Livet som specimenkung del 2.

20140625_215123000_iOSNär man en dag har lärt sig att meta, ja då är det bara att fisken som saknas..

Det var lite så vi kände oss i början av nittiotalet. Att vi var duktiga metare men hade bara en jävla otur att vi var födda i Esilstuna av alla städer i sverige. Givetvis så var vi usla metare, och saknade ja allt egentligen. Inga qivertipspön, inget mäsk, inga bra krokar, ja inte ens en vettig håv. Det som fanns köpte vi, men det fanns liksom ingenting i meteväg i stan på den tiden. Så blickarna riktades såsmåningom mot Stockholm. Givetvis väldigt krångligt för tre 14åringar utan pengar att ta sig dit och shoppa, men vi gjorde våra försök. Det handlades lite mäsk, flöten, vettiga krokar och även varsitt quivertipspö. Det hjälpte oss att känna att vi var med i matchen på riktigt.

När man inte vet bättre så gör man ibland saker som inte är helt genomtänkta. Fördelen med att inte ha kunskap är att man söker efter kunskap på platser man idag skulle rata pga att man ”vet bättre”. Det lärde nog oss en hel del. Idag finns info på ett annat sätt med internets tillkomst. Vi läste om grabbarna som var med i specimentävlingen och jämför sedan egna resultat med landets elit.. Man fick ju nästan ångest. Men eftersom detta med mete var någonting helt nytt så visste man ju knappast vad man kunde fånga därute rätt dag? Nya vatten rapporterades på löpande band, och vi hoppades att kunna sätta eskilstunaån på specimenkartan. Vi gör det än idag.. Försöker.

Efter våra framgångar med mörtarna och ålen så satsades det en del på sutarna. Vi visste var dom fanns, då vi under varma sommardagar kunde se fiskarna sola bland näckrosarna. Vi gjorde som vi hade läst om. Mäskade med majs och flötmetade. Efter tre fyra bompass så sjönk modet. Vi insåg att dom trevliga sutarkvällarna man läst om i fiskejournalen inte skulle hända oss. Andra kunde få tio-tjugo per kväll. Vi fick två tre stycken per år. Vi gjorde något fel. Och med handen på hjärtat så vet jag än idag inte vad det var som inte stämde? Oftast så fick vi sutare som bonusfångster under mört eller ålmete. Men riktat mete gav nästan ingenting.

20141019_063115386_iOS

En dag fick jag ett tips om en grävd kylvattenskanal till en större fabrik. Enligt pålitliga uppgifter så skulle det finnas både sutare, ål, ruda och stora braxar där. Vattnet som rann ut i kanalen var varmt, och det lockade till sig fisk. Väl på plats så konstaterade vi att uppgiften stämde. Problemet var att kanalen var övervuxen med hög vass och var inte mer än fem meter bred. Dock 300 meter lång.. Redan första resan såg vi stora sutare sola i ytan och ett gäng större sarvar simma lojt strax under vattenytan. Flötmete visade sig svårt då det strömmade lite i kanalen och vi ville fiska grunt. Varje drift resulterade i ett gäng näckrosor som skrämde bort fisken när man försökte rädda sina tackel. Lösningen var stalkingfiske med frilina. Förmodligen det innovativaste vi kommit på dittils? Man svingade ut en mask och lyfte försiktigt linan på ett näckrosblad så att masken var precis under ytan och dinglade. Sedan gömde man sig i busken och väntade ut fisken. Efter en stund så började min lina röra på sig och jag drämde till med ett mothugg utan att riktigt veta vad jag hade att vänta mig? Med detsamma exploderade ytan i en vattenkaskad när en sutare modell enorm krokades. Kampen i det lilla övervuxna diket blev givetvis dramatisk och lång. Men till slut så hade jag honom utpumpad vid vasskanten, redo att landas. Men ingen håv fanns och vi nådde inte fisken. Utan att tveka klädde Ronnie av sig och vadade ut genom den oljiga vassen och handlandade sutaren. Den vägde 1800gram! Idag skulle man ju knappast vada efter en sutare som väger 1800 gram, men just då var den här sutaren en specimenfisk för oss. Och ett bevis på att man faktiskt kunde fånga dessa fiskar om man bara gav sig fan på det. Några rudor fick vi aldrig där, men väl tiotalet ålar med en på 1500 gram som topp och ett nytt pb.

20150417_120321576_iOS

Vi fortsatte att mala på med metet som om det inte fanns något annat. Då eskilstunaån var fullproppad med rengbågar och öringar i mitten av nittiotalet så började vi flötmeta efter dessa. Vi hade handlat lite wagglerflöten men inte riktigt lärt oss att bemästra den ädla konsten att flötmeta. Bottenmete gällde 99% av tillfällena då det var en metod som levererade. Men forellerna var inte så kinkiga som mörten. Dom samlades i stora stim runt turbinerna som var igång året om. Där rådde det fiskeförbud från stranden då folk hade i sin iver krokat både hundar och cycklister och folk som promenerade förbi. Men vi listade ut att från isen så fanns det inget förbud. Runt turbinsuget var det alltid öppet vatten. Kanske 15 meter i en halvcirekel, men fullt tillräckligt att wagglermeta tyckte vi. Den bästa vintern tog jag 69 rengbågar och öringar från isen innan jag själv gick igenom den och insåg att säsongen var slut.

I början av mars började vi alltid året med gäddmete. Vi visste var dom stog innan leken, och där satt vi hela gänget och nötte. Problemet var bara att komma över betesfisk. Vissa dagar fick man meta i fyra timmar innan man fått första mörten att meta med. Lyckan var inte total när sedan mörten dinglade högt uppe i ett träd eller slukades av en kilosgädda på första kastet. Men vissa dagar var riktigt bra. Vi fångade mycket gädda runt 6-8 kilo men den där tian fick vi aldrig på mete. En positiv bieffekt av gäddmetet var att man fick börja söka efter mörtarna och sarvarna redan i februari-mars. En bra dag kunde man ha ett riktigt givande mete efter mört även fast det var minusgrader och vi befann oss i slutet av februari. Man förstod tidigt att på rätt plats så fick man fisk året om, det gällde bara att anpassa tacklen och ge platsen en ärlig chans. Under kallvatten så tog det alltid lång tid innan man hade första pillet på majskornet. Men nötte man på samma plats kast efter kast så fick man till slut igång även den trögaste fisk. Förutsatt att dom fanns där. Mycket värdefull information kom det att visa sig.

När folk idag pratar om genombrott i sitt mete så handlar det väldigt ofta om att man hittat ett ställe med stor fisk. Och sedan lyckats fånga en av dessa. Det kan väl vara kul, men för mig personligen så skulle det inte vara ett genombrott. För oss som var tvugna att lära oss allt helt själva, och då menar jag utan kontakt med andra metare och endast fiskejournalen att tillgå, så var det annorlunda. Genombrott var att lära sig var fiskarna befann sig under dom olika årstiderna. Vi åkte runt och sökte efter lekställen för brax, sutare och sarv. Hittade vi dessa så visste vi att fiskarna befann sig i närheten även innan och efter leken. Vi hittade även sutare och brax under ålmeten. Ofta på djup över fem meter. Speciellt braxarna sökte vi i åns djupare och lugnflytande delar. Fortfarande så saknade vi mäsk att köpa. Men då tillverkade vi det själv genom att gå runt till bagerier och tigga om gammalt bröd som vi rostade och malde. Vi köpte även vanligt ströbröd som vi hade i swimfeeders vi beställt via postorder. Sakta men säkert så lärde vi oss. Men det innebar inte per automatik att vi fick större fiskar..

20140805_190932243_iOS

Att ha pengar, prylar och information har inte gjort mig till en bättre metare. Men det har gjort att jag kan åka och fiska efter nya arter och på nya platser. När jag och saku för första gången skulle fiska färna 20 år efter att vi börjat meta så visste vi inte hur vi skulle göra det? Vi hade en å i närheten där det fanns både färna och id, det var det vi hade att gå på. Men redan efter första passet hade vi fångat tiotalet fina fiskar med en på 2200 gram som topp. Att det började succéartat hade vi inte trott i våra vildaste fantasier. Målsättningen var att fånga en fisk. Men här så kom allt vi hade lärt oss under åren väl till pass. Vi fiskade brett, både från ytan och botten och med ett urval av beten. Jag vill tro att vi valde dom bästa möjliga platserna fastän vi aldrig fiskat i ån förr. Det är sånt som man inte kan lära sig genom att läsa på internet. Vissa saker har satt sig i ryggraden. man utgår från sina erfarenheter och gör finjusteringar om det inte vill sig. Jag har nog alltid varit bra på att fånga fisk, för det är inte så svårt. Men jag har lärt mig att hitta fisken och fiska rätt efter dessa. Det är den största och viktigaste skillnaden. Att ha alla prylar och fri tillgång till mäsk är ingenting värt om man inte tror på det man gör. Ibland tror man stenhårt på något, men det ger inte ett napp. Men det gör inget, för man måste ta det som en lärdom och utveckla det till något annat inför nästa pass.

Förr såg vi sutarna, men fångade inte ett skit. Det berodde ofta på att sutarna åt på sitt sätt och vi fiskade på vårat. Vi försökte få sutarna att spela efter våra regler, att äta från botten, men sutarna ville äta under näckrosbladen. Förra våren hittade vi äntligen ett ställe med grov sutare. Vi såg dom och satte igång en mäskningskampanj utan dess like. Saku fångade två stora på bottenmete dom två första passen, men det var ändå ett minimisslyckande då vi såg ett antal fiskar simma runt och äta utanför mäskplatsen. Här gjorde jag någonting jag inte brukar göra och lämnade det jag trodde var metoden. Dvs bottenmete med fejkmajs. Jag knöt på ett flöte med 20 cm tafs utan blyhagel. På med en mask och sedan satte jag igång att prickskjuta efter sutarna. Jag mindes sättet vi fångat sutarna i diket för 15 år sedan under liknande omständigheter. Ibland kan du mäska med världens bästa mäsk, men vill sutaren inte äta det så gör den inte det. Då får du försöka erbjuda fisken det den vill. Och mycket riktigt så fångade jag en sutare på över 3000 gram den morgonen. Ett nytt pb. Det kändes som en arbetsseger. Och gav oss fler sutare under kommande pass.

DSC_0761

Det jag menar med hela allt är att hur mycket du än läser om andras fiske, så är det endast kuriosa. Även fast någon har fångat 4 sutare över 3 kilo på samma kväll så innebär det inte per automatik att han gjort något rätt? Kanske fiskar han i världens bästa sutarsjö, och kanske fiskar han uselt men fångar ändå? Kanske hade du fått långt bättre resultat på ditt sätt? Vem vet? Fiskarnas beteende skiljer sig ofta mycket från sjö till sjö, eller även från plats till plats. Mitt tips är att iaktta fiskarna en stund om det är möjligt och sedan lägga upp planen från det du sett. Om fisken äter från ytan så är det kanske enklast att få dom att äta dina beten och mäsk just från ytan. Du har det gratis redan från början, så använd dig av det. Men stirra dig heller inte blind på det.

Dom flesta resorna med Saku så har vi ett bonusspö med ett annat bete någonstans kring mäskplatsen. Ibland utanför mäsplatsen på ett annat djup eller med en annan metod. Nu kanske jag är ute och cycklar, men se på en flock vargar när dom äter. Det råder ofta en strikt ordning på när vilka individer får äta. Och under tiden får dom andra vänta i skuggorna. Samma beteende märker man ofta med fiskar. Kommer det ett antal karpar till mäskplatsen så flyttar braxarna eller rudorna på sig. Alernativt att varenda karp inte får plats på mäskplatsen och ett antal individer stryker runt. Väldigt ofta levererar bonusspöt en eller två av dessa fiskar. Ibland lockas fisken till mäskplatsen men inte äter från botten. Då kan en mask i mellanvattnet leverera en bonussutare.

20140627_175350000_iOS

Som jag sa i del ett. Någon specimenkung blev det aldrig av mig. För där mäts  framgångar i form av vikt. Men utefter våra förutsättningar så har vi blivit goda metare som fångar fisk i dom flesta vatten. Det räcker för oss. Utmaningarna vi har är endast personliga utmaningar utifrån våra förutsättningar. Vi har gått ifrån en besatthet av vikter till att ha roligt på våra resor. Givetvis så vill vi fånga större fiskar, men vi gör inte vad som helst bara för att kunna bocka av en viss art eller gräns. Sånt är faktiskt nästan löjligt ibland när man endast är driven av vikt. Lärdomen vi fått är att se och lära och låta det ta lite tid. Sedan så kommer resultaten automatiskt. man får inte glömma att den stora majoriteten av metare har liknande bakgrund som oss. Det är bara något man inte pratar om. Man är rädd att bli utskrattad om man skryter med en halvkilosmört som man är nöjd med när andra fångar dubbelt så stora. Men vad spelar det för roll? Om vi kunnat meta i 10 år utan vettiga krokar ens, och fångat mycket fisk, då hänger det inte på prylarna utan viljan att göra någonting. Hade det varit för endast vikter så hade vi lagt av för länge sen. Så det måste finnas någonting annat som lockar i metets värld. Det är grymt jävla häftigt helt enkelt!

 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s