Vårmete efter mört dag 3.

DSC_0157

Jag vaknar 06.00 och konstaterar att det är minusgrader ute. Eller grader och grader, minus 0,4 visar mätaren, men det räknas. Tunga moln och allmänt dystert verkar det vara när jag ser ut genom fönstret med kaffekoppen i handen. Perfekt väder för lite lyxmete! Blandar snabbt ihop ett kilo Dynamite Baits Silver-x roach, brer några mackor och placerar thermosen i ryggan. Skönt att rutinerna börjar sitta nu. Ett sista check, jag verkar inte sakna någonting. Har till och med kommit ihåg att packa ner ett paket med kamasankrokar i storlek 8. Vad kan gå fel?

När jag kommit fram till ån så ser jag att kommunalgubbarna dragit till med ett riktigt aprilskämt och helt sonika strypt ner strömmen till nära nog minimum. Jävla nötter, dom kunde väl ha väntat över helgen? Modet sjunker som en sten. Står där alldeles ensam och deppar. Eskilstuna är en mörk stad en lördagmorgon. Dom flesta sover av sig ruset en morgon som denna. Inte ens joggarna eller kärringarna med hundarna verkar vara ute? Ankjävlarna är desto gladare. Nu kan dom ostört hålla på med sina parningsritualer som aldrig verkar ta slut. Samma kvackande dygnet runt, samma hanar som bråkar med varandra medans en tredje tar tillfället i akt och sätter på ankhonan när ingen ser. Snacka om besvikelse när äggen kläcks, om nu ankjävlarna fattar sånt? Jag sätter mig ner och funderar. Två dagar sen var det enkelt, strömmen pressade fisken mot kanterna. Som att fiska från en hink. Men vart ska man börja nu? Dom kan ju vara var som helst? Beslutar mig ändå för att börja ovanför stenen där jag fick mina största förra resan. Första kastet hamnar nästan mitt i ån. Ettusen, tvåtusen, sextusen.. Verkar vara närmare sex meter djupt här, kan funka? Det tar några kast innan jag hittar den första mörten. Den fajtas hårt och känns redigt tung när den kommer från djupet. Står med håven i handen, beredd att landa en femhektos minst när jag ser att mörten med lite god vilja väger kanske trehundra gram. Slänger håven tillbaks in i busken och lyfter upp mörten med spöt.

DSC_0152

Efter att ha prickat mitt ”spot” med feedern så kommer snart mörtarna som på löpande band. En mindre än den andre, inte bra alls. Kastar några meter över min spot och landar till slut en på runt fyra hekto. Nästa kast ger en likadan. Försiktiga napp idag, svårkrokat. Sedan kommer småmörten igen och förstör allt. Den siste mörten från platsen tar gäddan. Förmodligen samma gädda som senast, jävligt tung. Den söndertuggade mörten simmar tillbaks, men jag ger den inga jätteodds att klara sig. Jag tröttnar och byter plats. Tio meter nedströms. Bara att börja om, fan också. Jävla kommungubbar. Annars så är det inte bråttom till någonting förutom eventuellt lunchen. Men ska strömmen strypas så ska det ske ögonblickligen..

DSC_0150

Nästa plats levererar direkt ännu en fyrahektos. Men det är en klen tröst om man vill ha en som väger det dubbla och gärna lite till. Det är fortfarande kallt, en, max två plusgrader. Jag nöjesröker och dricker lite kaffe. Mörtarna hugger glatt nästan överallt, men dom stora lyser med sin frånvaro. Den första joggaren kommer med tunga steg. Jag blir lite förvånad när jag ser vem det är. Mannen har väl inte dragit ett nyktert andetag dom senaste 25 åren så vitt jag vet, och nu joggar han en lördagmorgon? Läkaren lär ha dömt ut levern eller nåt och nu så är det dags att i ett sista desperat försök styra upp livet en sisådär 20 år för sent. Ett klassiskt fall. Dit hamnar man ju även själv förr eller senare. Oftast senare, jävligt mycket senare. När det redan är för sent typ.. Det bästa med allt, skammen att dra på sig joggardressen. Man är tvungen att jogga tider då ingen annan är ute. Det är någonting väldigt svenskt med det där. Att skämmas över att äntligen ha tagit det rätta beslutet. Sverige är ett konstigt land. Jag köpte en gång kvällstidningen och två folköl eftersom jag var törstig. Fick en sån där fryspåse till ölen. Har aldrig skämts så mycket när jag gick hem med kassen. I Sverige är det bara alkoholister som köper två öl. För vanliga människor så är det minst ett sexpack som gäller, men allra helst ett helt flak. Då vet alla att det är fest. Köper man två så vet alla att festen är slut för länge sedan och det är parkbänken nästa som gäller… Avbryts i mina funderingar över att spöt står i en båge och hoppar i klykan. Gör ett totalt onödigt mothugg och vevar in en lite bättre fisk. Men vi håller oss fortfarande under halvkilossträcket, fast inte så mycket.

DSC_0155

Jag reagerar över att mörten är mycket fetare än dom flesta. Rätt som det är så får man en sån. Kan det vara så illa att dom flesta man fångar är hanar av någon anledning? Senaste resan fick jag ett par tjockisar, men dom största var alla smala som sommarmörtar..

DSC_0142 (2)

Den största hittils i år på 675 gram var ca 31-32 cm lång och den uppfattade jag som smal. Mörtarna i ån är väldigt breda över ryggen dock. Har aldrig brytt mig om att mäta vitfiskar, men nuförtiden så har jag ändå tumstocken med mig. Kan vara intressant att följa mörtarnas vikt/längd kurva under årstiderna. Men då gäller det också att fånga mörtar på 30cm plus under hela året..

DSC_0040 (2)

Jag fiskar på. Byter plats lite då och då men får ingenting att stämma. Mörtarna finns överallt och jag lyckas inte att isolera några större exemplar från mängden. Nu har även hundrastarna vaknat. Hundar överallt. Hundar som skäller, hundar som jagar ankor, hundar som skiter.. Jag hör hundägarna när dom byter några ord med varandra när de möts på stigen. -Ja för fan, skönt med en morronpromenad, jodå det är lite engelsk terrier i ruffe, det är därför han är så livlig. Men han är snäll, aldrig bitit någon. -Jaså, åtta år gammal, det hade man inte trott….När kärringarna jämför sina gatukorsningar på stigen. Jag försöker se ifall det stämmer att hundarna ofta liknar sina ägare, men hittar inga solklara fall innan en gubbe kommer med den största och äldsta schäfer jag någonsin sett. Dom verkade vara lika slitna tyckte jag. Varje steg var en kamp såg det ut som? Nästan lite fint tyckte jag innan jag kommer på att jag metar mört och inte har tid att bli sentimental över gamla stofiler.

DSC_0149

Sista platsen, ”ankdammen” ger några mörtar under det döda trädet. Men inga stora. Det har varit en tuff dag och nu blir det tillbaks till ritbordet om man ska leverera någonting imorgon. Jag tror helt klart på att kvällningen är bättre än tidig morgon, det måste jag tro, annars så fallerar hela konceptet. Att meta efter mört är ett mentalt rävspel mot sig själv. Börjar man tvivla på sin förmåga så är det kört direkt. Man kan inte meta sig upp från enn mörtdeppression. Det är bara att bryta ihop och ta nya tag. Har laddat med finsk korv, bastu, öl och lite go black metal. Det löser dom flesta problemen. Blir det inte bättre resultat imorgon så ska jag byta fisk.

 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s