Manifesto.

dsc_0099

”Ett manifest är en skrift som utgör grunden för en ideologi, en konstnärlig stil eller någon annan typ av kulturell rörelse. Det är ibland, men inte alltid, som författarens avsikt är att åstadkomma ett manifest”

Morgonen den 15 Juli 1990: -Om gud har varit med oss så borde mjärdarna vara fulla med fina abborrar vid det här laget-

Eftermiddag den 15 juli 1990: -Det har varit för varmt, abborren rör sig inte då. Vi hade inte kunnat gjort någonting annorlunda-.

När det gick bra så berodde det på gud, alternativt kunskap. När det gick dåligt så skyllde farfar på vädret. -Men styr inte gud över vädret? Tydligen inte. Gud styrde över många saker här i livet, men inte ens gud kunde styra över abborrarna. Om farfar var så religiös tvivlade jag ofta på. Gud var med honom, samt svek honom lite hur han ville. Gud alltså. Han var ytters selektiv i sina gudomliga ingripanden visade det sig. Jag undrade ofta hur man kunde lägga sitt hopp i händerna på en så opålitlig figur? Farfar kände gud, han kände honom väl. Han hade ju skyddat honom genom krig och elände, gett honom friska barn och sett till att han fick en hjärtattack så han kunde pensionera sig femton år innan det egentligen var tänkt att göras. Det om något var ett gudomligt ingripande. Trots allt så kunde han ju ha slutat hans resa där och då. Han såg det som en ögonöppnare. En klentrogen man hade fördömt gud och tackat ambulanspersonalen att mordförsöket endast förblev just ett försök. Vad gud tyckte om hans alkoholvanor samt spelande på fruktmaskinerna, eller dom tims, ja nästan dagslånga besöken i bingohallens rökavdelning nämde han aldrig. Det var inte så att han söp kopiöst, men tillräckligt för att gud kunde ha haft vissa åsikter om det. Han slutade dock röka, och bieffekten blev att bingospelandet fick läggas på hyllan. Dom sista femton åren var han rökfri och så nära alkoholfri en finsk man kan någonsin vara. Men gud hade ett ess kvar i leken. Lungcancer. Ödets ironi här var att han med facit i hand lika gärna hade kunnat fortsätta röka och spela bingo. Den sista sommaren brände han björkträd, blandade askan med vatten och sedan så drack han upp den gråa smörjan. Enligt urgamla finska skogslärdomar så kunde det hjälpa eller rent av bota cancern. Men han bad aldrig gud om hjälp med detta. Inte vad jag vet iallafall? Var det så att han hade lämnat gud, eller var det så att gud lämnat honom? Och varför straffade gud en man som faktiskt kommit till insikt och slutat rökt för länge sedan? Var detta tacken man fick för att ha ansträngt sig både själsligt och fysiskt. Behöver jag ens nämna att askan inte hjälpte. Han dog kort därefter. En man jag sett upp så mycket till var nu helt plötsligt borta. Själv har jag inte haft mycket övers för gud. Varken innan och definitivt inte efter. Jag bröt med gud för gott.

Han sa alltid att om man vill att någonting ska bli gjort så är det bäst att göra det själv. Har man endast sig själv att skylla så gör man det rätt och riktigt. När deltagarantalet ökar till två så kan man frånsäga sig allt ansvar. Då gör man sin kompanjon till arbetsledare. och chefen är ju alltid ytters ansvarig. Men skulle arbetsledaren råka ha en chef så skyller han på arbetskraften och då står du på ruta ett igen. Så det är lika bra att göra det själv.

Gud var hans arbetsledare. En rätt typisk sådan. Gick det bra så fick gud all beröm, gick det sämre så var det hans eget fel. Det rådde en rätt okamratlig anda i förhållandet på så sätt. Gud gav honom frihet. En frihet som egentligen var ett själsligt fängelse. Hur lever man i symbios med en som endast fördömer dig för dina fel som människa men tar åt sig äran för de goda ting du åstakommer? Ungefär som att jobba för en arbetsgivare som tar betalt för att du ska få jobba åt honom. Arbetade man åt gud så hade man ingen industrisemester. Man var heltidsanställd. De lediga stunderna man hade var jul och påsk, och då gick hela ledigheten åt att hylla arbetsgivaren. Inte undra på att man tog till flaskan då och då. En djup medvetslöshet var det enda avbrott man fick i kommunikationen. Men efterräkningen var hemsk. Gud hade sett till att ingenting kom gratis.

Jag undrade ofta hur en man som var så stark och smart accepterade att finnas i det hela. Fanns det stunder då tron ställdes på sin spets? Om det nu fanns en gud, varför hade han plågat honom genom krig och elände? Var det för att han överlevde kriget? Han sårades trots allt två gånger. Granatsplitter och en gevärskula. Såg han dessa nära ögatupplevelser som en tillgång mer än en motgång? Var det endast de som inte trodde in i hjärta och själ som stupade? Människan är bra lustig.

Men abborrarna kunde inte ens gud styra över. Det hade vi konstaterat många gånger. Abborren gjorde som han själv ville, han var inte beroande av gud på så sätt. Kände inte abborren att simma in i mjärden så gjorde han inte det. Punkt slut. farfar var orubblig på den punkten. Dessutom så hade abborren bra syn. Syntes krokspetsen så nappade den inte. Han kunde syna din bluff. Det hjälpte dock att spotta lite på masken. vi visste inte riktigt varför, så var det bara. Jag frågade ofta men fick endast -vissa saker ska man inte ifrågasätta- till svar.

Jag tror att farfar hade samma relation till abborrarna som gud hade till honom. En symbios där vinnaren alltid är den som sitter högre upp. Han såg nog sig själv lite som gud över abborrarna. Stundtals så kunde dom trilskas, men i slutändan så fick han alltid det sista ordet. Man kan vinna slaget, men man förlorade alltid kriget till slut. Kanske så var fisket ett litet maktspel i det stora hela. Din stund i livet då du styr med järnhand. bestämmer vem som skall leva och vem som skall dö. Inte hur som helst utan anledning, utan med eftertanke. När man svingar med en lie så faller gräset. Men som genom ett mirakel så blir vissa grässtrån kvar. Oskadade, oberörda av bladet. Detta beror inte på slumpen, utan en högre makt som bestämt att så skall det bli. Dessa strån kan du givetvis fälla med ett nytt sving från lien. Men då har du krossat guds plan. Vissa saker kan ej genom logiskt tänkande förklaras. Varken grässtråna eller abborrens huggvilja.

Jag tror att farfar njöt av att vara gud för en stund. Gud över abborrarna, martyr i riktiga livet, utan att ens själv förstå det.

Och det enda jag, den lilla grabben i båten ville att han skulle vara, var abborren. En som gör som han själv tycker och ser som bäst. En som fungerar både i stim men även som individ. En som synar bluffen med kroken i masken, och en som vänder taggarna utåt när situationen så kräver. Men han ville så vara gud.

Jag tror att han aldrig såg kroken i masken som gud erbjöd honom. Han hade gömt spetsen väl..


2 reaktioner på ”Manifesto.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s