Ett säkert fiske.

20141019_063059150_iOS

Jag jobbar inom byggsektorn som min chef säger. Eller i byggsvängen som vi anställda säger. Samma skit, olika namn. I åratal har vi haft det bra. Ett fritt jobb med helt ok lön. Inga stämpelklockor, inga specifika regler. Kom, gör ditt jobb och åk hem när det är klart, få din lön, sup och spela upp den, börja om.. Men så helt plötsligt så hände något. Det börjades tänkas säkert. Varselkläder, skyddshjälmar, säkerhetskurser, liftkurser, alko och drogtester, rökförbud,skyddsskor, arbetstider, inloggningar och utloggningar samt inskrivningar med säkerhetsmöten mm mm. Och värre blir det. Snart är det väl för osäkert att jobba alls? Alla går och stör sig, hjälmen skaver, man ser ut som en clown, man mår inte bra. Tur att man har fisket åtminstone tänker man.

Jag satt en kväll för några månader sedan och beställde lite metprylar på nätet. Jag hade en bra budget som skulle användas. Men hittade inte riktigt grejor för hela summan. I ren desperation så började jag scrolla bland tackel som jag oftast undviker så gott det går. Kanske kunde man hitta något här för den sista tusenlappen? Jag fastnade för såna där lökchips i olika färger som man har på kroken vid utkast. Såna som förhindrar betet att sjunka till botten utan mjuklandar när chipsen löses upp i vattnet. Dom har säkert ett namn, men jag känner inte till det? Perfekt tänkte jag, några påsar såna går väl åt under karpfisket? Sedan så köptes det vidare sån där tungstenstub för att minska trassel och diverse andra saker som skulle motverka ett och annat. Det blir ju idiotsäkert det här tänkte jag. Jävligt proffsigt och bra.

När grejorna låg hemma så kollade jag förtvivlat på allt jag köpt. Fejkmajs, nappalarn, lökchips, tungstenstub, såna där krokskydd för hair-rigs som vänder kroken som en extra säkerhet, dips och boosters, nappindikatorer, starlights och gud vet allt? Jag funderade lite på läget innan jag kom fram att ingenting av detta hade jag för tio år sedan, men det gick bra iaf. Det kändes som att man nu hade både halv och helgarderat den säkra ettan mot alla eventualiteter. Vad som än skulle komma att hända betet vid utkast och napp så satt jag säkert. Fisken skulle krokas och landas.

DSC_0896

På land så har jag allt och lite till. Från överdimensionerad håv till avkrokningsmatta och läkarutrustning för fisken, men inte för mig själv. Vilket jag märkte när jag i höst klämde sönder ett par fingrar i en tragisk majsburksolycka. Karpen ligger skönt på mattan med peanger och antiseptiska salvor, men själv hade jag inte ens plåster med mig. Bara att linda slemduken runt såret och hoppas att man inte förblödde. Spöna ligger säkert i rod-poden med både nappalarm och en sån där bug som hänger och dinglar och ger mig information. Linan är av camosnitt som lär enligt uppgift vara osynligt i vattnet. Sänket är en sån där aptestikel som faller av om det skulle fastna någonstans och riggen skyddas av tungstensslang så den inte trasslar och stör. Sedan har jag en bolt rig med hår som vänder kroken automatiskt när en fisk tar betet och krokar den. För att vara på den säkra sidan så har jag klämt dit en sån där gummivändare bara för att göra det säkra idiotsäkert. Betet är fejkmajs i plast som småfisken inte kan pilla sönder och sedan har jag boostat upp dessa med valdfri doft bara för att vara säker att dom verkligen luktar gott. Sedan lökchips på kroken innan utkast så det får mjuklanda för att minimera risken för att betet ska hamna fel.

Ändå så bommade jag några hugg. Då bytte jag krokmodell som en säkrare krok som ska ge fler landade fiskar vilket kändes bra.

Under högtiden när det metades som mest så kollade jag nästan dagligen även på fiskefilm. Tips och trix, olika sätt att kroka brödbitar och presentera beten. Hur man ska sila mäsk och fukta skiten. I vilket läge ska mäsket boostas och vilka boosters det ska användas under vilka årstider, i vilka mängder osv.. Det började bli mycket att hålla reda på. Till allt detta så snackade jag och Saku febrilt om olika lösningar och testade allt mellan himmel och jord. Beten klipptes ner, det färgades, mäskades ibland mer och ibland mindre. Jag labbade med olika lysstavar och riggar till både ruda som karp och sutare. Köpte likadana spön och rullar för att eliminera variansen. Grejorna skulle prestera identiskt oavsett vilken av riggen fisken skulle hugga på. Det blev nästan matematik av det hela. Jävligt långt ifrån dom soliga glansdagarna med farfar i båten och toppknutet med rödvitt flöte..

DSC_0251

När till och med hundarna började falla för mina mäskblandningar så insåg man att ett genombrott var nära till hands. Att det endast var en tidsfråga innan man eliminerat det sista hindret och äntligen kunde sätta sig ner i stolen och andas ut. Nu, nu jävlar är allt perfekt, absolut ingenting kan gå fel. Men då hugger inte fiskjävlarna. Jag satt blickstilla i sexton timmar i ursjön och hade inte ett pill på grejorna. Trots mina perfekta tackel och endast två öl innanför västen. Jag hade flera bompass efter både karp och sutare fast jag hade perfekta grejer. Vad fan ska man skylla på då? Fiskarna? Men vem skyller på fiskarna? Det är ju din förbannade plikt att få dom att hugga. Men inte.

Sedan så lattjolajbansmetade man helt planlöst med helt fel grejor och fångar fyra karpar på några timmar eller säsongens största mört utan vare sig mäsk eller napplarm. På första kastet dessutom. Säsongens rudor kom under helt fel förutsättningar. Dels på tre decimeters djup med endast ett majskorn och en krok som placerades under nosen, eller under prickskytte med ficklampa mitt i natten. Så in i helvete oproffsigt. Likadant med årets och livets största sutare för mig. Vi hade mäskat i veckor och fiskade våra perfekta riggar natt efter natt. Men det var först när jag satte på en enorm daggmask och satte flötet på 20cm djup utan blyhagel och kastade den nästan i huvudet på fisken den högg.

Sånt här prylbögeri är givetvis både högintressant och bra för fiskemoralen när allt går vägen. Men jävligt jobbigt när det inte stämmer. Ju mer man tänker på saken så inser man att det är inte för fiskarnas skull man gör detta. Utan sin egen. Det är betydligt roligare och säkrare att fiska med den perfekta knuten. Men när det inte stämmer så har man målat sig in i ett hörn. Sviker den perfekta knuten dig så har du ingenting kvar. Folk byter ut krokar och fjäderringar på sina gäddrag för att inte räta ut dom när du glatt drillar fisken med 0,40mm flätlina och ett spö som kan användas som spätt på potatislandet. Det är inte ringarna som sviker dig, det är du som sviker dina jävla ringar genom att använda för mycket våld. Bara för att känna dig lite extra säker.

Givetvis så kommer jag att fortsätta labba med både det ena och andra i år. Jakten efter det perfekta mäsket eller betet går vidare, men fiskarna kommer att vara sig själva. Dagar det är lätt så spelar ingenting någon roll. Dagarna som är omöjliga kommer även under kommande säsong vara precis lika omöjliga. Vore det då inte vara en bättre ide att leta efter den perfekta dagen och göra sig själv en tjänst? Men så funkar inte vi fiskare. Vi ser fisket som en gåta som till varje pris skall lösas även fast vi vet att vi inte kommer att lösa det. Vill inte fisken så är det bara så enkelt att vi inte fångar något. Vill den så spelar det ingen roll vilken knut du använder. Med vissa variabler givetvis.

Ibland så är man grymt sugen på att köra en hel säsong med endast det mest basic man har i betes och prylväg och samma mäsk hela vägen in i mål. Endast för att se om det ens är värt att leka proffs och labba och tänka ihjäl sig. Ibland är man trött på att gråta sig till sömns över att man hade i krillpulver i mäsket. För det är till slut där man hamnar. Dom här sakerna som är där för att hjälpa dig kommer att till slut hugga dig i ryggen. Du kommer förr eller senare att ligga sömnlös och tänka vad som hade hänt om du inte hade satsat på rom-russin boilies efter ett bompass. Skulle man inte ha den här säkerheten så skulle man nog sova bättre åtmistone när du endast har majs eller mask att välja emellan. Men vad skulle det vara för liv egentligen?

Det är bara att inse att det var bättre förr när det inte fanns ett skit. Då kunde man acceptera att fisken inte var på hugget idag. Dom tiderna är förbi för vår del. Man vill ju innerst inne kränka sig själv ute vid stranden. Men det är ju därför man metar, varför skulle man annars stå och meta ruda liksom? Och prylarna är ju så jävla roliga, även fast du vet att dom till slut kommer få dig att må dåligt.. Men vad gör man? Är man en metare så är man en metare..

 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s