Special: MÖRT del 1.

DSC_0029FÖRORD:

Det var länge sen, såpass länge sedan att jag inte ens minns det längre. Året måste ha varit 1991 eller däromkring? Vi var besatta av fiske. Gädda, abborre, gös och rengbåge var det man ”kunde”. På den tiden var fiske någonting enkelt och okomplicerat. Man cycklade ner till ån och kastade drag och spinnare. Antingen så högg det eller så högg det inte. Oftast så högg det. Eskilstunaån hade ett mycket fint gäddbestånd som kunde ge stora dagsfångster. På den lokala pizzerian kunde man dessutom byta en gädda mot en pizza. Förmodligen det första riktiga jobb man hade. Kommer fortfarande ihåg när jag sålde en trekilos sommargädda för 100 kronor till hamnkiosken i Torshälla. Ryktet på den tiden var att dom gjorde tonfisk av gäddan. Sanningen var nog att dom helt enkelt gillade att äta gädda..?

Vi läste även fiske. Faktiskt allt man kunde komma över om fiske. Vilket inte var så mycket. Hur ,när och var jag läste om specimenfiske för första gången minns jag inte. med nästan hundraprocentig säkerhet så måste det ha varit i fiskejournalen. Farsan hade samtliga årgångar hemma. Farsan var och är en fettfenefiskare som varken då eller nu kan förstå varför vuxna människor dedikerar så mycket tid och pengar för något så dumt som mete efter skräpfiskar? Men han är inte ensam, faktiskt så tillhör han en stor majoritet. Det är viktigt att komma ihåg än idag. Det är inte dom som är konstiga, det är i själva verket vi själva. Specimenmetarna.

Ordet specimen var någonting man tidigt började missbruka. Först så började vi kalla alla större fiskar för specimenfiskar, vilket givetvis inte alls stämmer. Sedan så började vi kalla allt som var bra för specimen. Det fanns specimencigg, specimencyckel, specimenfarsa eller specimenrulle. Faktiskt så stämde ordet specimen bättre in här, men det visste väl inte vi. Bara att komma över en rulle kunde vara svårt. För att inte prata om en bra rulle. En specimenrulle i ordets rätta bemärkelse.

Skillnaden på fiskelitteraturen då och nu är markant. Då skrev man mycket om det man egentligen inte visste någonting alls om, medans man idag  endast skriver om det man redan vet. Specimenmetet låg kanske inte i sin linda år 1991, men det gjorde vi. Vi läste allt vi kunde komma över om mete, från sen sjuttiotal och fram till ungsfärska exemplar av fiskeblaskorna. Vi blev sålda. Kanske inte genast direkt, men över en tidsperiod. Det fanns tydligen folk som på beställning kunde lura upp en mycket stor fisk av valfri art? Kanske var det så att man ville komma åt hemligheten. Lära sig av mästarna, hur dom bar sig åt för att meta upp tvåkilosborrar på löpande band? Skulle vi bara knäcka den koden så skulle vi också bli superfiskare. Superfiskare Eskilstuna aldrig skådat, varken förr eller senare!

Skillnaden på en metare och en vanlig fiskare är egentligen endast vågen och nyfikenheten. En vanlig fiskare kan få en fyrakilosbrax och bara kasta i den igen. För honom så räcker det att säga att den var stor. För en metare är det av yttersta vikt att veta exakt hur stor den är. Ända ner till sista grammet. Utan en exakt vikt så faller hela vår koncept. En vikt är en referenspunkt. Den fastställer flera saker. Dels var snittvikten för arten i vattnet du fiskar i ligger. Ta sutaren tex. Ligger snittet kring 1500gram så är en tvåkilos ingen specimenfisk på något sätt. För att snittet ska landa på 1500 gram så krävs det ett antal sutare över två kilo att täcka för fiskarna kring kilot att gå ”jämt upp”. En fisk på 2500 gram får i detta vatten anses som fin eller möjligtvis stor. En fisk på tre kilo är en specimenfisk. Det gäller att inte se sig omkring, vad andra fångar och hur stora fiskarna i andra vatten är och blir. En specimenfisk är en stor fisk från vattnet du fiskar i och kan ej jämföras med fiskar från andra vatten. Detta fattade vi givetvis inte helt och hållet. Vi hade väl konceptet på känn så att säga, men vi jämförde hela tiden med vad Luis Rasmussen eller Matti Kokk fångade. Och då var det lätt att bli nedstämd. Dessa grabbar hade flera supervatten att tillgå medans vi satt hopplöst fast med Eskilstunaån.

DSC_0191 (2)

Den nyfunna informationen hade vissa bieffekter. Det vi ansåg vara stort eller specimen blev helt plötsligt skitfiskar i jämförelse. Det insåg vi i ett tidigt skede när det nya spännande metet testades fram med försiktiga babysteg. En burk majs var en skaplig investering, för att inte tala om spön och andra prylar som inte ens fanns i Eskilstuna före internets uppkomst. Mask och deg var standardbeten den första tiden. Jag minns att det helt plötsligt till morsans stora överraskning var jämt och ständigt slut på vetemjöl i förrådet. Morsan måste ha trott att jag börjat smygbaka eller någonting? Dessa tankar måste ha fått en bekräftelse när jag några år senare valde resturangsprogrammet som gymnasieutbildning. En utbildning där elever snodde alkohol och drickspengar till alkohol, medans jag snodde anis till mörtmetet och drickspengar till mörtfisket. En utbildning som kom att förstöra flera liv fast på helt olika sätt. Ingenting jag är stolt över idag, men jag var ung och behövde pengarna till mörtfisket..

Detta med specimenfiskar är en kluven fråga, och jag står kanske inte där de flesta andra står. Jag står fortfarande kvar där jag har mina rötter. Det som Arne Broman slog ett slag för efter engelsk exempel. Ett exempel som var en fin tanke på sjuttiotalet, men har sedan länge gått förlorad i England och till en viss del även i Sverige. Låt mig förklara. Eskilstunaån har ett fint bestånd av relativt grov mört. Snittfisken här under våra meten ligger någonstans runt 200-300 gram. En stor mört är en femhektos och följdaktligen så är en specimenfisk en fisk som överstiger 700 gram. En fisk du inte ofta fångar, och vissa aldrig får ur Eskilstunaån. Ån har ett stort bestånd och minimal fisketryck. Så fiskarnas vikter är konstanta årtionde efter årtionde. Din uppgift är att HITTA den store och sedan lura den att hugga. Skulle en stor mört på kilot dö så påverkar den inte SNITTET på något sätt eftersom den är en av flera miljoner. Detta är specimenfiske för mig.

DSC_0147 (2)

Mete är någonting helt annat. Ta en mindre sjö eller ett ”fishery” som dom kallas för i england. Här har du 20 karpar, varav alla är kända sedan tidigare. Snittet ligger på 13 kilo varav tre fiskar är tjugokilosbjässar. Dessa fiskar har blivit stora av två anledningar. naturlig mat och av mäsk. Fiskarna hade kanske blivit stora iallafall, även utan mäsk från hundratals metare. Men nu är det som det är. En specimenfisk härifrån är en av dessa tjugokilos, allt annat är inte det. Skulle nu dessa tre fiskar dö en kall vinter så förflyttas snittet och den där femtonkilos som förr inte var specimen är nu helt plötsligt det. Detta kanske gör att folk överger sjön och flyttar sig till en annan som innehåller åtminstone en artonkilos. Jag säger inte att jag ser ner på detta fiske, eller andra exempel som rögle dammar eller antorpa vilka jag aldrig ens besökt och vilka som innehåller drömfiskar. Men jag kallar inte det specimenfiske när fiskarna är namngivna. För mig så får inte ett vatten och dess snitt vara beroende av ett fåtal mycket stora individer som gör stället hett. Mystiken och pionjärsandan är den stora delen av specimenfiske för mig. Jag vill inte veta vad jag KAN fånga och var gränsen är satt. Jag vill själv kunna rubba gränsen för vad som är möjligt ur ett vatten. Givetvis ett påstående som väcker ilska bland andra metare. Jag vill tro att tanken från början var att lokalisera och hitta stora fiskar ur okända vatten. Att göra det omöjliga ingen gjort förr. Detta ville vi göra med Eskilstunaån. Att stanna vid en sjö där man kan förvänta sig dels ett nytt rekord, och dels hur mycket den bör väga när den fångas har inte den mystiken jag fastnade för när jag började meta. Det var jakten jag var ute efter, jakten efter fisken ingen kunde tro var möjligt att fånga ur mitt vatten. Inte jakten efter fisken jag förväntades kunna fånga. Det är inte en fisk som sänder chockvågor bland folk. Det är inte en fisk där folk säger -hur fan lyckades du med det?

DSC_0136 (2)

Att meta efter karp gillar jag. Jag skulle älska att kunna fiska antorpa eller rögle när jag blir stor. Men för mig så är det inte specimenfiske, utan ett sätt att uppnå en drömvikt jag inte kan uppnå på hemmaplan. I dessa sjöar är jag blott en inkräktare, eller i bästa fall en besökare. Det är inte ”mitt” vatten, och följdaktligen så kan jag inte på en enda resa göra skäl för namnet specimenfiskare. Jag vill hitta det där hemliga vattnet och sedan lägga ner en massa tid och förtjäna fisken jag hela tiden varit ute efter. Hur mycket den väger vet jag inte till en början? Jag vet endast att vattnet har potential, och det är helt och hållet upp till mig att sätta gränsen. En gräns jag själv bestämmer. Det var så vi ville göra med Eskilstunaån. Ibland så känner man att ett vatten har gjort sitt och att det inte är värt att offra en jävla massa tid och pengar för en marginell förbättring. I slutändan så handlar det om en enda fisk. Om det är en mört på 1010 eller 1100 gram gör inte så mycket. Det handlar om just den fisken som kronar verket på din satsning. Fisken som du känner direkt när du håvat den bara skriker till dig att uppdraget är slutfört. Visst, det finns en skillnad på en mört på 990 gram och en på 1020 gram. Men det är endast en gräns som råkar dela på tre och fyra nuffror i gramangivelse. Men det är våra högst personliga problem som gör att vi inte kan uppskatta en mört på 990 gram på sättet den borde uppskattas. Med en helsida i eskilstunakuriren.

DSC_1017

ETT MÖNSTER VÄXER FRAM:

Att som trettonåring en onsdagmorgon före skolan helt sonika bestämma sig för att bli en specimenkung var inte alls en orealistisk tanke. Vissa ville bli svetsare, andra konstnärer, men jag ville bli Luis Rasmussen. En högst otippad val av sysselsättning. Inte minst för mina föräldrar. Att en helt vanlig dansk man som metade braxar kunde bli en sån inspirationskälla var på många sätt obegripligt, även för mig. Jag ville väl även bli Bruce dickinson eller Yngwie Malmsteen, men det verkade vara väldigt mycket öl och kokain och så otroligt lite mörtfiske så man knappt kunde ens föreställa sig i den branchen. Plus att dessa två herrar hade en gräns som dom för länge sedan uppnått och nu endast genom enorma kraftansträngningar försökte hålla vid liv. Några såna gränser hade inte Luis. I min värld så var han en man som satte gränserna. Det var han som styrde med järnhand och berättade för oss vanliga dödliga vad som egentligen var möjligt. Allt som rörde specimenmete gick först igenom Luis och sedan ut till oss andra. Det var en sån man jag ville bli. Hyllad, missförstådd, även baktalad, för det kunde väl inte vara möjligt att en man kunde göra allt detta på egen hand? En gång i var mans liv inträffar ett mirakel. Barnafödsel och annat skit. I Luis värld var det ett mirakel om ett mirakel inte inträffade så fort han satte sig bakom spöna. Så kändes det iallafall. Nu känner jag inte Luis, har aldrig ens träffat honom. Dom säger att man inte ska träffa sina idoler, och jag har väl på ett sätt gått vidare i livet precis som Luis säkert gjort. Jag läser hans bloggar och fick äran att få vara med i ett av hans inlägg. Vi hade gjort en instrumental låt med bandet, och då både jag och Ronnie var enorma mete och Luisfans så döpte vi låten till ”Luis”. Jag skickade en bild på omslaget till honom och han la den på sin blogg. En stor ära givetvis!

DSC_1326

Men ord kan inte förklara vad den mannen gjorde med mitt liv egentligen. Han är ensamt ansvarig för att jag metar och att ni läser mina bloggar, och att jag aldrig fick barn, eller varför tjejen är jämt sur på mig osv osv.. Det är jag evigt tacksam över Luis om du läser detta!

I brist på vettiga grejor att börja med så investerade vi i ul-spön som var på modet då. Det var det enda med toppar tunna nog att bottenmeta med. Vi hade provat meta lite med våra rengbågsspön, men det gick sådär. Vi frågade om fiskebutikerna kunde ta fram quivertipspön till oss, men dom fattade inte vad vi pratade om. Hursomhelst så hittade vi en plats vi kunde få mörtar, braxar och björknor på. En plats med hård ström och grusbotten. Med facit i hand exakt en sån plats jag fortfarande söker efter om jag ska meta mört.

Vi metade bara, utan någon större plan. Braxarna var få och små, men mörtarna var skapliga. Relativt fort nådde vi fyra hekto. Det var en specimenfisk i allra högsta grad. En fisk som följdes upp av flera i den storleksordningen. Vem av oss det var som sprängde halvkilosvallen minns jag inte? Det var vi tre vise männen som körde stenhårt. Jag, Ronnie och Saku. Alla med ett brinnande intresse och högt uppskruvade förväntningar. Om en sak var säker så var det att mörten skulle vara den fisken som en gång för alla satte oss och Eskilstunaån på världskartan. Jag väntar fortfarande på att det ska hända.. Men det kunde jag väl inte veta då…

 

 

 

 

 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s