Färnakonungens land.

20160629_171616000_iOS

Jag fiskar gärna efter färnor. Ibland fångar jag en eller två, men oftast inga stora. Det är inte så att jag inte kan överlista färnan, det är färnan som alltid hittar en väg att i slutet överlista mig. Och sedan har vi Saku. Färnakonungen. Han är inne i ett flow just nu. Ett flow jag inte kan slå hur jag än försöker. Men jag kan alltid hitta på andra fiskar att fånga. Under färnafiske alltså. Dom behöver jag inte ens söka upp. Dom söker upp mig..

Tillbaks vid ån igen. Vi har länge snackat om att göra ett anfall mot färnorna. Färnafiske för oss verkar inte handla så mycket om toppvikter och tidiga vårfisken efter romstinna honor och reggare. Utan mer om skoj. Färnafiske är metevärldens torrflugefiske. En lina, en krok och en påse med formfranska är oftast det enda du behöver. Man packar lätt, fiskar i storslagna miljöer och bara njuter. Precis så mete borde vara, men allt för sällan är. Våran å innehåller dessa miljöer, och rätt så stora färnor dessutom. En reggare under rätt tidpunkt är absolut ingen omöjlighet. En trekilos borde man kunna meta upp under dom heta tiderna om man ger fisket en chans. Men det är inget trivsamt fiske. En färna ska man ha med flytande bröd, annars så är den inte lika mycket värd. Så är det bara.

Ån löper ovanligt hög konstaterar vi när vi väl står där och riggar utrustningen. Högre än vi riktigt kunnat föreställa oss efter den senaste tidens torka. Om vi ska ha en chans med våra brödbitar så måste vi hitta dom lugna djupa kanterna. Vi tänder varsin cigg och kastar ut brödbitar i strömmen. Dessa platser levererade mycket fisk ifjol när vattnet var en 40-50cm lägre. Nu händer det som förväntat ingenting. Vi har en kort pow-wow innan vi beslutar att söka oss nedströms. Innan Saku hinner säga någonting så väljer jag ut min plats. Lillkanalen med det hängande trädet. platsen där Saku metade upp en färna på 2400gr rätt framför näsan på mig förra sommaren. En lång grov, men utlekt fisk som blev årets första och största färna för oss. Saku väljer platsen högre upp. Rakt framför ön som delar ån till ett kanalsystem. Innan jag fortsätter nedåt så beslutar vi att ringa varandra om något utöver det vanliga inträffar..

Jag matar ut brödbitar. Dom virvlar i vattnet innan dom försvinner ned för forsen. Nacken där brukar vara en het plats. Precis innan brödbiten ska glida över stenarna som markerar forsnacken så brukar färnan skjuta ut från sin grop och våldsamt ta brödet. Men nu händer ingenting. Jag kastar ut brödbitar längre och kortare. Kanske har dom flyttat på sig lite i den hårda strömmen? Bottenmete kanske? Jag inser att jag mentalt redan gett upp mitt flytbrödsfiske innan jag gjort första kastet. Jag litar inte på färnan,och jag litar inte på mig själv. Inget ovanligt syndrom för färnafiskare antar jag. Då ringer mobilen. När jag plockar upp den ur fickan så ser jag två ord på displayen som oftast innebär stor fisk. saku-mob. Man ringer inte och småpratar efter tio minuter. inte under flytbrödsfiske. Jag svarar. -kom och fota hör jag bara, sedan är jag på väg..

20160629_171611000_iOS

Färnan ligger i håven, och håven i vattnet. -är den stor, undrar jag lite försiktigt. Innerst inne önskar jag att han säger att den är över tre kilo, men för min färnamoral så skulle det vara bättre att den endast vägde runt 1500gr. En fisk jag kan slå. Allt över två blir svårt. Den väger säkert runt tvåochenhalv säger Saku. Lång, men inte så fet. -Då var denna dag förstörd tänker jag. Inte för att jag inte unnar honom en stor fisk. Nej, vi är ju ett team. Fiskarna vi fångar är ett lagarbete. Ett arbete som tagit årtionden att förfina. men färnorna kunde väl komma lite mer jämt fördelat. Som det är nu så får jag dom små, medans Saku får dom stora. Jag hade en stor på förra året. En riktig gris, men han rusade mot den vassa stenen mitt i strömmen och slet av linan. Fanns ingenting jag kunde göra. Absolut ingenting…

Han lyfter färnan ur vattnet. Den ser riktigt stor ut. -Vilken jävla fight det var. -Den rusade hit och dit, gjorde si och så. -Högg på första brödbiten ja kastade ut. Jag fotar, får till riktiga drömbilder. Färnan är nästintill perfekt. precis så som man förväntar sig en fisk från strömmande vatten att se ut. Lång, smal, stark. Inte en övergödd och romfylld fisk som inte gör skäl för namnet färna. Vi väger den. 2440 gram. Årets första färna. Favorit i repris. Jag fotar lite till innan jag får ta Sakus kamera och fota ännu mer. Snabbt ska det gå, man vill inte ha fisken på land för länge. Sådana är reglerna. När fisken simmat tillbaks så tacklar jag till bottenmete. Jag har redan gett upp. Nu är det fulfiske som gäller. Landar direkt en mindre färna på första kastet. Sisådär 2100 gram mindre än Sakus, men ändå en moralfisk. Ett lika säger jag till Saku och förflyttar mig uppströms till stenen där jag tappade den stora ifjol. Mitt i natten dessutom. Kan fortfarande känna dom våldsamma sparkarna i spöt ett år efteråt. Det är en magisk känsla att ha en stor färna på roken i stark ström. En känsla jag känner igen allt för dåligt..

Jag sätter mig strax uppströms stenen. Mot min strandkant så bildas det ett litet bakvatten. Det är där den ska stå, om den står här. Jag kramar på brödet på krokskaftet precis som Matt Hayes lärt mig. Idiotsäkert tydligen. Jag är skeptisk, men har efter ett antal pass lärt mig att lita på att den sitter kvar där, även efter en minut. Jag svingar ut och lägger spöet i banksticken. Saku står nu strax uppströms från mig. Snart får jag håva ännu en tvåkilos åt honom tänker jag. I samma veva kommer hugget, jag missar den. På med ny brödbit och in igen. Kast efter kast terroriserar mörtarna mig. Får inget flow i fisket. Saku dricker kaffe brevid mig. Helt plötsligt så får jag det där perfekta hugget. Endast att driva in kroken. Jag känner direkt att det är en mycket stor färna. Sparkarna, dom där sparkarna som fortplantar sig igenom spöet. Sedan så rusar den. Våldsamt, mot stenen. Det finns ingenting jag kan göra förutom att veva in linstumpen som saknar både färna och krok.

Saku inser att det är bättre att förflytta sig innan jag exploderar. Han säger att han ska prova kanalen längre ner. Jag knuter på en ny krok och kedjeröker. Jag ser Saku försvinna nedströms. Fem minuter sitter jag där och undrar varför jag ens fiskar efter färna? Det är ju inte min fisk. Förra resan här under hösten skulle jag guida Jocke till sin första färna. Vi fick endast öring..

MÖRTEN:

Jag beslutar mig ändå att stanna kvar på platsen. Mest på grund av privata själ. jag orkar inte flytta på mig just nu. Inne i huvudet så känner jag fortfarande sparkarna efter färnan. Jag kramar på en brödbit och slänger utanför/uppströms stenen. Skulle det hugga härifrån så kan jag pressa för kung och fosterland. Jag borde kunna hålla fisken från den där jävla stenhelvetet som förstört mitt liv. Efter en stund så böjer sig spötoppen. Jag krokar brutalt. Nu sitter det ändå en liten jävla skitfärna på kroken tänker jag medans jag vevar in. När jag ser fisken så tänker jag att det är en id som drabbats av down syndromet. Ser helt grotesk ut. Men efter en bråkdels sekund så inser jag att mongi-iden är en helt underbar stormört. Jag håvar upp den. Den är tjock som en falukorvsring. Jag fotar fisken från alla vinklar och vrår. Perfekta bilder. hade Jens Plough Hansen levt så hade han varit stolt över mig. Till sist tar jag ett suddigt mobilkort så jag kan mms:a Saku. Väger fisken. Prick 800gram. En skaplig fisk i mörtkretsar..

DSC_0236

Saku svarar mig med ett ord. ”sick”. En fin fisk, men inte en färna. Efter en stund kommer Saku till mig. Han hade inte fått något. Jag plockar fram kameran och ska visa han mina bilder. No memory card står det.. Jag exploderar nästan. Jävla pisskamera. Det kunde du väl ha sagt innan jag fotade. Varför i helvete kan man ta kort med en kamera utan minneskort? Ge mig en endaste anledning varför man skulle vilja göra det? Tänder en cigg och sätter mig ner. Detta är inte min resa..

ÅLEN:

jag fortsätter att meta där. Kanske så finns det fler stormörtar? Jag byter till räka. Ett riktigt bete. Det hugger direkt. Hinner känna en spark, sedan släpper den. Klart färnan ska hugga nu när jag metar efter mört. Jag vill kasta min fiskeväska i ån. På med nytt bete och in i samma håla. Det hugger efter en stund. Konstiga hugg hinner jag tänka innan jag krokar. Fisken rusar, men inga sparkar. Det är inte en mört heller, det vet jag. Öring? Sau står redo med håven. När vi ser att det är en ål så tar han bort sin håv ur vattnet. -Använd din egen säger han med ett skratt. Man tackar. Vi väger aldrig ålen, men den är i varje fall en bra bit över kilot. Saku knäpper kort med sin kamera. Den med minneskortet i. Åljäveln slemmar ner håven totalt. Det blir endast värre och värre..

20160629_184902000_iOS

FÄRNAN:

Det börjar skymma. Vattnet har otroligt nog sjunkit undan med trettio centimeter. Bland det knäppaste vi sett. Nu är det möjligt att fiska uppströms inser vi. Vi knallar upp. Matar brödbitar i ån. jag tacklar upp för trotting. Fiskeformen så många inte behärskar. Så heller inte jag, givetvis. Men det ger längre kast och bättre synlighet. När det skymmer så ser man ibland inte brödbiten i strömmen. Men flötet ser jag. Den ger en liten fördröjling med kort tafs, men ofta fullt trillräcklig att du ska hinna kroka ändå.

Under våra fötter så försvinner helt plötsligt en brödbit. Inte långt bort där färnan borde stå, utan precis vid våra fötter. Jag tar mitt flöte och kastar strax uppströms. när brödbiten passerar färnan så kommer den ut ur sin håla och attackerar den med full kraft. Jag krokar elegant med ett brett flin och sedan så är leken igång. Färnan rusar och försöker med alla medel att komma loss. Men inte nu, inte inatt. Det ska färnan ha jävligt klart för sig. Till slut så kommer den ur det mörka vattnet och Saku missar inte med håven.. En mycket vacker fisk. Tjock och kraftig. En av dom finaste öringar jag fått på mycket länge..

20160629_210458000_iOS

FÄRNAN:

Det verkar inte vara min kväll. Varje potentiell färna byter skepnad när dom håvas. Mitt färnafiske kommer nog aldrig att repa sig efter denna kväll. Jag är förevigt fast i bottenmetsträsket. Likt en försupen forellfiskare som inte har fler uppslag i sin fiskebok än dom där powereggsen. Dom fångar visserligen, men dom ger ingen glädje för själen. inte undra på att man tar till flaskan och spöar kärringen. Man är endast död inombords. Endast pinglan saknas på min spötopp. En pingla som väcker mig när det hugger. Det är därför man inte kan skryta om sina fångster. Det är så otroligt mycket tur och så otroligt lite kunskap med i bilden att man kan knappt beskriva det.. Ikväll har jag inte ens tur.

Vi vandrar uppströms. Till lugna forsen. Här står småfärnorna i rad nattetid. En resa fick jag säkert tio stycken här. Samtliga kring kilot, ingen ens nära två. Såna färnor sparkar inte. Dom knycker. Men även ett knyck skulle duga just nu. Jag försöker inte ens vara proffsig. Jag krokar bara på en brödbit och slänger i. Jag skiter i vilket. Saku fångar den iallafall om den finns här. Den stora.

Jag tycker mig se en vakring vid flötet, nästa sekund så dras flötet under ytan. mothugg, en spark och sedan tomt. Den släppte. Saku har inget flöte, så han fiskar lite nedströms där vattnet är lugnare och brödbiten syns bättre. Han ser mig, men säger inte mycket. Det finns inga ord. Han fortsätter nedströms, jagser honom försvinna in i buskarna. Jag står kvar på samma fläck. Röker lite. Undrar varför jag inte tog vodka med mig istället för ramlösa med granatäpplesmak. Har knappt rört flaskan. Jag gör några tomma kast innan jag får syn på en fläck under forsnacken där en bakström bildas. Når jag den så får jag en färna tänker jag. Redan på första försöket så lyckas jag till perfektion. Fem sekunder senare ser jag munnen som suger i sig brödet. Färnan! Jag drillar för livet medans färnan vill nedströms. Inga sparkar, bara full fart. Den är klart över kilot, säkert två anar jag. Saku kommer nu och ser på showen. Efter all denna tid så sitter den där till slut. Klockan är över tolv på natten och jag ska åka till jobbet om mindre än fyra timmar. Men jag skulle kunna ligga sömnlös en vecka för denna färna. Fisken börjar tröttna, rusningarna är nu endast lite desperat sprattlande vid strandkanten. Den blänker med sin sida som skiftar i guld och silver. När den simmar så syns den knappt. den svarta ryggen gör den osynlig. En perfekt jaktmaskin för strömmen. Jag njuter av varje sekund. Jag vet att jag kommer att få denna fisk. Och efter en stund så ligger den i håvnätet.

Vi beundrar fisken. Nästan två kilo, men grammen spelar ingen roll.  Den är utlekt och mycket lång. Kanske den längsta iden jag någonsin fångat..

20160629_214538000_iOS

Jag packar mina saker och åker hem. Jag hatar färnafiske!

 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s