom kan förväntas att bli. Problemet är bara att det finns så otroligt få personer som vill veta det. Jag är en av dom. Även fast jag aldrig skulle få för mig att falla i någon farenmani eller stämfeber. Skulle det finnas vimma i eskilstunaån så skulle jag förmodligen fiska efter dem. Men eftersom dom inte finns så åker jag inte land och rike runt på jakt efter en ”reggare”. Jag har så jävla mycket planer för kommande fisken och så otroligt lite tid till förfogande att det inte finns någon som helst utrymme för varken stäm eller vimmaexpeditioner. Otroligt nog så finns det dock folk som gör sånt här på sin fritid. Dom är pionjärer i hjärta och själ och så dedikerade för uppgiften att dom glömmer bort att det är i allra högsta grad en extremsport dom utövar. Dom satsar tid och pengar och ger så mycket för något som inte ger någonting tillbaks. Inga stora rubriker i kvällspressen, knappt en notis i fiskepressen. Ändå så gör dom det av fri vilja. Det finns någonting där som lockar så mycket att man inte kan låta bli att åka till sagån en ruggig vårdag och sitta i en buske i dagar innan den till slut ligger där i håven. Beundra den en stund, ta några kort, släpp tillbaks henne igen, börja om. Förstå vilka hjältar vi har att göra med egentligen.

Sedan har vi öringen..

DSC_0143

Öringen är fisken som har allt. Till skillnad från både vimma och stäm så är det en stor och vacker fisk. Stridbar och god att äta. Inga uppoffringar är för stora i jakten på dessa varelser. Om det så handlar om olagligheter eller rent ekonomiska uppoffringar spelar mindre roll för vissa. Vart själva statusen egentligen sitter vet väl ingen riktigt? Öringen finns överallt. Från bäckar till hav och allt däremellan. Och finns dom inte så odlas dom fram och planteras så vi kan fiska efter dessa fiskar. Mot en symbolisk ersättning i form av fiskekort där överskottet ofta går till miljöarbete som består av en trerätters med tillhörande dryck i goda medkommunalpolitikers sällskap. Vi vet dock desto mer om öringarnas liv. Vi vet att dom smakar gott med dill och vilka viner som fungerar till öring. Vi vet även vad dom kostar att köpa filéade.

Högst status har en torrflugefångad vildöring från någon vildmarkså mitt i lapphelvetet. Inte för att den är mest svårfångad där, utan för att det helt enkelt krävs mer status att ta sig dit från södra sverige. Ju mer kilometer som ligger bakom desto godare smakar den. En öring från skärgården är nästan lika fin. Även fast du fångat den med ett plastdrag. Men nu snackar vi silveröring. För i havet vill du inte få bruna öringar. Nej nej nej. I put and takesjöar är det storleken som styr. Högst status har den som väger mest. Brun, gul eller silvrig spelar ingen roll. Folk är mycket mindre fördomsfulla här på så sätt. Men i bäcken får den inte vara så stor, för då är det inte en äkta bäcköring. Det är dom som är sådär lagom stekpannsstora som har mest status. Fast dom måste vara mörka, eller helst kolsvarta och fångade med en på tok för stor krok och ett spö som du täljde själv en stund innan. Sist men inte minst så har du trollingsöringen. Här är det den som har störst båt som har mest status. Och sedan så får du inte fånga för många heller. Det måste verka jävligt svårt att fånga en öring på trolling från säg vättern. Så mycket yta och så få öringar. Status helt enkelt. Att specimenmeta efter öring talas det tyst om, det är någonting smutsigt och fult.. Men varför?

Det man ofta ”glömmer” att skriva är att öringen i själva verket är en ätmaskin utan motsvarighet. Den är inte svår att hitta eller att få att hugga. Inte vimmasvår iaf. Flera ställen har förbjudit tex maskmete för att det är för enkelt att fånga öring med mask. Men ändå så rycker det lite extra i brallan när man ser att det är en öring på kroken. Inte alls den dära tomheten som ett björknahugg brukar medföra. Även fast jag inte ser öringen som en statusfisk så ger jag den status. Varför? Jag vet inte? Den smakar ju gott, fast jag brukar ju släppa tillbaks dom allra flesta.. Är det storleken som gör det? Njao, en trekilosgös eller en sexkilosgädda blir man ju inte hyperlycklig av. Men en tvåkilos bonusöring under färnafiske ger ju en nästan hybris. Det är jävligt märkligt?

Bild 119

Att posera såhär med en öring med blodet rinnande utmed sidan är år 2015 inte ens tabu. Det finns gäddkramare och det finns aspkramare, men öringskramarna är få. Det är iofs ett sunt tecken då jag ändå någonstans tycker att man borde få ta en fisk eller två till dom klagande sambos vi alla har hemma. Man är nästan tvungen att ibland åka till en rengbågspöl bara för att kunna komma hem med någonting ätbart. ”Riktig” öring är något mycket finare, det är ingen vardagsmat som lax, rengbåge eller gös. Att halstra en öring i vildmarken med sina två fiskekompisar är det näst finaste tre människor kan göra tillsammans.

Och så har vi vimman.. Den är unik, det finns få av dem och den kräver sin man innan den ligger i håven. Men ingen bryr sig. Livet är bra orättvist. Eller?

Vill man uppnå status och kändisskap som fiskare så måste man fiska efter predatorer, eller möjligtvis karp. Storlek är allt här. Men öringsfiskare blir sällan kändisar. Vissa kan vara på sin höjd välkända, men absolut inte på grund av storleken på deras öringar, utan sätten dom fiskar på eller hur dom beskriver fisket i fisketidningarna. Det är någonting magiskt i hur man med stor iver läser om någons norrlandsresa efter små skitöringar men skiter i att kasta ett öga på någon som precis fångat sin sjätte kilosvimma eller tiokilosgös. Alla vet ju att en fyrakilos är en drömöring från fjällvärlden medans en femkilos från vättern är ingenting speciellt. Så vad är det som lockar med öringen? Bevisligen så sysselsätter sig tiotusentals människor åt just öringsfiske.

Kan det vara så enkelt att öringsfiskare tycker att det dom håller på med är någonting jävligt roligt? Kan det vara så att det inte är storleken på öringen som är det absolut viktigaste utan inramningen eller hur roligt man har medans man fiskar? Kan statusen ligga i att öringsfiskare är rätt duktiga på att fiska efter samma fisk på tusen olika sätt från pimpel till ljuster, vinter som sommar. Kanske är det så att öringsfiskare är duktiga på att skriva om sitt fiske och har gjort det till en social grej med brinnande lägereldar och flugbindarkurser? Kanske kunde vimmafisket få en uppsving om vi glömde vikterna och gjorde det till en social sak vänner  emellan? Är det kanske en av orsakerna till varför mete inte är så upphajpat även fast vi har arter som sutare, färna, id och brax som är både stora, starka och spännande att fiska efter i vackra miljöer? Om det endast handlar om vikt så är vi helt körda. Vi kommer aldrig att bli något stort, inte ens inom fiske, sålänge vi inte verkar kunna ha roligt.

Klart som fan så tycker både jag och vimmafiskarna att det är roligt det vi håller på med. Men verkar det så för gemene man? Vi har hittat en handfull sjöar och åar där dom stora metfiskarna finns. Dit koncentrerar vi våra gemensamma krafter och därifrån kommer dom flesta artiklarna vi kan läsa om i fiskepressen. Men vi läser ändå med glädje om tex Gunnar Westrins flugfiskeresor till okända destinationer efter relativt små fiskar. Kan det vara så att han verkar ha roligt på sina resor och vill på ett skickligt sätt beskriva dom i fisketidningar och på film. Och kanske rentav någonting som inte har med fisket slinker med i artiklarna, som inramning eller en tupplur på någon grästuva. Allt medans vi skäms att skriva om ett trevligt sutarfiske om toppfisken inte översteg tre kilo. Och en sjuhelvetes massa tackel givetvis. Det tror jag är vårat största problem som grupp. Fokus ligger för mycket på resultaten och prylarna och för lite på hur trevligt det faktiskt kan vara att meta.

Att öringen har status beror nog inte endast på storlek och smak, utan även den lilla detaljen att det verkar vara jävligt roligt att fiska efter dem.. Det är inget fel att fånga stora drömfiskar från kända ställen, men det är jävligt fel när det verkar vara den enda anledningen till att vi metar. Det är det vi måste göra någonting åt om vimman eller björknan eller metet som helhet ska bli större. Att ha kul även fast det endast är en kilossutare, det ger status! Att rakryggat sriva om färnafiske där den största vägde sju hekto, och att man både hade jävligt kul och till råga på allt är nöjd med slutresultatet. Det tror jag inte att jag får läsa under min livstid. Men skulle jag göra det så skulle jag vara jävligt nöjd, för först då kan vi gå vidare. Om folk läser om någonting som verkar vara spännande och kul, då tar dom själva reda på hur man metar, med vilka prylar och sedan bara gör det. Jag vill tro det iallafall…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s