Special MÖRT: Del 3

dsc_0011

En dag stod jag där med min första stormört i handen. 750 gram silverblänkande skönhet. En sommarmört, lång och smal. Men inte för en sekund så var jag besviken. Inte för en sekund så var jag missnöjd eller besviken över fiskens dåliga kondition. Det var endast ren och skär lycka. En känsla av att ha lyckats spred sig längs hela kroppen. Om det var en fisk jag förtjänat så var det just denna mört. Jag hade kämpat så otroligt länge för att fånga den. Nästan varje dag efter skolan så satt vi där vid ån och bara metade och metade. Min första specimenfisk var ett faktum, typ.. Det var inte förrän senare jag förstod att jag endast pga ett träget nötande till slut hade lyckats att sortera ut en större fisk. Vi var ju egentligen inte ute efter stor mört, utan endast mört. Förr eller senare så var det tvunget att en av dom stora skulle nappa. Det gick inte längre att undvika rent statistiskt. En på tusen måste väl vara stor? Och jag var säkert uppe i två tusen mörtar vid det laget..

Jag minns inte riktigt, det kan vara att jag har fel. Men jag tror att gränsen för en guldnål låg på 700 gram på den tiden. Detta var långt innan norrlandsmörtarna. Rekordet hade stadigt legat på 1221gram eller någonting ditåt, och ingenting tydde på att det någonsin skulle slås. en mört på 1,2 kilo var större än man kunde fatta. Så kan det väl iofs vara fortfarande. Jag kommer aldrig nå en sån vikt med en mört. För jag åker inte land och rike runt efter en mört på kilot. Den vill jag få ur Eskilstunaån. För mig så skulle det vara en livslång dröm som blir sann. Det finns ingen annan fisk eller drömgräns som är större än en kilosmört, så är det bara!

 

BOOSTERS.

dsc_0021

På åttio och nittiotalet så snackades det om anis. Denna magiska krydda som drar till sig mörtar som en magnet. Jag snodde en hel storköksbox med anis när jag gick på resturangsskolan. Jag brukar inte sno, men den gången så kändes det befogat. Jag behövde aniset så mycket mer än resturangsgästerna. Dessutom så har man anis i nästan ingenting. I någon form av brödbakning i bästa fall, och det smakar ju ändå skit. Så egentligen gjorde jag gästerna en stor tjänst när jag tog lådan inlindad i mitt förkläde och smet till mitt skåp med mitt byte. Det hade krävt en förklaring om man hade åkt dit. -Jag ska meta mört med det.. Vem hade trott på det?

Men anisets magiska effekt uteblev. Om det blev bättre alls så märktes det i varje fall inte. Jag blandade det i lite allt möjligt. Deg, majs och våra tafatta försök till hemmagjort mäsk mest bestående av vanligt ströbröd utspätt med någon annan mjöl. Typ rågmjöl eller något liknande. Vanligt köpemäsk fanns inte att få någonstans, det hjälpte inte hur vi bönade och bad fiskebutikerna i stan att köpa in det.

Sedan så gick åren och mörtfisket fick först vika för annat mete för att sedan nästan helt och hållet läggas på hyllan. Det blev några ströpass här och där, men ingenting seriöst. Vi var mätta, Saku hade fångat en på över nio hekto och jag en på 850gram. Vi var väl helt enkelt nöjda med resultaten och gick vidare. Men så för några år sedan så hände någonting. Jag och Saku började satsa på metet igen. Gädd, gös och abborsfisket fick läggas på hyllan och byttes ut mot karp, ruda, färna och id. Fyra fiskarter vi aldrig eller ytterst sällan fångat förr. Redan första passet gav en id över 2000gram. I rask takt så fångade vi en färna på 2300 gram och det första karppasset gav sex karpar. Sedan putsades samtliga rekord upp ännu mer och fylldes på med våra första sutare över 3000gram. I samma anda så landade vi våra första svenska rudor med den senaste ur ursjön som pricken över it. Det kändes som att man var med i matchen igen. Men någonting saknades i ekvationen, mörten!

dsc_0008

Förra hösten så bestämde jag mig för att börja satsa på mörten igen. En av dom få fiskarna man kan fånga i ån av specimenklass. Men det är inte så enkelt som man kan tro. Ån är lång att börja söka i. I ett tidigt skede så bestämde jag mig för att börja söka upp nya sträckor. Våra gamla platser hade säkert kunnat leverera en och annan fin mört, men en ny sträcka kunde kanske kunna ge mig en nytändning?

Till slut så föll jag för en sträcka uppströms i ån. En sträcka där någon för ett antal år sen fångat och anmält en fisk på 850gram. Förmodligen en slumpfisk då ingen jävel metar målinriktat efter mört i Eskilstunaån. Fanns det en så fanns det säkert fler?

Jag började att leta och fångade en del intressanta fiskar upp till 700gram förra hösten. I år så började jag tidigt och fångade ett antal fina fiskar från nya ställen, med en lite slumpfångad 800grammare som topp. Nu sitter man här och väntar på kylan och regnet som får åns mörtar att vakna till liv igen.

Men det jag har nu och det jag inte hade på nittiotalet är mäsk och boosters. En helt ny värld öppnades upp när man fick dels ekonomi att handla, men framförallt möjligheten att kunna handla mäsk och dofter. Dels näthandeln, dels att den lokala fiskebutiken nuförtiden säljer lite meteprylar, men framförallt att vi har metebolaget endast en halvtimmes bilfärd från oss.

Det var nu man började att labba med dofter. Kunde detta verkligen vara så effektivt som folk skrev, eller var det ännu ett försäljningsjippo som man svalde med hull och hår?

DSC_0167

Dom första fiskarna som fick smaka på mina boosters var sarvarna. Varje resa hade jag ett antal olika dofter med mig. Allt från snigel och krabba till jordgubb och tutti frutti. Jag fiskade metodiskt flera pass med olika dofter. Sedan så färgade mina beten och jämförde med ofärgat. Fram och tillbaks. Saku körde ofta  på samma swim med sina beten med totalt annorlunda resultat. Ibland mycket bättre, ibland mycket sämre. Funkade inte hans beten medans mina dofter levererade så bytte han till mina och fångade fisk, och vide versa. Det som gav bäst resultat över en längre period var rödfärgade majskorn smaksatta med kokosnöt. En bra dag funkade allt, men en trög dag så kunde rätt smak/färgkombination vara totalt avgörande.Om man säger såhär, vi hade fångat sämre om vi enbart kört helt vanliga oboostade majs.

Sedan så var det mörtarnas tur. Eftersom jag kör mestadels swimfeederfiske så blev valet av mäsk det första ”problemet”. Blandningar som ”roach” eller ”hemp” var naturliga att börja med. Mycket klassiskt med både anis och hampa. Men de hade sina baksidor. Speciellt hampafrön har en förmåga att dra till sig en hel del mört, och inte bara stor mört utan stora stim med småmört. Och att lokalisera sträckor i ån med enbart stora mörtar är som ni förstår nästintill omöjligt. Så jag började att labba lite djupare i mina mäsk. Jag silade mina blandningar för att se hur mycket partiklar som de egentligen innehöll.

Svaret var, väldigt mycket. Otroligt mycket mer än man någonsin kunnat föreställa sig. Varför då inte endast köpa sig endast helt vanligt vitt och brunt ströbröd? Dels lathet, dels att dessa blandningar ofta har en konsistens och doft som är väldigt fin för ändamålet. Och sedan så är vanligt ströbröd svårt att få tag på. Konstigt nog?

Att hitta en fin balans på sitt mäskande med feedern kom att bli den svåraste biten i mitt fiske. För frikostligt mäskande med mycket partiklar och mycket mäsk lockade till sig mängder av mört och så var fisket förstört. Jag vet att dessa ställen håller en kilosmört eller två, men även ett otal mindre fiskar mellan 100-300 gram som effektivt förstör fisket om dessa hittar till mäskplatsen. Men hur mäskar man efter endast stor fisk?

Jag satsade på större beten och mindre partiklar. Eller som i våras, inga partiklar alls. Sedan så började jag att labba med boosters. Kunde detta göra någon skillnad?

DSC_0102

Såna här sprayboosters har jag alltid med mig till feederfisket. Man tacklar på ett majskorn eller två och sprayar på. Sedan så är det klart. Mycket enkelt.

En dag förra hösten hade jag problem med den mindre mörten igen. Jag körde med alla möjliga beten. Färgade, ofärgade, smaksatta, naturella.. Inte förrän jag till sist sprayade på den röda betaine/rosehipsprayen som någonting hände. Det högg inte direkt efter utkast? Efter nån minut så tänkte jag att det var trassel eller något och vevade in. Men allt stämde. Jag bytte ut majsen, sprayade på ny rosehip och kastade i, med samma resultat. Kanske så hade en gädda simmat in på mäskplatsen? Jag hade tidvis stora gäddproblem där, fast de flesta gäddorna stod vid kanten och jag fiskade ett femtal meter ut i strömmen. Efter någon minut så vevade jag in och bytte doft. Så fort majset landat så högg det en tvåhektosmört. Skumt?

Denna dag var det någonting som dom inte gillade med rosehipdoften. Så jag nötte med den i hopp om att en större mört skulle hitta mina majskorn och ta tillfället i akt då småmörten för en gångs skull inte var först på betet. Jag landade flera fina mörtar på den doften den dagen. Men inga små.

Resan efter så var jag segerviss. Laddad med en flaska rosehipspray anlände jag till platsen taggad till tusen för ett stormörtsfiske utan dess like. Första kastet gav en hundragrammare, kastet efter en till. Och så fortsatte det. Det var som om att förra resan aldrig ens existerat?

Jag satt och funderade på det som hänt. Varför ville dom inte ha den sprayen just den dagen? Men hittade ingen lösning på gåtan?

DSC_1000

Det är en ständig kamp detta att hitta det som ger en liten edge mot fisken. Att fiska efter stor fisk ostört från allt vad småfisk heter vore en dröm. Bara att bjuda på det bästa som man hittar ur sina gömmor. Men som mörtmetare så är man sårbar mot småfisk, braxstim och gäddattacker. Ibland kan det som funkar allra sämst vara din enda chans att landa en stor mört. För dom är sällan först på dina majskorn när huggruschen är som intensivast. Dom stora har en förmåga att komma smygandes när mörkret lagt sig, eller när platsen känns som alldeles tom. Ofta kan de första kasten ge dagens största fisk. Dett har hänt mig ett otal gånger. Det är precis som att dom har sin sten där dom hänger och håller sin revir. Ibland kan det löna sig att göra några kast utan feedern på såna ställen innan man sätter igång med mäsket.

DSC_0869

Mot gäddan så har jag alltid med mig en tafsburk med några gäddtafsar. En gädda kan verkligen förstöra det bästa av fisken. Får jag in en gädda som börjar hugga på mina mörtar så byter jag jag bara kroken mot gäddtafsen och plockar upp gäddan och flyttar den någon tiotal meter upp eller nedströms. Förra hösten gav mig mer gädda än en bra dags gäddmete. Hade en riktigt stor jävel på som tyvärr släppte, men fick ändå ett flertal större gäddor med mitt winkelpickerspö och min 0,22 lina. Det räddade många mörtpass.

Mörtfiske i ån är en ständig kamp mot precis alla faktorer från strömförhållanden till vattentemperatur och gäddplågor. Men det är även det som gör kampen så jävla rolig! Det vore en smal sak att meta upp den stora ur en sjö med endast stora, Nu är det Eskilstunaån jag har som arena, så jag får endast gilla läget och hitta sätt att övervinna problemen. Det är sånt som gör att man utvecklas som metare..


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s