Rudarevanchen vid Ursjön.

DSC_0643

Förra gången vi besökte Ursjön så stämde inte mycket. Vi fiskade oss igenom regn, blåst och högvatten. Rudorna var inte på stöten och det hela kändes väldigt svårt. Ja, inte bara för oss, utan för samtliga som besökte sjön den veckan. Det var väl den enda trösten. Det var även den första gången jag besökte ett så kallat ”supervatten”. Vad hade man att vänta sig egentligen? Och inte nog med det, det var rudor vi skulle fiska efter. Kombinationen supervatten och ruda klingade inte väl i mitt huvud. Vad krävs det av mig i ett sånt här vatten? Kommer jag kunna fixa det, eller räcker inte min förmåga som metare till här?

Det första man gör som novis i ett sånt här vatten är att bli någon man inte är. Man ställer sitt fiske åt sidan, rättar sig i ledet och försöker mer att inte göra bort sig än att aktivt söka efter lösningar på hur man får sitt eget fiske att fungera. Jag skalade ner mina tackel in i absurdum. Finfördelade mäsket en eller två extra gånger. Lodade mina flöten till perfektion och hade ett helt arsenal av olika beten med mig. Jag fiskade väl helt ok, tappade en tung fisk på morgonkvisten, men det var någonting som inte stämde. Känslan var där, det var magiskt att besöka sjön. Se bubblorna vid fötterna, atmosfären, historian sjön bär med sig, och vetskapen att nästa hugg kan vara från en ruda som är större än någon någonsin fångat på mete i sverige. Jag var nöjd med allt efter resan, förutom mitt metande. Men jag var någon annan vid sjön. Någon som var mer intresserad av att fiska korrekt än att njuta av chansen att få vara här. Men denna resa skulle jag göra det på mitt sätt. Det enda sättet jag kan…

DSC_0644

Jag ser ut över sjön. Regnet strilar ner i vanlig ordning och gör livet surt för en som går igenom skog och mark utan regnbrallor. Min plan var att ge mig ut på ofiskade vatten i sjöns norra sida. Hitta mina egna vägar, mina egna platser där ingen blött en krok på år och dar. Men jag kom inte längre än till vindskyddet. Inte ens halvvägs av det jag hade planerat. Jag pratade lite löst om mina planer med John när jag bokade sjön. Han lät inte helt övertygad om mina planer. Han sa att fisket vid dom vanliga platserna varit riktigt bra hela året och att det kanske vore att utmana ödet att inte dra nytta av situationen. Fast samtidigt, vem säger att fisket inte kunde vara ännu bättre där ingen fiskat på länge? Sa till John att jag gillar utmaningar. Att fånga fiskar på ställen och med sätt få andra testar. Men kom samtidigt på att det är Ursjön och ruda vi pratar om. Det är nog utmanande så det räcker och blir över, utan att konstla till det.

Hela upplägget i år var lite av ett hafsverk från min sida. Maskarna grävdes upp sista minuten innan avfärd och grejorna var inte nedpackade med största möjliga noggrannhet. Några burkar majs, lite boilies, pasta och mask var det jag hittade i förrådet. Det fick duga.

Visserligen så hade jag beställt lite ny och fräsch lina som vi hämtade på vägen, men den sena ankomsten gjorde så att ingen tid skulle spillas på linspolande. Det kunde jag lika gärna göra när det blivit mörkt och fisket ändå skulle avbrytas. Vilket givetvis aldrig blev av…

Klockan var redan över 18 och vi hade inte ens fått i första mäskbollen. Med lite tur så skulle vi få två timmars fiske om vi rappade på. Något vi kunde ha påverkat genom att inte stannat vid grillen i hallstahammar och trycka i oss enorma kebabtallrikar. Men bukfyllan behövdes, för man fiskar dåligt med tom mage. Snabbt blandade jag ihop två kilo kokosnötsmäsk med en halv burk majs i. That´s it, inget mer. Det borde täcka en kvälls och en morgons mäskande på 5-6 platser. Skulle man märka att det råder extrem aktivitet vid någon plats så kan man med framgång hiva i lite extra majs efteråt.

Saku valde tre platser söder om bergshällen, medans jag mäskade tre platser norrut. Då vi var ensamma vid sjön så kunde vi smyga oss fram till en plats efter annan för att kika efter spår av rudor i form av bubblor. Något som är enkelt att se när det är uppehåll, men ytterst svårt när det regnar kraftigt. Vilket det gjorde. Det regnar alltid när vi fiskar.

 

DSC_0642

Snabbt fällde vi upp var sin bivvy på våra ”huvudplatser” och smög oss ner för att tackla upp och observera. Mellan regnskurarna så märkte jag att det mycket riktigt bubblade en del vid min plats. Första spöet riggades upp snabbt, djupet lodades och sedan så tacklades kroken med ett majskorn. Krok nummer 12 och 0,15 lina, vilket verkade nog fint för både mig och rudorna. När andra rullen lyftes upp ur väskan tog mitt flax slut. Linan var inte 0,15 som jag hade trott utan snarare någonstans runt 0,20mm. Jag valde mellan att spola på nytt eller använda mig av tunnare tafs, men sket i båda alternativen efter ett snabbt koll på klockan. Snabba puckar var det som gällde. En liten mask tacklades på kroken och sedan så var jag igång.

Det här med rudamete ger en tid att fundera på saker och ting. Det händer oftast ingenting direkt av någon anledning? Man måste fiska in platsen, precis som vid karpfiske. Första timmen ger mig tid att komma ner i varv, observera, bli ett med platsen. Det är en ritual jag känner igen och uppskattar. En ruda direkt vore inte välförtjänt. Man vill jobba in sig i matchen och förtjäna fisken. Jag ser snett till vänster över sjön och ser platsen jag hade velat fiska. Ett stenigt, eller bergigt parti som sticker ut lite från resten av sjön som är till 95% gungfly. Det lilla jag vet om rudor är att dom som sutarna verkar gilla berg och sten. Förmodligen så samlas det lätta beten på stenen som ligger där som ett öppet mål i fotboll för fiskarna att gå och plocka från. En välplacerad mask på ett sånt ställe är nästan för enkelt vill jag tro. Jag ångrar mig bittert inser jag efter att jag låtit allt sjunka in. Jag spanade in platsen redan förra resan. Det är någonting magiskt med såna platser. Platser som inte är lika hårt fiskade, eller rent av ofiskade. Ursjön är inte speciellt stor, men tillräckligt för att rudor kan gömma sig i åratal utan att bli fångade. Vissa fångas kanske aldrig? Nästan all fiske sker på den ena stranden, och då ytters nära strandkanten. 99,9% av vattenmassan borde vara helt ofiskad. Det är sånt som får igång mig. Tanken att knäcka koden, hitta något nytt ingen tänkt på förr. Jag vill tro att rudan inte simmar runt sjön utan är något sånär stationär. Kanske väljer dom sida på våren och stannar där resten av året? Eller kanske så håller dom till vid specifika områden stora delar av livet. Kanske hela livet? Det kan förklara varför nya rudor helt plötsligt dyker upp från ingenstans? Kanske har dom av någon anledning bytt sida eller område efter en mycket lång tid?

Jag spanar på mina flöten och tänker så det knakar. Jag har läst på mycket om sjön. Jag har pratat en del om sjön och rudorna med John som bevisligen har koll. Men det är för mycket som är höjt i dunkel. Hur rudor ”försvinner” för att låta sig fångas några år senare. Ibland flera gånger per år. Det måste ju tyda på att dom lämnar sina områden för att sedan återkomma. Själv har jag besökt sjön en gång. Jag borde inte tänka i dessa banor, men jag gör det. Det måste finnas någonting annat därute. Någonting ingen annan har tänkt på. Kanske så står rudorna mitt på sjön? eller trettio meter ut? Hur stora kan dom stationära rudorna på den andra sidan vara om dom är ofångade? Eller finns det ens såna? Jag tror det, eller rättare sagt, jag vill tro det.

DSC_0647

Två timmar senare sitter vi i vindskyddet och kokar kaffe. Det är för mörkt att flötmeta. Istället för att rigga för nattfiske så bestämmer vi oss för att sova ordentligt för att stiga upp vid 04.00 för morgonfisket. Imorgon ska det vara högtryck och solsken, åtminstone på pappret klart bättre förutsättningar. Vi riggar upp sängarna och somnar. Klockan visar strax efter 22.00…

ANDRA DAGEN:

Vi dricker kaffe och väntar på att det ska ljusna till såpass mycket att man kan smyga ner till sjön. Vi pratar lite om upplägget. Jag säger till Saku att jag ska köra grövre beten och får medhåll. -Alla sakalar ner här. Mindre tunnare och finare. -Vem säger att en ruda som blivit matad med majs de senaste 25 åren inte är misstänksam mot ett majskorn? Han fortsätter. -Men vem metar med tre majskorn på en stor krok? Den varianten kanske dom aldrig sett och sväljer med hull och hår..

När det äntligen är ljust nog så smyger vi ner till våra platser. Jag kollar mäskplats ett vid berget, det bubblar litegrann. Jag slänger i lite mäsk och fortsätter till huvudplatsen. Här bubblar det på bra, fyller på med två små bollar och fortsätter till platserna tre och fyra för mäskpåfyllning. Sedan drar jag mig in i bivvyns skydd. Sjön ligger still, vackert inbäddad i morgondimman. Jag varken ser eller hör några fåglar. Allt är så hotfullt tyst..

DSC_0649

Jag tacklar det ena spöet med ett majskorn. Redan från start så känns det fel. Jag tror inte på majs här. Andra spöet med 0,20 linan tacklar jag med en liten mask. En mindre mask än jag planerat. Men av någon anledning så rättar jag mig i ledet och gör det rätt och riktigt. Så nu sitter jag där med dels ett bete som jag inte litar alls på. Jag är bombsäker att majskornet inte kommer att slukas av någon ruda så länge jag är här. Masken har potential, men den känns för liten. En mask ska vara stor och lockande. Den syns, den låter och den luktar. För en som inte besökt Ursjön så kan vattenfärgen bäst förklaras som colafärgat till svart. Sikten en meter under mina fötter lär vara absolut noll. Ska man synas så bör man välja en stor och ringlande mask. Det är teorin som jag tror på, men följer inte själv. Tragiskt att en vuxen människa tofflar till sig på detta vis. När ingen ser dessutom.. Jag kramar en snus och börjar observera. Läsa av vattnet som vissa upplysta kallar det.

DSC_0650

Det ena flötet med majskornet får jag till som jag vill, men maskflötet vill inte sjunka dom extra centimetrarna för att man ska vara nöjd. Jag observerar och läser av vattnet under mina fötter och landar på att minst två fiskar rör sig omkring över mäskplatsen. Det finns inget ytrymme för något finlir nu. Jag ska verkligen inte börja loda och justera flöten nu och riskera att skrämma fiskarna. Får man hicka här så kan det räcka för att skrämma fiskarna bedömmer jag.

Bubblorna ger fisket en dimension som gör att man sitter som på nålar. Till en början så är man taggad till max när man ser en ruda närma sig flötet. Ibland så bubblar det rakt under flötet, och ibland så simmar rudorna mot linan. En ruda som viftar på stjärtfenan tillräckligt nära linan gör så att flötet vajar en bra stund innan den ger sig av. Jag observerar de olika typerna av bubblor. Vis av erfarenhet så vill jag inte ha mäsket kramat till en hård boll som sjunker till botten. Nej, den ska spricka likt en mödomshinna på konfirmationsläger, spridas ut jämt och lägga som en matta på botten. Tunga bitar mäsk bubblar dom också har jag märkt, och det vill jag undvika.

Jag bedömer att det finns tre typer av bubblor som rudan ger ifrån sig. Första typen som jag nämner till ”ruda på plats bubblor”. Små diskreta bubblor här och där som tyder på fiskar som simmar runt utan att böka eller äta. Bubbeltyp nummer två är som de på bilden. Klara indikationer av ätande fisk. Dessa bubblor är klart bättre än dom första. Bubbeltyp tre är dom enorma jacuzzibublorna som indikerar på fisk som verkligen bökar och rotar djupt. Dessa bubblor bedömer jag som de bästa. Här har rudan släppt gardet och endast äter.

Timmarna går, bubblorna som gett mig hopp har sakta förbytts mot rena förbannelser. Jag hade ett napp. Flötet steg sakta och jag satte in mothugget. Jag fick en abborre på 50 gram. Inte det jag siktade på. Efter en stund så kommer Saku förbi. han är frustrerad. Han har bommat en ruda och haft flertalet napp utan att lyckas. Samtliga på vita pellets. Jag blir genast väldigt sugen på vita pellets jag med och följer med till Sakus spot och hämtar en näve. Kanske så syns dom vita pelletsen bättre och ger napp? Men dom är svåra att få kvar på kroken. Mina pelletsbands ligger nånstans, men jag orkar inte börja gräva. Dom skka vara av typen ”hookable”, men dom faller sönder en efter en. Jag fiskar en timma till utan resultat innan jag ger mig av till plats nummer fyra. Här bubblar det också. Jag lodar upp och sätter igång och meta. Efter tio minuter så ser jag att det jacuzzibubblar på plats nummer tre och beger mig dit. Det är nu jag beslutar mig att gå all-in på masken. Jag riggar upp en riktig daggis på tio centimeter på ena spöet och en något mindre på den andra. Det får bära eller brista.

DSC_0663

Jag följer med spänning bubblorna som rör sig kring mina flöten. Ny plats, nya möjligheter. Helt plötsligt så reser sig flötet med stormasken. Jag krokar direkt, mer instinktivt än proffsigt. Den förväntade tomheten och flötet som flyger likt en dartpil genom luften byts till min stora förvåning mot ett massivt tyngd som fortplantar sig genom spöet. Rudan gör en rusning, men ger sedan upp och ligger efter tio sekunder i håven. Vad i helvete hände egentligen? Jag ropar efter Saku som kommer på studs. -Har du en ruda undrar han? -Ja. -Stor? -Jag vet inte, svarar jag och förvånar mig själv för andra gången under loppet av en minut. Jag ser ju att rudan inte är någon gigant, men den är vacker som få. Nästan rödfärgad. Känslan av att den första från Ursjön ligger tryggt i håven är svårförklarad. Om den så skulle väga tre hekto spelar egentligen ingen roll. _Vad högg den på, pellets? -Nej, på den där enorma daggisen jag pratade om att prova med. -Åfan..

DSC_0662

Vi väger den till respektabla 1480gram. En drömruda för mig, kanske en besvikelse för någon annan med betydligt högre satta förhoppningar. Men det ger jag blanka fan i. Den här rudan är någonting helt annat för mig. Ett statement. Jag gjorde till slut som jag själv ville och lyckades. Det är det enda som betyder någonting i sammanhanget. Jag släpper tillbaks rudan som jag döper till taggen eftersom den har likt en tagg i mitten av stjärtfenan. Hoppas vi ses igen tänker jag när den simmar tillbaks. Saku drar sig tillbaks till sin plats och en märklig tomhet fyller mig..

DSC_0669

Jag tar några kort på sjön och passar på att njuta litet. Bivvyn på mitt basecamp ser lustig ut. Likt en enorm svamp som tittar upp från mossan. Jag beslutar för att gå dit med mina maskar..

Försiktigt smyger jag mig fram till bivvyn. Det bubblar, men inte jacuzzibubblar. Jag krokar på en riktigt stor mask igen. En som man skulle välja för öring eller abborre och doppar i den. En kvart senare går en dröm i uppfyllelse. Flötet stiger som en repris av förra hugget. Högt och tydligt, utan tvekan. Jag krokar och möts av en massiv tyngd i 0,20 linan. Det är så ”fel” enligt alla konstens regler, men ändå så rätt. Rudan gör en rusning och jag ser den i ytan. Den är inte längre stor, utan enorm. Såna här rudor finns bara inte. En rusning till och den ligger i håven. Jag vill vråla rakt ut, men besinnar mig i sista stund. Ropar istället efter Saku som kommer som på beställning. -Nu har jag en riktigt stor får jag ur mig. Han ser ner i håven och utbrister endast ett ord. -Vittu. Ett finskt universalord när någonting är antingen väldigt fel eller väldigt rätt.

DSC_0682

Vi fotar, Saku lägger sin snusdosa vid fisken. Den är helt klart över två kilo, så mycket vet jag. Men hur mycket? Försiktigt väger vi fisken i vågnätet efter alla konstens regler. Digitalvågen pendlar mellan 2280 och 2300 gram för att till slut lägga sig på 2280. En drömfisk, nästan lika mycket som den första, men ändå inte. Vikt är inte alltid allt här i livet..

DSC_0690

Efter att rudan fått friheten åter så är jag klar. Mina drömmar, målsättningar och visioner hal alla mer än uppfyllts två gånger om. Känslan i att lyckas återigen på mina villkor är så mycket mer värt än någonting annat. Att gå sina egna vägar och följa sina egna principer ger mig någonting som tänder en glöd. Det som gör att man kan uppskatta en så banal sak som en mindre fisk. Bara den är fångad på mina egna villkor.

Jag tänder en cigg och blickar mot andra sidan. Det är där jag borde ha varit nu. Jag märker att det finns mer att uppleva. Inte för att jag är på något sätt besviken. Nej, snarare tvärtom. Men jag måste få veta vad som döljer sig bakom den sista kröken där ingen annan normalt funtad människa någonsin fiskar. Det är dom fiskarna jag är ute efter.

DSC_0710

När jag packar mina saker så märker jag att en stor kärrspindel står där framför mig och vaktar argt sina nät. Har den funnits där hela tiden? Jag får en känsla att jag har inkräktat spindelns plats. Jag tar ett kort på den och säger. -Jaja, jag ska ge mig iväg. Men vi lär ses igen..


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s