Lite drama skadar väl aldrig?

DSC_0850

Ponera att du sitter i din båt en varm sommarkväll och metar abborre med ditt barnbarn. Ni metar efter abborre med toppknutet och fisken verkar vara på hugget. Grabben är helnöjd och drar upp fisk efter fisk. Så fort flötet försvinner så vet han att man ska rycka till med spöt, och om allt stämmer så ska det förhoppningsvis dingla en fisk på kroken. Om det är en abborre, mört eller sarv spelar mindre roll. Än så länge är han ung och oförstörd och njuter av det som är väsentligt. Dvs att fånga någonting alls och ha kul. Det är först efter tio år du har lyckats att förstöra allt för honom genom att tala om vikten av att endast fånga en viss fiskart och av en viss vikt. Men ikväll är han fortfarande lyckligt ovetande om det. Ingen press, solen skiner och livet leker.

Han svingar återigen ner flötet i vattnet två meter från båten så att spötoppen träffar vattenytan. Han är nöjd, men förstår inte varför du gnäller så mycket på sättet han gör det på? Han fångar ju fisk, men du pratar endast om att vara tyst och endast doppa ner flötet tyst och smärtfritt. Han vill göra det på sitt sätt, han kan ju inget annat. Efter en stund hoppar flötet till litegrann för att sedan försvinna under vattenytan. Grabben drar till för kung och fosterland, men ingenting händer. Fisken som borde ha ploppat upp för länge sen kommer inte upp. Istället så rycker det våldsamt i spöt och stora virvlar bildas på vattenytan. Du skriker åt grabben att dra hårdare, det är en gädda som huggit på mörten. Han blir rädd och vill ge dig spöt, men du vägrar. Han håller i spöt i panik och linan skjuter fram och tillbaks i det mörka vattnet. Han börjar gråta eftersom ditt agerande och skrik ombinerat med monstret i vattnet gör honom rädd. Frigolitflytvästen skaver mot halsen och allt känns jättejobbigt.

Till slut släpper gäddan taget och en blodig och söndertuggad mört flyger upp genom vattnet och träffar flytvästen med en smäll. Dramat verkar vara över, grabben har panik och gråter. Han vill hem till mamma och krama henne. Berätta om mardrömmen vid grynnan. Få tröst och ett glas saft. Men du fortsätter att skrika. I med mörten igen fort som fan pöjk, den finns säkert kvar, gäddan! Grabben vägrar, du svär och blir i honoms ögon förbytt till ett blodtörstigt monster. Grabben känner inte längre igen dig. Farfar är som förbytt. Du rycker ifrån honom spöt och droppar ner mörten igen. Grabben sitter i fören och gråter med mörtfjäll och blod rinnande på flytvästen. Gäddan kommer tillbaks, du ger den tid innan du rycker till. Samma scenario återupprepas, full panik och svordomar. Du drillar enligt konstens alla regler, och vilken röta, kroken verkar ha fått fäste i en skinnflik längst ut på hakspetsen på gäddan. Den är fin, säkert runt sex kilo. Efter många om och men ligger den tillslut i båten. Adrenalinet pumpar och svettningarna är kraftiga. Grabben blundar och gråter.

Du blir till slut arg på grabben för att han inte verkar uppskatta det som hänt. I din värld är detta det bästa som kunnat hända. Nu får ju ungjäveln valuta för pengarna, se och lära hur farfar gör det från första parkett. Och ännu argare blir du när du tvingar honom att hålla gäddan som sprattlar våldasamt. Klart detta ska förevigas på bild. Grabben gråter i panik och du skriker ännu mer. I din värld gör du det enda rätta, det ska läras den hårda vägen om man ska bli en riktig fiskare någon dag. Sedan så händer det som med facit i hand var tvunget att hända. Han tappar gäddan. Du får psykbryt och exploderar i ett vansinne som han aldrig förr sett. Det är ju han som behöver tröst, inte gäddan, monstret som förstörde hela fiskeresan. Vad har hänt med farfar, han som brukar sitta ute på gården, le, dricka öl, röka och vara glad? Han lyfter upp gäddan och sveper bort linstumparna och fimparna från den. Försiktigt sätter han ner fisken i vattnet och börjar gunga den fram och tillbaks i en evighet. Du frågar varför han gör så, men han svarar i vrede att om inte gäddan snart simmar iväg så får du äta gäddbullar ända till nästa påsk..

Till slut så försvinner monstret ner i djupet. Farfar ser på dig sådär att ”där hade du tur snorunge”. Fisket är slut. Farfar lyfter ankaret och drar igång sexhästarn. Ni åker hemåt under tystnad. Farfar kedjeröker medans du plockar bort torra mörtfjäll från flytvästen. Du saknar mamma… Väl vid stranden så har farfar lugnat ner sig igen. Det här var väl trevligt säger han och klappar dig på huvudet…

DSC_0798 (2)

Såhär illa behöver det väl kanske inte vara när man fiskar i början av sitt liv. Jag har nuddat vid ämnet i ett tidigare inlägg.

https://semispecimen.wordpress.com/2015/02/22/beromda-sista-kast/

Men det tåls att tas upp igen. Detta med vad vi ska förmedla till kommande generationer av fiskare, och när är det läge att lägga sina egna principer åt sidan för att göra fisket roligt åt kidsen eller nybörjarna.

Det lustiga är att det alltid börjar med mete för att sedan bli något ”bättre”. Tex flugfiske eller jerkfiske. När vi lär vidare vår kunskap till barnbarnen eller barnen så gör vi det på ett annorlunda sätt än det gjordes förr. Farfar fattade ingenting, men vi gör det. Vi har genom år av finslipande lärt oss de rätta sätten att fiska. Och ännu viktigare, de rätta sätten att hantera fisken vi fångar. Borta är dagarna där sjutton gäddor hängde från en trädgren inkörd i gälarna, eller den klassiska bilden där en tolvilosgädda poserades med den klassiska bowlinggreppet. Dvs tumme och pekfinger i ögat. Gud har ju skapat ett handtag där, så varför inte använda sig av det? Vi har gått från att komma hem med en sexkilosgädda stendöd i båten till att komma hem med ett kort på gäddan.

Givetvis en fin tanke och ett framsteg från förr. Men för ungarna så behövs det ibland att se en stendöd storgädda. Öppna dess käft och se på tänderna, peta på den med en kvist eller försöka lyfta upp den. Det är sånt dom kommer att snacka om i skolan. Inte farfars mobilbild som han visade upp när han kom hem från fiskeresan och stolt visade upp när ni grillade korv. En bild säger mer än tusen ord, ja. Men en upplevelse säger mer än en miljon bilder.

DSCN1241

Förr var vi åtminstone konsekventa. Vi bonkade precis allt vi skulle äta, sedan så var det roliga slut och man åkte hem. Suget efter mer fanns där och man fattade inte varför man avbröt när man hade som roligast och abborren nappade? Så var det för mig under mina finlandssemestrar iaf. Man fick ta det som gick åt i hushållet, sedan var det klart. Jag gick med ständig fiskeabstinens under mina första 15 levnadsår. Men däremot så fiskade vi ofta. Och inte bara metade utan lyfte upp mjärdar och la nät ibland när det gick rykten om sikinplanteringar i skogssjöarna. Helt åt helvete kan tyckas, men så funkade det där. Siken hade aldrig funnits i småsjöarna vid ryska gränsen och skulle aldrig fortplanta sig. Det var någon form av sjuk put and takefiske för nätfiskarna som bedrevs från länsstyrelsens håll. Det var dit fiskekortsavgifterna gick. Men det var sjukt roligt för en tioåring. Minns det fortfarande som igår.

Idag så släpper vi tillbaks nästan allt vi fångar, för att sedan åka och pimpla, eller än värre tävlingspimpla. Helt plötsligt är det vansinniga slaktandet av abborrar vattenvård. man måste sova jävligt gott om nätterna när man vet att man gjort en sån fin insats åt naturen. Det kan sända lite tvetydiga signaler för kidsen att farfar fiskälskaren är det endast när det inte är is på sjön. För då är det helt ok att fiska och döda för höga nöjets skull medans under sommaren har han både peang och antiseptisk salva med sig.

Det jag menar med detta är givetvis inte att bonka allt man fångar. Men att man ska se det från kidsens synvinkel. Om du tar hem en femkilosgädda som sitter illa för ungarna att beskåda så gör den enligt mig mer nytta än att den självdör i sjön. En unge som får se en sån fisk blir ju per automatik fiskesugen om den har alla kromosomer på dom rätta ställena. Den ungen kommer förhoppningsvis bli en duktig fiskare som kan lära konsten och tänket vidare. Men som det är idag så verkar det ju inte bättre än att vi inte ens vill att folk fiskar. Det finns eldsjälar som ordnar kurser för barn osv, och det är ju svinbra.

Men man kanske ska låta barn vara barn, döda lite fisk och ta hem för att stolt visa upp den för någon. Låta honom bli sugen på fiske för att vid ett senare tillfälle börja ta upp ”far och son snacket” om vad som är ett hållbart fiske. Du ska vara hans langare. Se till att han fastnar så illa att det inte går att leva utan, för att sedan när festen är slut komma med konsekvenserna. Se den döda sexkilosgäddan som en investering inför framtiden och framförallt låta dom göra på deras (felaktiga) sätt så länge dom har kul och fångar något.

Jag växte upp så, och det gick ju bra. Men det tror jag var för att det var kul och en av dom få sakerna i en tioårings värld där det inte fanns en jävla massa regler. Jag fick göra det precis som jag ville tills jag var gammal nog att tänka själv. I mitt fall så var bonkandet av några gäddor defenitivt värt det om man anser att fiske är en vettig sysselsättning dvs..

 

 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s