En röd boilie..

DSC_0625

Så stod vi där vid sjön. Jag ska inte säga äntligen, för det har varit helt upp till oss att ta os dit innan. Men det har inte blivit av, trots att det är max en halvtimmes bilfärd till sjön. Här finns det karp, stor karp, karp upp till 18 kilo och ett antal över femton. Det borde väl ha lockat oss innan kan man tycka? Men icke, vi har fiskat efter mindre karpar ett stenkast bort. Mycket mindre karpar.

För att göra en rätt så lång historia väldigt kort så resulterade resan för min del i sju getingstick. Att smälla ner skottkärran mitt i ett jordgetingsbo var ingen höjdare. Sadan så tappade jag en karp som jag upplevde som väldigt stor. Allt var helt planenligt, röd boilie på ett ställe där man minst anar det på en matta av majskorn och braxmäsk. Helt fel med andra ord, om man spelar efter spelreglerna. Nu så släppte kroken efter tjugo sekunders drillning. Varför vet jag inte, men det spelar heller ingen roll. På morgonen hade jag sedan ett run på samma spö med ny röd boilie men den krokade inte sig. Allt som allt en moderat framgång om man talar karpspråk.

Men det som jag tänkte skriva om handlar inte om mina framgångar eller misslyckanden. Nej, det ska handla om metarklimatet i sverige år 2016..

DSC_0244

EN RÖD BOILIE…

Jag ska komma till den röda boilien lite senare efter allt tjat. Först måste vi gå igenom det tråkiga.

Jag och Saku tillhör den andra generationen av metare. Vi som fallit mellan stolarna. Den första generationens metare känner vi ”alla” till. De som banade väg för oss andra. Åttiotalshjältarna som en efter en tackat för sig och lämnat arenan och strålkastarljuset. Vissa håller igång fortfarande, men vad jag vet hittat en balans i tillvaron och är nöjda med sitt. Andra har tyvärr lämnat jordelivet. Tänker på Arne Broman tex som helt klart var ett meganamn i metarvärlden när vi körde igång. Inte som metare nödvändigtvis, utan som specimenmetets fadersfigur. Sånt som vi i den andra generationen fortfarande minns, men den tredje redan glömt. Eller aldrig brytt sig om att läsa om.

Det är i sig inget fel i att inte vara en hopplös bakåtsträvare som en annan är. Det ligger ju i specimenmetets natur att konstant blicka framåt och hitta nya mål och utmaningar. Men tiderna har förändrats. Förändrats radikalt. Sånt tänker inte en kille på som är under tjugo år gammal och brinner för mete. För dem så går det utav bara farten. Precis som det gjorde för oss. Dom har andra ,nya och bättre hjältar samt helt andra förutsättningar för sitt metande än vi hade. Vi som satt utan internet och mobiltelefoner. Jag säger inte att vi inte hade suttit med mobiler vid strandkanten och spanat in meterapporter och betesnyheter mellan huggen. Det hade vi garanterat gjort, och gör idag mellan runnen. Men med det goda så kommer även det onda.

Igår kväll när vi gick en runda vid sjön utan spön och utrustningen vi defenitivt inte hade på nittiotalet så träffade vi tre killar som hade suttit där ett par dagar och metat. Grymt trevliga grabbar på runt tjugo bast. En annan som är som en dinosaurie när det kommer till tackelsnack kände mig genast som en utomjording. Grabbarna som kände sjön som sin egen ficka gav oss tips och trix. berättade var, hur och när man ska fiska och vad man kunde tänkas att fånga. Sånt som man gärna tar emot för att ha något att gå på.

Sedan så frågade en av grabbarna mig vad jag körde på? Boilie svarade jag. Vilken boilie? En röd boilie sa jag. Nej nej, vilket märke?

Jag svarade att jag skiter i märket, så länge den är röd och luktar gott. Dom var nog inte helt bekväma med svaret, men vi snackade på en stund till innan vi valde plats ett par hundra meter bort bakom en vik. En stund senare kom dom och hälsade på oss. Vi snackade en bra stund och hade hur trevligt som helst, fast vi kom från helt andra planet.

DSC_0114

Min vän som är en helt vanlig haspelfiskare kallar mitt metande för hårklyverier. Han påstår att det inte spelar någon roll hur man gör, i slutändan så handlar det om tur. Man blir ju givetvis djupt upprörd över såna anklagelser och försvarar sig med näbbar och klor. Tur, det har man i kyrkan, mete är en konstform som få kan men ingen behärskar. Men det spelar ingen roll vad jag säger, han har redan bestämt sig. Det handlar om tur, och tur delas inte ut i lika delar, utan vissa får en större andel och därmed fler och större fiskar. Punkt slut.

I vårat möte med grabbarna så var jag haspelfiskaren.

Men när det kommer till kritan så köper jag min kompis teori. Byt bara ut ordet tur mot tro.

När vi var unga och specimenmetet var som störst (åtminstone i fiskemedia) så var det annorlunda. Rekorden var fortfarande beskedliga och en stor fisk, (rent nationellt) kunde man få nästan var som helst. En fyrakilossutare var gigantisk medans en trekilos var stor eller mycket stor. Idag får man plussa på ett kilo på båda vikterna. Rekorden har pressats i de flesta arter i så kallade sjuka vatten. Inte sjuka som i ej välmående, utan vatten med sjuka förutsättningar. Dessa vatten har varit supervatten från första början, redan långt innan metarna hittat dit. Sedan så har dom fyllts på med mäsk och vikterna har rusat upp ännu mer. Vissa rekord kommer aldrig att slås i ett ”nytt” vatten. Bieffekten blir att man som ung aspirerande metare utan tillgång till såna vatten kommer att bli besviken. Om en stor sutare idag är en på fyra kilo, en stor brax på minst fem, en stor ruda på minst två etc etc, ja då är chansen till storfisk nästan obefintlig.

Nästa bieffekt blir att folk inte sätter sina fiskar i relation till det som man bör relatera till. Gränserna för vad som är en riktigt stor fisk suddas ut och man vill inte ens lägga ut på feijan om man fått en brax på ”endast” fyra kilo. Eftersom det inte är en stor fisk. Nej, jämför du med rögle dammar och några ytterst få vatten till så är det ingen stor fisk. Men jämför du med alla andra hundratusentals vatten i hela sverige så är det en gigant. Speciellt om du fångat den i säg eskilstunaån.

Jag har själv varit likadan, kollat på andra, varit besviken på fiskar som egentligen varit riktiga specimenfiskar från det vattnet jag fiskat i osv osv. Men det har släppt med åren.

DSC_1346

Sedan så kommer hela fiske och betesindustrin. Det räcker inte längre med bara boilies, inte ens med röda boilies eller jorgubbsboilies. Det måste vara ett specifikt märke. I mina dagar så har tex majs alltid endast varit majs. Jag har aldrig sett skrivits att man fick den på green giants majs. Inte ens hur många korn man använt har varit av någon som helst intresse. Egentligen så skiter jag fullständigt i vad någon fångat fisken på, boilies, mask eller vad det nu kan vara? Vad får jag ut av den informationen egentligen, om Legolas Martinsson i Nässjö fångat en sutare på mainlines 15mm jorgubbsboilie som doppats i tigernutsmörja strax innan utkast? Jo, att jorgubb och tigernut kanske man kan testa, men måste det vara mainlines boilies? Funkar inte andra märken?

Jag är själv en varm anhängare av dofter och pill med mäskblandningar. Jag vet mina märken jag använder. Men skulle jag hitta ett annat märke som har samma egenskaper så kunde jag lika gärna använda mig av deras.

Men det finns en skillnad anser jag. Mäsk lockar och beten fångar. Om man nu lockat till sig ett gäng hungriga sutare med en mäskblandning som du preppat med halibutpellets. Dom simmar där glada och nöjda och äter för glatta livet. Borde det då inte funka med att meta med halibutpellets? Men ofta så mäskar man med något skit men metar med någonting ”bättre”. Lyxboilies. Jag köper absolut att det kan vara en idé att sticka ut med sitt bete. Men vad har märket för roll i det hela? Karpen frossar i bosses pellets du mäskat med, men du skulle aldrig meta med sånt skit.

”Bra” boilies är dessutom ofta snuskigt dyra. Priset gör ju som bekant mer för produkten än funktionaliteten. Billigt är bra att mäska med medans dyrt är bra att fiska med.

Jag skulle själv ha fallit i samma grop när jag var ung. För man suger i sig allt med ett brinnande begär. Man ser upp till folk och tror på vad dom säger.

DSC_0300

Idag så preppade jag lite nya boilies med kordas goo eller kiana carp eller vad fan dom nu väljer att kalla sig? Mina röda torra boilies fick lite nytt liv i sig. Är det då inte viktigt att det är just goo jag använder? Jo, för jag vet inga andra boosters som har den egenskapen goo har. Absolut. Men jag vet inte själv ens vad det är för märke eller doft på mina boilies. Den har flytt för länge sen efter att påsen stått öppen i 18 månader. Men alla sjöar jag fiskat karp i så har jag på nästan varje resa antingen fångat eller krokat en karp på mina röda boilies. Det har blivit en grej för mig. En fråga om tro. Jag tror nämligen på en röd boilie. Inte för att den är bättre än en gul, utan för att jag inte tror att det spelar någon som helst roll. Då kan den lika gärna vara röd. Hur hårt fiskade vatten du än blöter dina krokar i så kommer du alltid att ha en teori varför just ditt bete är optimalt. Fisken syggar starka färger, fisken skyggar starka smaker eller en viss storlek etc etc. Men mäskar man med såna beten då? Nej, man tar det som ligger längst in i garderoben och dumpar det i sjön. lite partiklar och skit som man säger. Och sedan bulkboilies. Min röda boilie ska vara en nagel i ögat hos boilietillverkarna, en metafor eller ett socialt fiskeexperiment. Kalla det för vad ni vill?

Just bulkboilies måste vara den mest uppätna och populäraste varianten av boilies. Karpen lockas av den, frossar i sig dem, men just ingen fiskar med dem. Jävligt märkligt.

Mäskar jag så mäskar jag inte med vad som helst. Jag måste själv tro på att just det här mäsket som jag blandat på just det här sättet är det som gör susen. Sedan så räcker det att en karp, sutare eller vad det är endast av en nyfikenhet antingen lyfter på mitt bete eller råkar få den i munnen i dymolnet om man har ett välbalanserat bete. Sedan så är det kört för fisken. Det tror jag på. Och jag fångar fisk i samma omfattning som andra vill jag tro.

DSC_0167

Metar jag efter mört så har jag oftast lite boosters och olika färger på mina majskorn. Sedan så varvar jag. Ett kast med vanliga, ett med röda, ett med gula med finesspray osv. Lukt och färg för dagen. Eller för stunden. Kommer det till karp så har jag även gula boilies, eller så lånar jag bruna av Saku. Men det har aldrig behövts hittills. Karpar nappar så sällan att jag som vanlig dödlig inte ens kan dra några slutsatser efter en helgs metande med tre spön med tre helt olika beten. Var det färgen, var det storleken, var det doften eller var det slumpen? Jag tror på slumpen. För jag har aldrig fått några andra indikationer.

Motsägelsefullt, javisst. Men mörtar får du ju mest hela tiden. Du ser snabbt skillnader. Men vilka slutsatser drar du på två karpar på två man över tre dagar fördelat på sex spön? Det handlar om tro och endast tro i mitt fall. Eventuellt lite illvilja mot dom som ”kan”.

Men när det kommer till unga metare, färskingar. Dom som utgör 99% av min läsarkrets. Dom som kommenterar, frågar och är genuint intresserade skiten jag skriver. För dom så ska det spela lika lite roll som för en annan. Förr eller senare har man gått varvet runt och ”landat”. En dag inser man att det endast är rätt njutbart att meta. Man börjar skala av grejor istället för att lägga till i fiskeväskan. Man är nöjd över det man själv fångar istället för att blicka på vad alla andra får. Där hamnar alla en vacker dag. jag är inte där riktigt ännu, men på god väg. Det är en rätt skön känsla att komma öförberedd till vattnet och ta dagen lite som den kommer. Men det är lika spännande att sätta sig ner efter en noga utplanerad mäskkampanj.

Igår så var det bra nära att en spontanresa gav en mycket fin karp från ett vatten som anses som svår. På första försöket dessutom. Såna saker ger mig bekräftelse om att saker man tror är så jävla viktiga kanske inte alltid är det.

DSC_0863

Varför denna peptalk/påhopp en fredageftermiddag? Jo, för att jag känner att ämnet är aktuellt. Det har surrats en del i våra kretsar, och den tredje generationen som man lyckligtvis kommer allt mer i kontakt med har en hinderbana av åsikter att ta sig igenom. Flera har mailat mig och frågat dels om exakt vilka sjöar jag fiskar i, exakt vilka märken jag använder och frågor som jag anser inte ens är relevanta. Jag anar en osäkerhet hos många nybörjare, att dom känner att dom gör fel, fiskar med fel beten eller fel grejer. Det finns egentligen inga fel eller rätt grejor eller beten. Det största felet man kan göra är att inte se och lära själv och hur det funkar i dina egna vatten utan endast fiska som någon ”kändis” fiskar. Börja med en vanlig mäskblandning, halvtjock lina, lagom krok i storlek 8 eller 10 och majs och mask. Funkar det för sutaren, ändra för guds skull inte på någonting alls. Det är inte så jävla noga i ometade vatten, ibland inte ens i hårt metade vatten. Och dom två viktigaste sakerna. Ha kul och tro på dig själv mer än något jävla produktblad som nån jävla boiliehitler knåpat ihop på fyllan.

Vad som kommer till vikter på fiskarna. Spelar det någon roll? Jag skriver ibland vikter på vissa fiskar vi får då man känner sig lite extra nöjd. Men i det stora hela så är jag oftast mer nöjd över specifika prestationer än kanske fiskens vikt. Känslan av att lyckas lura en firre måste alltid vara mycket större än besvikelsen över att den inte var ett nytt pb eller en reggare. Jag har genom åren fångat ett antal reggare av olika arter, men om jag ska vara ärlig så visste jag inte att det var så viktigt förrän  jag startade bloggen och blev lite mer insatt hur metevärlden på 2000-talet fungerar. Hur många olika arter jag fångat vet jag faktiskt  inte, det spelar ingen som helst roll för mitt metande. Det är endast en riktlinje någon semibyrokrat dragit för vad som är lyckat och vad som inte är det. Vore det för mig så skulle jag skrota hela jävla idiotiska påhittet och låta folk själva anse vad som är en stor fisk. Den förstör mer än den tillför då folk ser en gädda eller brax som saknar 100 gram till reggvikt som en besvikelse istället för den fantastiska framgång den är. Oavsett var man fiskar.

Detta får fungera som svar för alla mail och frågor jag fått in den närmaste tiden om beten och fiskemetoder. Fortsätt fråga, jag svarar!

 

 


2 reaktioner på ”En röd boilie..

  1. Kanon som vanligt tomba!
    Andra generationen, ja det kanske är det man är, de som såg det som grabbarna gjorde på åttiotalet som omöjligt och som nu får se hur ungdomarna river upp superfisk på superfisk i turnéer runt halva landet.
    Ska man vara glad att man till slut hittade vatten med 3kilossutare hemma eller ge sig iväg efter en femma? Jag gör väl båda och försöker uppskatta dem liks mycket. Det måste dock vara lite konstigt att vara ung metare idag, perspektiven är ju sjuka.

    Kul dock med det nya på frammarsch i Rögle. Feedermete med maggot:-)

    Gilla

    1. Ja, tiderna förändras. Det är inget fel att jaga megafiskar. Men det får inte endast handla om det. För mig är specimenmete lika mycket jakten på nya ofiskade vatten med fina fiskar. Och det är något som man läser allt mindre av idag. Att komma till vatten andra hittat och bända upp en reggare är för mig inte lika mycket värt helt enkelt. Det är jakten som för mig är det spännande. Att lyckas någonstans ingen annan gjort det förut.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s