Det stora metepusslet.

dsc_0165-3

Jupp, så var man tillbaks igen med ett livstecken. Det har varit lite stiltje i metet ett tag. Nästan hela september faktisk. Har passat på att måla huset, repat med bandet och annat skit som kräftskivor. Lusten att blogga har varit minimal, och då bloggar jag inte. Så enkelt är det. Men ropa inte hej riktigt än. På torsdag flyger jag till tjeckien för lite relaxering deluxe. Men efter det är det tänkt att fisket ska upptas igen.

September verkar i övrigt ha varit en riktigt dålig fiskemånad om man ser till rapporteringen och vad folk skriver på sina bloggar. Så man har inte missat någonting vitalt känns det som. Och tur är väl det. Den så kallade indiansommaren ställer till det här i eskilstuna. Det har inte regnat en droppe på över en månad (vad jag sett iaf) och så sent som idag så var det 20 grader varmt. Inga kanonförutsättningar för höstfiske precis.

Kan man inte skriva om nuet så får jag istället blicka framåt och bakåt. Göra en liten minisummering av fiskeåret 2016 så här långt. Mycket har faktiskt hänt..

Jag bestämde redan förra hösten om ni minns att skala ner på det ”avancerade” fisket. Mindre tackel, mindre ”tro att man kan” fasoner och mindre statiskt fiske, som dock ofta är givande. Nej, istället så skulle jag fiska lite mindre nogräknat. Gå på känsla, fiska  aktivt och enkelt. Vägra överdimensionerade linor eller under dimensionerande för den delen heller. Vägra multirulle vid gäddfiske och vägra trendboilies och flashiga riggar.

Ta flera steg tillbaks och hitta tillbaks till själva kärnan av fisket. Att ha roligt!

DSC_0337

Att meta är en konstform få behärskar. Det är väldigt komplext. Inte rent tekniskt kanske, utan på ett helt annat plan. Utmaningen ligger faktiskt inte i själva fångandet av fisken. Det är egentligen mer en fråga om tid och vattnet du fiskar i för dagen. Vem som helst kan fånga en stor karp i ett vatten som innehåller många stora karpar om man har fri tillgång till tid. Förr eller senare så suger någon jävel i sig din boilie. Det är ofrånkomligt. Och det har ytterst lite med att göra om du är en duktig metare eller inte. Jag anser mig själv vara en medelmåttig metare, i vissa lägen till och med en hyfsad sådan. Men jag är en totalt hopplöst usel karpfiskare. Inte nog med att jag är alldeles grön inom karpfisket så är jag dessutom en statisk sådan. Karp för mig är en fråga om ren och skär tur. Och tid. Men jag fångar ofta karp. Ovanligt ofta dessutom. Tror att jag antingen fångat eller haft kontakt med karpar varje pass i år. I tre olika vetten dessutom.

Men det känns ändå surt. Antingen så måste ju karpfiske vara på tok för enkelt, eller så har jag haft en jävla tur? Vilket som så ger det mig absolut ingenting. Jag vill liksom överlista karpen, lära mig fisken och vattnet. Vara slug och använda mig av allt jag går för som metare. Men jag bara sitter där bakom spöna och vevar in karpar på min röda boilie. Jag får ingen bekräftelse för mitt input. En lodis hade precis lika gärna kunnat fånga mina karpar. Svårare än så har det inte varit att fånga dem. Men var i allt får jag det jag som allra mest är ute efter i mitt metande, utmaningen? Den saknas.

Detta har givetvis ingenting med karpen som fisk att göra, utan är högst personligt. Jag vill så gärna kunna meta karp, inte fånga karp. En väldigt stor skillnad.

DSC_0270

Mete är som ett klassiskt nintendospel. Den består av nivåer. Man lär sig någonting nytt varje gång man når nästa nivå. Man får nöta och tänka till hur man löser de nya utmaningarna. Testa olika teorier och misslyckas ett gäng gånger innan man till slut knäcker koden. Men det tar inte slut där. Nästa steg är att få samma resultat på kortare tid och med mindre verktyg till ditt förfogande. Skala ner på molekylnivå i fiskelådan och kunna göra det utan att behöva släpa med dig halva bohaget till sjön, bara för att märka att det som funkade igår inte funkar idag och börja om..

Det ska vara ett helvete att meta. Annars så är det inte kul. Det måste vara frustationen som driver en framåt för att nå sina mål. Smärtan i axlarna och rygg som man får genom att konka på tusen kilo prylar genom buskar och helvete. Bubblorna vid mäskplatsen hela kvällen utan ett napp. Regnet och myggen. Det är såna saker som gör det hela värt besväret. Inte hugget, fighten, landningen eller kortet på bloggen. Det är sekundärt. Det är all jävla misär och tankeverksamhet som leder till att flötet helt plötsligt lyfts upp två centimeter. Och det är där njutningen finns. Man är såpass machochist att man går igång på såna här saker. Men det är såna människor som är de riktiga hjältarna. Det är inte precis snubbar som parkerar bilen vid invalidbryggan och på måfå slänger ut liksom. Det är folk som genom år av nogranna observationer och ett sällsynt avancerat självplågeri lärt sig konsten att förtjäna en fisk.

Man måste förtjäna sina fiskar!

dsc_0663

Ingen har väl undgått att märka att jag fångade två rudor från ursjön en tid sedan. Ingenting speciellt i fångsterna i sig. Folk har fångat långt fler och större rudor i ursjön än mig. Men någonstans där den morgonen så klev metaren i mig fram och gick på instinkt. Jag gjorde enligt mig någonting jag trodde på och som eventuellt inte är det vanligaste sätten att fånga en ruda från ursjön på. Den första (och mindre) rudan gav mig något ingen metfisk gett mig på minst tio år. Känslan av att lyckas med något som egentligen är rätt svårt. Och på mitt sätt. Kanske så var rudorna som tokiga den timmen jag fångade mina och hade nappat på vad som helst? Men jag vill inte tro det.

Jag hamnade på en ny nivå där och då. Nästa steg blir att göra detta till en vana. Kunna läsa av vattnet och rudorna lite bättre, kunna vara lite mer flexibel i sitt fiske och att kunna fånga rudor under olika förutsättningar. Att utvecklas, men samtidigt ta några steg tillbaks, skala ner och kunna nå samma resultat med hjälp av mer kunnande. Helt plötsligt så är inte fiskarna längre omöjliga att överlista och maktbalansen har förflyttats från att vara 100% till rudans favör till någonting som är mer ett 50-50 läge.

Men nästa resa kan sänka mig totalt. Kanske förnedrar mig rudorna då och jag får åka hem med skammen i halsen. Jag hoppas nästan att det blir så, för ingenting är skönare än en riktig jävla revanch.

DSC_2074

Det finns väl ingenting som är enklare än gäddfiske? Att planlöst driva omkring och kasta lite hit och dit med drag stora som stockar..? Egentligen inte måste jag säga. Det är lite som karpfisket för mig. Mängden timmar och kast som i slutändan ger resultat. Få är dom gäddor jag egentligen kan tillskriva som frukt av ett planerat fiske efter storgädda. Visst att man har det någonstans i bakhuvudet att en större kan hugga, men det är ingenting man räknar med. Det var några metgäddor på nittiotalet jag senast fångade som kan kallas för specimenfiskar. Sedan har det bara fiskats gädda. Detta fiske har inte helt oväntat resulterat i bland annat en reggare. Dom flesta storgäddor är frukten av ett livslångt planlöst nötande.

I mitt fall kulminerade det hela för ett år sen när det inte längre var kul. Jag undrade vad fan jag höll på med, slängde ambassadeurrullen och gav bara upp. Inget mer gäddfiske för Tomba lovade jag mig själv. Aldrig igen! I år har jag fiskat mer gädda än på länge…

Men det är skillnad på fiske och fiske. Härdanefter är det lätt haspelfiske och ett mer eller mindre planlöst nötande jag ska hålla på med. Eller mete. Lätta grejor, mycket action och glädje och så otroligt lite kunnande som det någonsin går att blanda in i skiten. Skillnaden är egentligen lika med noll. Jag har aldrig kunnat att spinnfiska efter gädda. Jag har TROTT att jag har kunnat. Köpt en multirulle, styva tafsar och en flytoverall. Till och med varit med i såna där gäddfisketävlingar och med stort intresse följt fly vs jerk. Men det har varit ett harvande i mörker för mig. Och stunderna då vi haft det bästa fisket har alltid varit de tyngsta. Trolling mitt i vintern eller nöta vass på våren. Många fina fiskar fick vi. Men när man spolar bakåt och är ärlig mot sig själv så hade samma lodis kunnat fånga samma gäddor. Ytterst få är de som kan fiska gädda. Jag är inte en av dem. jag är en jävel på att meta mört, men gädda, det är inte mitt område av expertis. Och inte många av de sk gäddkändisarnas heller…

Men i år så har jag accepterat att om jag bara befinner mig vid en sjö med ett spö i handen så kommer jag att få gädda. Ibland rätt stora med. Sommarens resor var de roligaste på mycket länge. Kanske rent av någonsin. Visst, vi provade att få några större med lite halvriktat fiske, men hjärtat var med på den resan. Det handlade mer om att knäcka koder än att lyckas.

20160629_210458000_iOS

En färnaexpedition gav mig en åttahektosmört, en grann ål, denna öring och en mycket fin id. Men inga färnor att skriva hem om. Saku fick en färna på 2400gram samma resa. Det ar en bra kväll sett till resultaten. Men jag fiskade som en kratta. Sakus triumf samt min ökande prestationsångest ledde till att jag tappade konceptet helt. Jag lyckades att tappa en fin färna den kvällen, närmare än så kom jag inte. Men jag lärde mig en hel del om ån den kvällen. Information om andra arter som kom som en bonus. Information som på sikt kan hjälpa mig och ger mig nya mål förutom färnan från sträckan i fråga. Ibland kommer informationen i lägen du aldrig kunnat föreställa dig. Då får man inte vara sen att lära sig. Du behöver inte lära dig om karpfiske medans du fiskar karp. Den informationen kan lika gärna komma under gäddmete eller flötfiske efter sarv. Dessa pusselbitar är ofta långt mer viktiga och nyttiga. Ett oväntat beteende från en viss art eller ett oväntat tillhåll för vissa fiskar under specifika årstider ger ofta i slutändan den där jackpotten du inte ens kunnat drömma om.

Det är faktiskt helt ok att inse att man inte är speciellt duktig. Det är så lätt att låta resultaten tala för sig. Att fina resultat är lika med att man är någon form av superfiskare stämmer inte alltid. Fina vatten ger fina resultat. Mycket tid ger fina resultat. Men det är inte alltid fråga om kunnande. Jag kan defenitivt inte. Många tror att jag kan, men så är inte fallet. Men jag är lyhörd och intresserad. En vacker dag kanske jag kan. Åtminstone mer.

Sorgligt nog så speglas detta beteende även i bloggen min. En bild av en stor fisk, ett intressant namn på ”artikeln”, eller ordet karp eller gädda ger långt fler läsningar än inlägg där jag försöker förklara någonting som på riktigt kan vara nyttigt i vissa lägen. Kanske kan alla redan meta?

Och ödets ironi är väl ändå att karp och gädda är de arter jag är absolut sämst på. Jag har verkligen ingenting att lära ut där.

Kanske är det så att folk endast fiskar för att det är avslappnande? En skrämmande tanke..

Tomba


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s