Den stora gäddfighten i norrland del 2:

DSC_2081

Man förtjänar inte en stor gädda, däremot så tycker jag att man förtjänar  att ha lite flyt ibland. För vissa så är det jakten efter den stora gäddan som är viktigast, medans andra vill ha det där hugget. Den där drillningen, extasen, adrenalinet, skräcken, glädjen. För mig så räcker det endast att vara på plats. Så länge jag är på plats och fiskar så är jag nöjd. Mer än så kan jag inte göra, och allt det jag inte kan påverka får ej bli en belastning på psyket. Är jag glad så löser sig resten. Kanske så har med åren blivit mer mogen, eller mer bekväm? Dom tidiga vårresorna där man fiskar efter ett hugg ger mig inte längre ett piss. Det är endast resultat och en bild med hashtags på facebook som gäller. Gädda ska man fiska med lätta grejor med en öl i handen, och det i solsken, eller åtminstone under sommarhalvåret. När mindre insatta säger att, ”Tomba kan det där med fiske”, så kunde dom inte ha mera fel. Visst, jag kan väl fiska, men resultat får man när man gillar att fiska. Då lägger man tid på sitt fiskande. Och timmar bakom spöna ger fisk i slutändan. Det är ofrånkomligt. Och ju mer jag låter bli att planera, följer hjärtat och har roligt, ja, desto mer gäddor brukar jag fånga. Ibland rätt stora med. Mitt enda problem med mitt fiskande är, att jag alltid vill finna en logisk förklaring varför saker och ting inträffar? Varför gäddan högg, och stod där den stod? Varför den högg på blått, men ej på gult osv osv. För när det kommer till kritan så är det såna saker som förstör fisket. Varför kan inte saker bara kunna inträffa helt slumpvis? Måste det alltid finnas en förklaring? För det är ju slumpvis det inträffar för gäddan. Helt random så kommer det en grön wobbler, eller en fisk  och sedan så hugger den. Punkt slut. Men för mig räcker inte det. Även fast jag fiskar helt planlöst och oseriöst, så måste det alltid i slutändan finnas en jävla förklaring till allt..

DAG 2:

Jag slår upp ögonen och möts genast av tavlan med den obegripliga visdomsfrasen. Jag försöker att glömma hela saken, men jag förmår inte mig själv att låta bli att fundera. Även klockan som ej har stannat…  Kroppen känns stel, vi var ute en sväng igår kväll. Drog gädda, fast inga stora. Vädret var bra igår kväll, det borde ha gett åtminstone en större fisk. Men inte, även fast vi slängde med plankorna, trollade och metade med stora abborrar som bete. Jag sliter mig till slut från tavlan och går ner trapporna som leder till köket på bottenvåningen. Jag märker till min förvåning att jag börjar känna mig lite hemma här efter alla besök. Jag vet vilka trappsteg som knarrar och hur kaffebryggaren fungerar. Fast det sistnämnda behöver jag inte oroa mig för just denna morgon eftersom Jocke redan sitter i köket som doftar nybryggt kaffe.

Thermometern visar blott nio grader fast almanackan visar att det är den första augusti. Vi äter frukost under relativ tystnad. En orolig känsla sprider sig i magtrakten, en känsla jag känner allt för väl. Känslan av osäkerhet inför fisket. Bra pirr snurrar runt i magen, men negativ pirr lägger sig som en klump längst ner. Jag borde inte vara orolig, men finne som man är så tar man alltid förlusten i förskott. År av förnedring i hockeyfinaler och andra sportsammanhang har lärt mig detta. Så funkar vi finnar. Det började redan efter vinterkriget. Ett krig vi förlorade, men som ansågs ändå i folkmun som en vinst. Sedan så kom fortsättningskriget. Där fick vi storstryk. Men ändå så fick vi till på något sätt att vi vann. Vi förblev ju fria. Samma fina mentalitet har sedan gått i arv från far till son. Får du ingen fisk och det regnar hela jävla resan så ska det bara inte spela någon roll. Vi vann ju kriget, och utan den vinsten så skulle inte någon av oss ha svingat sina zaltwobblers idag. Passa på och njut nu ungjävel, man vet aldrig när det blossar upp ett krig nästa gång. Och tänk på farfar, han gnällde aldrig oavsett hur jävligt det var.. Det är ju själva defenitionen av finsk sisu. Gå igenom ett helvete för att sedan snubbla på mållinjen. För att sedan tycka att det är helt ok för farfar hade det ännu mer jävligt..

DSC_2094

Jag vaknar ur mina funderingar först när vi befinner oss på sjön. Hela proceduren har skett återigen på ren autopilot. Vädret ser klart bättre ut idag och med solen så kom även värmen. Dom tunga molnen från igår har nu fått stora blåa hål mellan sig och det verkar endast vara en tidsfråga innan dom blåser bort för gott. Jag kollar ner i dragboxen och försöker hitta ett drag jag känner mig nöjd med. Jag har fått med mig endast ett axplock av arsenalen och känner mig naken och sårad. Hemma i eskilstuna när jag packade lådan så kändes det helt klart mycket bättre. Jag väljer att köra på med min fyrdelade westin som funkade igår. Mest för att den går på rätt djup. Här är vattnet kristallklart, så en hungrig gädda ser draget från avtstånd som mäts i aeoner iställe för meter. Det viktigaste är att wobbler inte går för djupt. För botten är täckt med skumma växter som fått fäste i viken efter den stora läckan från reningsverket ett par år sedan. Bra för gäddan och mörten. Mindre bra för miljön och det sk ekosystemet. Jocke väljer att fortsätta med plankan. Vi bestämmer att köra längst med kurvan där botten sluttar snabbt från ca fyra meter till tio-femton och mer än så. Jocke startar elmotorn och jag tänder en cigg. Efter några minuter så hugger det brutalt och jag vevar in dagens första gädda.. Ingen jätte, men den lugnar klumpen i magen.

DSC_2007

Vi trollar vidare utan några större resultat. Någon gädda här och där för min del. När Jocke till slut byter ut plankan mot ett helt vanligt drag så får han följdaktligen till slut en fisk. Att fiska med såna där superbeten kan vara tråkigt i längden. Det hugger sällan, för sällan. Men det är ett ypperligt bete att byta till när märker att gäddan är i stöten och hugger på allt som rör sig. Förtroende för såna beten måste byggas upp gradvis under rätta förhållanden, annars så hamnar dom längst ner i draglådan för att aldrig någonsin komma upp igen.

Till våran besvikelse så lägger sig vinden helt och hållet och molnen byts mot en klarblå himmel. Ingenting man förknippar med tioklubbsgäddor direkt. Jag blickar ner i det klara vattnet när vi åker mot nästa ställe. Jag ser en och annan gädda och stora mört och abborstim. Fiskarna verkar vara märkbart obekymrade för en båt med två skäggiga gentlemän i. När vi glider mot grundare vatten så ser jag plötsligt en mycket stor abborre som simmar lojt framför båten. Den väger helt klart långt över kilot, det råder ingen tvekan om den saken. En stund senare ser vi en stor till. Jag plockar nu fram Jockes microspö och kastar runt med min dubbelwipp. Tre gäddor och noll abborrar senare ger jag upp. Jocke ser undrande på min spinnare. Jag förklarar att en wipp med två skedar är dubbelt så bra som en med endast en. Som en dubbeljapp eller en dubbelmacka. Han verkar inte riktigt övertygad, men när jag förklarar att det är som att ha två öl i handen istället för bara en så nickar han nöjt.

Vi beslutar oss att lämna grundvattnet och satsa lite djupare. Jag hittar snabbt en gul westins jätte att häkta på medans jocke har besvärligt att hitta något som passar. Jag slänger honom en ledad savage gear wobbler jag köpte i en realåda för hundra år sedan. Han ser genast nöjd ut och bestämmer sig för att köra på den. Jag säger till jocke att det verkar som att jag är sponsrad av westin då jag har dels den fyrledade, plankan, jätten samt playtapus med mig. -Du borde vara sponsrad säger jocke. -Av vem frågar jag men får inget riktigt svar. Medans jag sitter och funderar över möjligheten att bli sponsrad av jämtlands bryggerier för att göra kombinationen alkohol och friluftsliv hippt igen så hugger det för Jocke. Den här känns lite bättre säger han medans han pumpar med den hemska multiutrustningen. -Ja, du får fan säga hur det känns, eller om det känns för jag ser då inte på spöt om du har bottennapp eller ingenting alls på. Det var bättre förr, nio fot glasfiber rakt igenom. Och stålringar. Man märkte allt när man hade fisk då hela skiten böjde sig ända ner till skumgummihandtaget när man tog i. Efter en stund så har jocke pumpat in sin gädda och jag ser den glida förbi med mitt drag i mungipan. Jag tar bilder med Jockes kamera utan att fråga om han behöver hjälp med landningen. En bra artikel behöver bra bilder och en bra story.

DSC_2038

Efter mindre kalabalik vid båtkanten så lyfter han till slut upp sin skrytgädda och oförskämt nöjd ut. -Bra drag du gav mig säger han ironiskt.. Jag ser på mina westindrag som liknar mest ingenting jämfört med den vackra och detaljerade savage gearwobblern. Men jag säger ingenting om det. Jag plockar fram min playtupus och visar den för jocke. -Den här wobblern är det bästa av två världar. Lite som en dubbelwipp, fast en dubbelkopia. Här har någon ljushuvud tagit en swim whizz och en zalt och sedan helt fräckt gjort en kombo av dem. Genialt i all sin fräckhet. -Jag kallar den för zalt whizz. Det är såhär bra idér kommer fram. En stor stark tex som till början var endast en öl. Häll i en till och den blir dubbelt så stor och dubbelt så bra! Passar på även att berätta att detta var det enda draget som levererade under katastrofala förhållanden förra november. Ja, den gav resans enda gädda, men ändå. Jag fortsätter att hålla låda om hur man behållt swim whizzens dubbla fästen i nosen så man kan köra på två olika djup. Jocke lyssnar intresserat, men säger till slut -Jag tror jag håller mig till savage gear.. En timme senare lägger jag playtupuswobblern tillbaks i lådan för att aldrig mer använda den under mina fyra dar här..

DSC_2046

Vi trollar oss tillbaks till land för luddag. Lunch och middag på en och samma gång. Dubbelt så mycket mat, dubbelt så bra. Det ska bli fiskorgie. Gravad öring, rökt öring, grillad öring, rökt sik, rökt abborre, grillad fjällröding i folie med lök och dill samt en harr från förra resan som vi dock glömde i frysen.

DSC_0268

Medans jag saltar siken så minns jag tillbaks till den där novemberresan där allt gick fel med gäddfisket. Tiden går fort, man glömmer fort. Men siken jag saltar har jag håvat själv på fyllan med Jocke och Stefan. Jag föll i bäcken och stefan trampade i något kärrhål. Det var lika mörkt som i röklådan, men fan vad roligt vi hade. Jocke håller på med rödingen brevid mig. Vi dricker lite öl och garvar åt novemberresan.

DSC_0267

Efter maten och den efterföljande i-landskoman så ger vi oss ut för kvällsfiske. I båten så tar jag vågnätet och fyller den med tomma ölburkar som börjar samlas och rulla runt på durken. Jocke har sina problem. Draglådan börjar bli för liten. -Du borde öpa en sån där beteshink säger jag. -Är dom bra? -Dom ser bra ut på tv iallafall.. Efter några mindre gäddor och varsin öl så går vi upp på land för lite pissa. Då ser jag den ligga där. En gammal röd och jävlig hink med hål på botten. Jag tar den och ger den till Jocke. Här har du en hink säger jag. En riktig gåbort-hink. När han väl tänkt ut ställe och placerat den i båten så välter hinken hela tiden. Ingenting som inte en trekilos sten i botten av hinken inte löser resonerar jag och plockar en från sjöbotten. Jocke ser på hinken, sedan på mig, sedan på hinken igen. -Ja, det får väl funka säger han och startar elmotorn. -Det här ser inte riktigt proffsigt ut säger han när han till slut hängt sina drag i hinken. -Det är en hink Jocke, ett halvt hål med fyra sidor, det behöver inte vara så noga. -Mer som ett hål med sidor och en sten i säger han inte helt övertygad om designen. -Det är inte designen, det är funktionaliteten som räknas säger jag, kolla på plankan bara, ser ju förjävlig ut men den funkar. -Jag har ju inte fått någonting med plankan? -Vad hade du tänkt att fånga med hinken? Vi puttrar vidare, Jocke stirrar ner i hinken och jag ner i sjön. Jag ser abborrar och mörtar.

DSC_2167

-Nu jävlar har jag en på plankan! Jag avbryts i mitt tittande. -Den här är stor! Jag kollar på jockes spö och ser ingenting som liknar böj. -Är du säker frågar jag för säkerhets skull. Samma ögonblick så hoppar resans överlägset största gädda upp ur vattnet och spottar ut plankan som om ingenting hade hänt. Luften går ur oss. Vi hade den, vi kom ju så nära. Kan man aldrig få ha lite tur? Jag tänker på vinterkriget, klumpen i magen är tillbaks. Jag tar min planka ur lådan och häktar på. -Kom igen, nu kör vi planka för hela slanten!

Efter en stund så får jag en med plankan. En godkänd gädda som böjde haspelspöt ner till handtaget när den rusade fast i botten. För klena grejor, för tungt bete, men fan så roligt! Jag säger till jocke att man ska jämt ha lite rabarbersvaj på spöt, då sänder man ut dom rätta signalerna. En gädda känner sånt. Medans jag försöker kroka loss en gädda från dels ragnadraget/plankan och dels tre kilo sjögräs så hör jag Jocke mumla något om hinken. Imorgon åker vi in till stan, jag måste besöka fiskebutiken. -Hinken funkar jocke, ta det lungt. -Jag ska köpa en paravan, gäddorna kanske skyggar för båten, bra att få ett spö till som går åt sidan. Jag kollar på Jocke, sedan så säger han någonting som gör mig lycklig. -Du inser väl att det här kommer att spåra ur totalt Tommi? -Nu snackar du mitt språk!

Vi åker in i land när det redan är mörkt. Alla i huset sover. Vi sitter i köket och dricker lyxöl från jämtlands bryggeri som av en ren slump ligger två kast bort med multirullen. Har dom fabriksförsäljning frågar jag? -Nej, sånt funkar inte med alkohol, får jag till svar. -Då får jag väl bli sponsrad. Ha en egen öl, ja eller etikett. Semispecimenöl, smaken av ett misslyckande. Efter en stund så tar vi lite lyxwhiskey till biran. Specialbeställt från skottland. 70% stark eller något ditåt? God som fan. Man blir dubbelt så full dessutom om man skulle vilja bli det?

DSC_2062

Men imorgon, då jävlar!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s