Konsten att ytmeta.

DSC_0410

Innan jag skriver någonting om själva fisket så måste vi reda ut ett par begrepp. För det första. Vad är ytmete egentligen? Och för det andra. Vilka fördelar har ytmetet jämförst med tex bottenmete?

Ytmete för mig är fiske med flytande beten, eller fiske efter fiskar som befinner sig mycket nära ytan. Ingenting annat.

Vilka fördelar har ytmetet då? Egentligen inga alls, men ibland är du illa tvungen att utsätta dig för ytfiske. Låt mig (försöka) förklara.

DSC_0447

Jag har aldrig sett mig som en ytfiskare. Aldrig ens tänkt tanken att jag faktiskt haft såna framgångar med ytfisket som jag ändå haft. När jag ikväll började planera inför morgondagens sutarpass från ytan så slog det mig att jag faktiskt har en rätt lång radda personbästa fångade med denna metod. Ett par rätt givna som färna, id och sarv. Men även ett par mindre givna som sutare, ruda, öring samt gädda. Samtliga fiskar fångade på mindre än 50 centimeters djup. Dessutom så var mitt gamla pb på braxen taget på samma sätt. Med andra ord, de flesta arter jag fiskar efter i någon utsräckning.

Så detta med ytfiske är grymt effektivt verkar det som? Både ja och nej. Fördelarna är egentligen väldigt få med ytfiske. Men för en usel metare som jag så innebär ytfisket en chans att fånga fiskarna jag egentligen inte förtjänar att fånga.

Den absolut mest givna fördelen är att du ser fisken. En promenad under en vindtilla och solig dag under våren ger dig chansen att se solande fiskar. Ofta på platser du aldrig tänkt som heta eller ens fiskbara. Att se en femtonkilosgädda trettio meter in i ett bälte av nate ger ju dig ändå chansen att göra ett kast och faktiskt fånga den. Visst, oddsen är kanske mikroskopiska att det ska gå vägen, men du skulle aldrig att kasta dit om du inte hade råkat se gäddan.  Skulle man kunna välja så skulle åtminstone jag försöka fånga den under enklare förhållanden. Tex på trolling i frivattnet mitt på en fjärd. Lungt och odramatiskt utan några som helst hinder som den kan gå fast i. Men så fångar inte medelsvensson sina drömgäddor. Givetvis inte jag heller. Jag fick min tolvplussare från ytan en varm vårdag innan leken efter femtio kast på samma fläck. Nu såg jag inte gäddan innan, men anade att viken kunde hålla en skaplig firre och nötte där mest av bekvämlighetsorsaker då det var oskönt och kallt i skuggan.. Men så resonerar tydligen även gäddan som tog min bomber strax under ytan så att vattnet flög..

DSCN1017

Hade jag haft ett spö med mig under semestern så hade jag kunna lagt ett pb på multe på meritlistan. Men faktum kvarstår ju att det även ser ut såhär under ytan på flera platser. Det är bara det att vi inte ser fiskarna. Fördelen med bottennära fiskar är att dom ofta inte är lika lättskrämda och dessutom oftast mer huggvilliga än solande fisk. Att försöka locka ätande fiskar från botten till ytan är kanske häftigt, men fullkomligt idiotiskt. Skyddet som ger både dig och fisken en skyddande fördel är nu borta.

DSC_1262

Men ibland är man ju tvungen. Står fisken i ytan så står den där. Nu är det upp till dig att försöka fånga den. I såna här lägen så gäller det att vara lite uppfinningsrik. Ibland så måste man kasta 20-30 meter ut utan att skrämma den solande sutaren, vilket kan vara mer än knepigt. Sedan så har vi detta med betet. Viket är bäst? För ytfiske efter sutare eller andra karpfiskar så är masken nummer ett, två och tre. Och då inte en knippe pigga lövmaskar utan en riktigt stor daggmask. En sån mask som du aldrig skulle drömma om att meta seriöst med. Det är betet som levererat för oss. Att kasta ut med ett wagglerflöte med samtliga blyhagen vid flötet och 1,5 meters tafs till den stora daggisen är ibland det enda som fungerar. En stor daggmask har bra ”flyt” i vattnet och är livlig och lockande på alla sätt och vis. Att försiktigt veva in wagglern så att tafsen hamnar över ett näckrosblad i önskat ”djup” är en konstform i sig. Men fullt realistisk. Nu dinglar masken precis på 10 cm djup under näckrosbladet och flötet fungerar fortfarande som en nappindikator. Samma konstform fungerar givetvis på nära håll med frilina och har gett mig ett gäng med fina fiskar. Men detta är fortfarande rätt simpla saker som vilken metare som helst provat.

DSC_0761

Förra våren fick vi ett nytt problem, eller möjlighet på halsen när vi hittade ett gäng stora sutare på väldigt grunt vatten. Fiskarna åt på botten, men vattnet var så grunt att vi såg paddlarna i ytan när dom simmade runt och bökade. Dessa fiskar kunde inte bry sig mindre om varken en veckas mäskkampanj eller någonting annat i fiskeväg vi hade att erbjuda. Sutarna hade klämt in sig i en större vik och simmade runt där på 20-30 meters avstånd från både oss och våran mäskplats. En morgon fick jag nog av finlirande och drog återigen ihop alla blyhagel vid flötet och tog fram maskburken. Tafsen blev runt femton centimeter lång, plus femton centimeter till när flötet hade sjunkit i position. Nu gällde det att kasta lååångt förbi sutaren och mycket försiktigt veva in daggmasken under snoken på fisken. Den metoden gav mig ett personbästa den morgonen. Och detta är vad vi tänkte sysselsätta oss med imorgon. Vi fick ett antal fiskar över tre kilo förra våren, men såg vissa som var betydligt större. Dessa ska vi försöka fånga..

DSC_0266

En annan fördel med ytfisket är att du ofta både bör och kan packa väldigt lätt. Det är rörelse från din sida som gäller när fisken inte rör på sig. Och du slipper mäskkampanjer och annat meck vid strandkanten som är synonymt med specimenfiske.

Vi specimenfiskare kan knappast bli beskyllda att vara minimalister. Det är så mycket prylar för så lite fisk som gäller. Tanken är att vi genom kunskap och bra läsförmåga av vattnet ska kunna locka till oss fisken genom mäskning och annat som är finslipat till minsta lilla detalj. Allt detta kan du nu ta och slänga i soptunnan. Vilket kan vara både en nyttig och befriande upplevelse mellan varven av prylberg som ska förflyttas från plats a till b. Så många gånger har jag varit sugen på att byta plats, men inte gjort det på grund av allt skit jag släpat med mig till strandkanten. Man känner sig låst på sin fläck och fiskar därefter. En ny plats kanske inte ger dig nya möjligheter, men det känns ändå bättre att fiska bom på tio platser är en och samma.

DSC_0462

Karpen är annars en mycket tacksam fisk att fånga från ytan. På helt vanligt sätt dessutom. Att ha en controllerfloat och lite hundkex löser ofta det mesta. Men att dessa hundkex lockar upp andra lite mer udda arter är kanske mindre känt. Att saku senast hade en ruda som slukade hans ytbete var lite av en skräll. Att meta efter ruda är svårt om du inte ser fiskarna, det vet väl alla. Rudan, fisken som man måste vara en gudabenådad metare för att fånga är synnerligen lättlurad om du råkar se en. Rudans motvilja att flytta på sig mer än tio centimeter gör den trögfiskad. Men att sänka en daggmask framför nosen på den är som att ha en helgardering på stryktipset. På så vis fångade jag mitt nya personbästa förra resan, mitt på blanka dagen dessutom. En fisk jag förmodligen aldrig fångat under riktat rudafiske på ”rätt” sätt.

DSC_0452 (2)

Ett annat sätt av ”ytfiske” är att en natt springa runt med daggmask på frilina och en stark ficklampa. Under nattetid så är fisken mycket mindre skygg och låter sig belysas förvånansvärt enkelt. Just rudan verkar inte bekymra sig det minsta om du inte gör hastiga rörelser med lampan så att strålen åker jojo över fisken. Ljusterfiske borde väl vara ett bevis på dess effektivitet. Fösta gången jag fann denna metod effektiv var under en lägerskola i trosa skärgård då vi fångade en massa abborrar med denna metod. Det hela kulminerade i synen av en vilande havsöring i fyrakilosklassen precis under våra fötter.

Denna form av fiske levererade mig mången rengbåge ur eskilstunaåns grunda vikar innan jag fann att man kunde även fiska efter metfiskar på detta sätt. Om fiskeformen anses så värst specimen låter jag vara osagt, men det är åtminstone väldigt spännande.

DSC_0420

Att fiska färna med flytande bröd är en gammal fin metod. Visuellt och spännande. Fungerar även finfint för id. Detta försökte jag en sommarkväll för något år sedan lära min ej metande kompis som dock är en gädd och gösfiskare i hjärta och själ. Den kvällen fångade jag ett personbästa på id och några färnor. Kompisen fick en björkna på runt nio hekto med flytande bröd.. Ännu en art för historieböckerna och förmodligen ett svårslaget rekord för mig. Det roliga med den kvällen var att fisken parkerat sig i höljan bakom vasskröken. Så vi såg inte våra brödbitar när dom försvann. Vi fiskade alltså på måfå i ytan. Konsten var att ha linan så sträckt som möjligt utan att vara så pass sträckt att brödet skulle röra sig onaturligt ned för strömmen. Flätlina blev det givna alternativet på grund av dess fina flytförmåga. Nästa gång jag provade samma ställe så var måsarna där och det var endast att lägga ner fisket. För flytande bröd funkar nog lika bra på mås som färna. Och jag var inte sugen på att testa det..

DSC_1079

Till sist lite om öring. Har skrivit förr om metets överlägsenhet för denna art. Med risk för att inbitna torrflugefantaster piskar upp en lynchstämning hemma i tweedfotöljen. Men att mäska efter öring i strömt vatten är som att sno karameller från ett barn. Torrflugefiske är ytfiske det med, det får vi inte glömma. Men dessa gentlemän gör detta för konstens skull medans metare fångar fisk på enklast möjligast sätt. Att trotta nedströms på tjugo centimeters djup kanske inte rent tekniskt är ytfiske. Men du får genom lite mäskmagi öringen att lämna sina hålor och hugga på mask eller pellets som med blixtens hastighet åker förbi i strömmen just under ytan. Det är explosiva hugg och spännande drillningar som utlovas. Men här får man vara väldigt noga med blixtsnabba mothugg och C&A som gäller om man vill ha ett hållbart fiske. Fullt förståeligt så har flera lapplandsåar infört ett meteförbud då dess effektivitet är lika hög som fiskemoralen är låg hos vissa fiskare. Vilket är väldigt tråkigt för mig som älskar mete med klen utrustning som är en väldigt fint sätt att fånga öring på.

DSC_0203 (2)

Så egentligen är det förvånande att man till 99% sitter i bivvyn och bottenmetar i lugn och ro. Bekvämlighetsfaktorn är hög, speciellt vid regn då ytfisket ändå är segt. När jag tänker efter så är det egentligen endast mörten jag fångat exklusivt på bottenmete. Mörten verkar inte vara en ytfisk, och tur är väl det då jag älskar quivermete. För att vara en bottenmetare så har jag en oroväckande lång lista personbästa fångat under ytfiske. Kanske så borde man ge det en större chans än man hittils gjort. Metoden levererar!

 

 

 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s