Aspfeber..

20150417_120309256_iOS

Året är 1995, det råder aspfeber. I ett par år har vi försökt att fånga en av Torshällaåns aspar när dom stiger upp för lek. Idag så förefaller den tanken väldigt oetisk, men det var andra tider då. Och våra avsikter var goda, vi skulle givetvis släppa tillbaks de aspar vi fångade. Om vi fångade.. Värre var det med andra mindre nogräknade människor som bonkade asparna och tog med sig dessa hem.

Redan året innan hade vi varit på plats och försökt. Jag fångade en sarv på nästan sju hekto på en sju centimeters jigg. En klassisk twintail i gult från darts. Världens bästa jigg nu som då.. Men inga aspar fick vi. En gubbe som stod brevid oss fick tre fina fyrakilos som snyggt och prydligt bonkades och lades i en gul plastpåse. Torshällaån är Eskilstunaåns nedre del, den delen som rinner ut i mälaren. Om våren så steg det både gös och asp som sedan fastnade under den stora forsen som blev det första och sista vandringshindret för fiskarnas lekvandring. Så är det än idag och förmodligen även imorgon. Ovanför slussarna och forsarna där eskilstunaån tar vid så finns det ett asp och gösbestånd i miniatyr. Ibland var det någon lycklig som fångade en femkilos asp i centrala delarna av eskilstuna under forellfiske. Men inte vi.. Det var djupt orättvist.

Eskilstunaåns bestånd var inte ens värd att fiska efter, men i torshälla så fanns asparna i hundra, nej tusentals. Stora fina fiskar från fyra kilo och uppåt. Enkla att hitta och ännu enklare att få hugga på en spinnare eller en jigg.

DSC_0613

Att aspen hade blivit en vit val för oss var alldeles glasklart. Alla fick asp överallt. Inte vi. Chefens tolvåriga son fick en 5,5 kilos under sommaren när han stod och försökte lära sig flugfiska. Lokalidningen gjorde ett reportage om händelsen med bild och allt där en lerig och grusig stendöd asp nöjt poserades för fotografen som förmodligen inte hade en aning om vad det var han fotograferade? Otroligt irriterande. Vid ett annat tillfälle så fångade någon ännu en 5,5 kilos asp som utropades till ett nytt braxenrekord för länet. Botten var nu nådd för oss..

DSC_0449

Men denna majmorgon när vi hade parkerat oss på bästa plats vid forsen så var det dags för revanch. Allt var sådär perfekt. Solen tittade fram och strömföringen verkade perfekt. Inte för hård ström som gjorde fisket svårt, men ej heller för svag som gjorde att samtliga fiskarna stod högst upp vid forsen där dom inte kunde nås med spö. Dragboxen var laddad med reflexspinnare, jiggar och wobbler. På ryobirullen hade vi laddat med 150 meter 0,35mm nylonlina. Stark ström och stora fiskar kräver grova grejor.

Jag gjorde första kastet precis efter regelboken. Rakt till andra sidan, sedan väntade man tills strömmen tog tag i jiggen och lät den dras med tills jiggen åter var på våran sida av stranden, men 30 meter nedströms. Därifrån så ”runkade” man in jiggen. Dvs, vevade in en meter eller två och lät jiggen komma upp i ytan. Sedan så förde man spöt nedströms så jiggen sjönk mot botten och återrepade mönstret. Idiotsäkert. Ibland kunde asparna hugga mitt i strömmen där dom lurade bakom dom stora stenblocken som fanns lite här och där i ån.

Efter fem sex kast så kände jag en lätt stöt i spöt när jiggen befann sig mitt i strömmen. En bråkdels sekund så tvekade jag innan jag drämde till med årets mothugg. Då brakade hela helvetet löst. En mycket stor fisk gjorde en panikrusning nedströms innan jiggkroken rätades ut och släppte sitt grepp. Det blev en hel del svordomar på finska och hög puls på oss samtliga. Men nu visste vi åtminstone att asparna fanns här.

Efter en kvart så var det dags igen. Mitt i strömmen, likadan stöt i spöt som följdes av en likadan rusning och en lika rak krok och lika grova eller grövre svordomar på finska. Vad i helvete? Hur fan ska man kunna landa dessa fiskar? Att springa efter var lönlöst då det inte gick i mer än fem meter. Att släppa på slirbromsen var även det uteslutet då asparna skulle rusa rakt ner under bron 50 meter nedströms där hela ån var full med fallna trän och annat skit. Det var bara att fixa en starkare krok resonerade jag.

Lösningen blev en form av stingerkrok som utgjordes av en överdimensionerad trekrok för gäddfiske. Nu skulle det väl ändå hålla?

Efter en stund när jag satt vid stranden och försökte räta tillbaks en gäddkrok så kom det en gammal kines och ställde sig brevid oss. Han sa inte mycket, plockade bara fram sim åttafots abuspö med stålringar med tillhörande cardinalrulle från 1966. Längst ut på linan så dinglade det en lika gammal gäddtafs som såg mest ut som en åtta. Han kopplade på en spinnare med rostiga krokar och slängde ut. Efter en stund så började gubben låta och stöna. Tydligen så hade han en asp på kroken. -Det kan fan inte vara sant, tänkte jag. Han drillade efter alla konstens regler och vevade med sin skitrulle även fast aspen rusade och drog ut lina. Typiskt amatörbeteende, vevandet stannar man inte med innan fisken ligger tryggt i håven. Slirbromsen måste endast vara ett mysterium för dessa människor? Varför bygga in en funktion som släpper ut lina när man som mest behöver att få in fisken? Men efter en stund så låg det en fyrakilos asp med en morakiv i huvudet på stranden. Kinesen var mer än nöjd, vi ville slänga han i sjön.. Det blev inga fler hugg för oss den dan. Kinesen fick tre stora aspar med sig hem. Hoppas du sätter fisken i halsen och dör gubbjävel tänkte jag..

Senare gick det upp för mig att samtliga av mina aspar hade varit felkrokade..

DSC_0623

Vi satsade på aspfiske varje vår. med mycket klena resultat. Den enda aspen som kom upp var Ronnies pjäs på 2500 gram. Förmodligen åns minsta asp? Jag lyckades med bedriften att pricka en trehektos på majs under mörtmete något år senare. Aspguden pissade oss rakt i ansiktet..DSC_0606

Några år senare när det sanslösa aspfisket hade nått enorma proportioner där alla drog fiskar i massor, ja förutom oss, så lades ett mycket välkommet fiskeförbud i Torshällaån. Rovfisket skulle ta slut här och nu. Nu fick vi endast fiska efterleksfiskar från och med juni. Vi var på plats något år senare. Jag hade redan gett upp aspkarriären för länge sen. Men nu fanns det såna mängder med asp enligt folk att det bara inte gick att misslyckas.

Jag träffade en man, den enda som fiskade den dagen. han hade fått sex stycken. Vi fick noll. Ett hugg, that´s it! Senare samma sommar tog en kompis med sig en glad gäddamatör till mälaren för lite sommarjerkande efter gädda. Han fick två aspar på jerk. Båda över sex kilo tunga.

 

Nästa helg var vi åter på plats. Mälaren, sommar, aspfiske från båt. Spännande värre. Jag fick en gädda på min aspspinnare. 120cm. Inga aspar…

Tomba120cm

Nu var goda råd väldigt dyra. En annan arbetskamrat fick en femkilos på löja under gösfiske, andra hade bra fiske på andra ställen.

En vår för inte så länge sedan så satsade vi återigen på mälaren. En sund nära lekån skulle vara platsen. Varje asp som skulle ut i sjön var tvugna att passera sundet. En man jag känner som absolut inte är någon fiskekung hade fått några dagar innan tre stycken under abborsfiske. Han ringde och undrade vad det var för fiskar? Såg till och med en bild på fiskarna när dom låg där i plastpåsen.

Vi fiskade där tre pass. Varenda kvadratcentimeter kammades. Inte ett hugg. På andra sidan fick någon som metade efter vad som nappade med en död löja under en vattenkula minst tre stycken. Han stannade kvar när vi åkte hem..

Jag gav upp. Det skulle inte bli något mer aspfiske för mig. Jag åkte och bevittnade leken istället. Såg flera hundra stora aspar som simmade fritt i ån. En ångestladdad syn. Där var dom, fiskarna alla får utan vi. Det hade varit mycket enkelt att göra några kast med en spinnare, men inte. Det är ju reglerna som vi har som gjort att vi kan bevittna asplek och fånga dessa i mälaren under de mest oväntade förhållanden. Aspens stora vilja att hugga på allt som rör på sig hade gjort den till ett mycket enkelt byte och nu hade man tagit krafttag mot svinerierna. Ett jättefint iniativ givetvis, men ett hån mot oss. Högg på allt som rör sig. Lätta byten? Nu pissade till och med kommungubbarna oss i ansiktet tänkte jag när jag såg på aspleken. Jävla skitfiskar!

DSC_0627

Jag hade insett att asp är amatörernas fisk. Precis som rengbågen. Vi förtjänade aspen, men aspen förtjänade inte oss. Vi var mer värda än så. Jag började att meta id istället. Jag metade som en kung. Jag fick inte en id, men jag fick asp. En jävla massa asp..

Jävla amatörfisk!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s