På fisketur med Arne och Kjell Del 1

dsc_0053

Om sanningen ska fram så var den utlovade promenaden mer av en strapats genom ett mer eller mindre ogenomträngligt landskap plågad av mygg och sjunkhål i kärren. Men nu var de äntligen framme. Lagom till skymningen. Arne och Kjell. De hade känt varandra för länge för att avsluta kamratskapen. Så gjorde man bara inte. Över förtiofem år. Dom bra stunderna var få, dom dåliga många. Men hade man en gång bestämt sig för att vara vänner så fick man hållas. Kjell, en obotlig optimist. En naturmänniska långt ut i fingerspetsarna. vad han inte visste om natur var helt klart inte värt att veta. Till sättet var han lung och harmonisk, begåvad och påläst, men samtidigt lite smådum. Han kunde berätta dig allt om ryska revolutionen, men han kunde inte känna av när det var dags att sluta prata. Han gillade att leva och lära, till den milda grad att det faktiskt förhindrade honom att leva som en vanlig person. Saker kunde inte bara kunna hända eller finnas utan anledning. Kjell var helt enkelt inte nöjd innan han hittat ett svar..

Arne däremot. Han var en bitter jävel. En sann pessimist som tappat livsglädjen för tjugo år sedan. Han hade inte direkt varit med om någonting traumatiskt som skiljsmässa eller arbetslöshet. Det hade bara blivit så. Ungkarl givetvis, precis som både farsan sin och farfar hade varit. Hur det ens var möjligt förstod inte Arne, han sket väl i det. Varför han envisade sig att umgås med Kjell gick över hans förstånd. Hur dom hade träffats mindes han inte. Det var som om de alltid bara funnits där. Arne vantrivdes, men njöt ändå på något sadisktiskt sätt att utsätta sig för Kjell. Han hatade Kjells utläggningar, han hatade Kjells obotliga optimism. När han tänkte efter så hatade han hela gubbjäveln. Men om han inte funnits där för Arne, vem hade han stört sig på då? Kjell var ju hans enda riktiga vän.

Kjell däremot. Han uppskattade Arnes sällskap. Visst, han störde sig litegrann på Arnes förhållningssätt till livet. Att han aldrig lärde sig? Men han såg det som sitt kall att lära Arne att bli en bättre person. Trots allt, Arne var ju hans enda riktiga vän..

Det enda som dessa herrar egentligen hade gemensamt var fisket. Kjell var en mycket inbiten flugfiskare. Byggde egna spön, samlade på klassiska laxflugor från artonhundratalet och insåg att om man skulle fånga något så var kunskap makt. Ingen detalj var för trivial att inte synas både en och två gånger extra.

Kjell var precis allt som Arne inte var. Han körde haspel. Precis som farsan och farfar gjort. Spöt och rullen hade uppgraderats vid ok-macken i ramsele. Inte av fri vilja, utan för att hans gamla spö låg hemma i Enköping. Sveriges närmaste stad hade aldrig känts längre bort. Det hade svidigt ordentligt att lägga ut 599 kronor på något så onödigt som ett nytt spö och rulle när man fortfarande hade fullt fungerande utrustning hemma.. I Enköping. Men inte ens Arne kunde låta en sån grej få förstöra deras gemensamma fiskesemester som ändå redan var förstörd då han fick dras med Kjell. Resan upp hit hade varit ett rent helvete. Tio timmar i bil med den där psykopaten hade satt sina spår. Tur att han lastat frikostligt med smuggelöloch sprit med sig. Flaskan var trots allt det enda sätt han visste som kunde göra tiden med gubbjäveln lite mindre smärtsam. Kjell drack nästan inte alls. han hade lite whiskey med sig som han tog en kapsyl av efter att han fångat en öring. Sån där skotsk bögwhiskey dessutom. Smakade rök och helvete. Långt ifrån hans fågelwhiskey. Famous grouse. 230kr litern, direkt ur bakluckan. Den enda gången han sett Kjell lite rund om fötterna var 1983. Då hade Kjell sitt livs fiske 33 öringar på mindre än tre timmar. Arne själv hade fått två..

Men nu stod dom äntligen där och blickade över sjön..

bild-104

-Vad säger du, visst fan e det vackert? Arne stod där och såg ut över sjön fattade ingenting? -Stillheten, tystnaden, nästan så tyst så att man kan höra det. -Magiskt! Arne höll på att implodera men var för trött att prata. Han nöjde sig med att ta fram näsduken och torka av sin svettiga panna. Han tänkte för sig själv. -Har gubbjäveln först kört över tio timmar, sedan släpat mig genom ett helvete av mygg, knott och träskmark för att se detta?? Visserligen så var det lungt och stilla, inte en vakring så långt ögat nådde, och ögat nådde  gott och väl till andra sidan sjön. Eller sjön, ett skithål mitt i ingenstans. Tror idioten att vi ska kunna få öring här? Nu har han till slut tappat förståndet…Hade Arne inte varit så trött efter en march på 12 kilometer så hade han strypt Kjell och dumpat honom i sjön..

Arne satte sig på en sten och knäckte en öl. Han tog en djup klunk, och sedan en till. Den tredje klunken tömde burken, så han öppnade en till och tände en cigg. Pulsen började sakteliga att sjunka och han kände sig inte längre vara i riskzonen för en massiv hjärtkollaps. Med ena ögat studerade han Kjell när han smög runt vid vattnet. Det andra ögat använde han när cigg nummer två skulle tändas. Han tog av sig sina skor och strumpor och masserade sina ömmande fötter -Vad fan ska han smyga runt där vid sjön för? -Den är väl lika död som din hjärna. -Kom och sätt dig här för fan, du gör mig nervös, tänkte han. I samma sekund svepte Kjells hand ytan i en hastig rörelse. -Vad gör han nu då, undrade Arne vid stenen? Han ser hur Kjell håller upp någonting och springer fram till honom. -Se här. Säger Kjell och håller upp en jävla mygga!

-Röd strömslända, Serratella Igniata. Namngiven av Nikolaus Poda von Neuhaus år 1761. Nu börjar det likna något! -Se här svarade Arne bittert. -Hallus Valgus, ömmande fötter och krokiga tår. Gör ont som fan. -Hallux. -Va säger du? -Det heter inte hallus utan hallux valgus. Arne höll på att explodera, men höll sig i skinnet.

Under massiv tystnad restes sedan tältet..

dsc_0535

Det var ändå med en viss spänning Arne packade upp sitt nya fiskeset. Nio fot glasfiber och en sproilans ny aburulle fylld till gränsen med 0,38 gul fluorlina av finaste nylon. Han höll utrustningen i handen och undrade hur första hugget skulle kännas? Det kanske var ändå detta jag behövde? Men varför hade rullen två vevar, det räckte väl ändå med bara ett? Han läste på förpackningen. Fem kullager, autocastfunktion, fightingbroms, made in china.. Kina? Vad i helvete, abu är väl svenskt? -Du kjell, tillverkas abugrejor nuförtiden i Kina? -Dom flyttade tillverkningen till asien redan i början av åttiotalet. Det enda som tillverkas i svängsta idag är ambassadeurrullarna. Det hade med pomperipossaskatten att göra när Lennart Borgström skulle ärva hans far Göte som grundat abu. Visste du att abu egentligen står för ab-urfarbriken och tillverade både ur som taxametrar ända fram tills början av förtiotalet då.. -Tack, det räcker…

Han skulle väl ha vetat det. Kinesiskt skit. Finns det ingenting som tillverkas i sverige av svenskar längre? Inte ens volvo är svenskt längre. Och ölen får man köpa av en rumän som hämtat den från tyskland. Vad fan e det som händer?

-Splitcane, har du testat det någon gång? Han avbröts i sina tankar. Splitcane? Är det sprit eller? -nej nej för tusan. Splitcanespön. -Vad fan e det? -Splitcane är en typ av flugfiskespön som tillverkas genom att man delar på bambu (därav namnet split-cane) och hyvlar till trekantsprofiler vilka sedan fästs samman till en klinga i sexkantsprofil. Denna klinga förses därefter med fästa för flugrulle och spöringar. Egentligen hör ju detta till historien då det var så här man började göra mer avancerade spön, men som sedan utvecklades till att man nu använder nya och ”bättre” material som glasfiber och sedermera kolfiber. Trots denna utvecklingen så finns det idag ett community inom flugfisket som enbart fiskar med detta exklusiva hantverk, splitcanespön, för att få den där klassiska känslan.

-Jag som trodde att du gick ner och runkade i källaren. Är det såna du bygger? -Ja för böveln, ingenting slår känslan av splitcane i handen. Arne såg på sin hand som just kramade en burk smuggelfalcon.. Men ha sa ingenting. Han började bli irriterad, dessutom så var han inte ens salongsberusad ännu.. Han såg på gubbstrutten när han satt där i kavaj och basker och skämde ut sig. Rena turen att ingen såg oss nu. Skulle väl tro att vi var homofiler eller nåt? Kjell höll upp en ask med flugor och fortsatte. Här har du sländimitationer, nattsländor, dagssländor, se, här har vi strömssländorna.. Jag ska stoppa upp sländorna i röven på dig gubbjävel om du inte slutar snacka snart tänkte Arne. -Inte så många kläckningar just nu, kanske sa jag ändå välja en..

Arne reste sig och gick till tältet för att hämta spriten. Ska jag lyssna på gubben så ska jag åtminstone få vara full…

dsc_1420

Under tystnad monterade männen sin utrustning. Arne valde ett gammalt hederligt abudrag, en som inte stansats av nån jävla korean, utan ett helsvenskt bete. Fiskelådan som mest innehåll gamla drag som farsan ärvt av farfar och sedemera hamnat i Arnes ägo efter att farsan fått stroke mitt på ljusa dan och dött knall och fall. Han hade aldrig hunnit fram till vart han nu skulle utan rasade ihop mitt på gatan. Inte mycket man kunde göra åt det. Han märkte inte ens Kjell som stod bakom hans rygg innan gubbfan började orera igen. -En klassisker, lill-glimmyn i färgen s/g. -Silver-guld. -Framsidan är alltid silverfärgad, men baksidan kunde ha tre olika variationer. Guld, koppar eller silver.-Fast en i silver silver kallades för enkelhetens skull för endast silver. Dom fanns även i helguld, helkoppar och zebra som var en svartmålad koppardrag där kopparn sedan slipats fram så den bildade ett sk zebramönster. -Varianten lill vägde alltid sju gram medans den glimmyn som hans lidman använde var en tyngre variant i 30-38gramsklassenlite beroende på årsmodell. -De tidigaste dragen stansades med den klassiska recordloggan innan man beslöt att kalla samtliga drag för abu kring 1955. Bokstäverna bildade på ett snillrikt sätt en fisk. -Den svåraste färgem som fanns på glimmy draget var den i pärlemor. Den tillverkades under ett fåtal år. Visste du förresten att de tidiga dragen såldes i pappkartonger och kan idag vara värda långt över tusen kronor i gott skick. Här vaknade arne till liv, kunde hans drag vara värd uppemot åtta backar öl? -Nej tyvärr, lill-glimmyn är ett vanligt förekommande drag än idag. -Ett exemplar i fint skick kan på sin höjd gå för en hundralapp eller två.. -ja, då spelar det ingen roll om jag sätter den i botten med andra ord..

Besviken över prisraset på gamla hederliga svenska glimmydrag så tacklade han i stället på en rödvit hi-lo. Finns ju ingen öring här iallafall, så lika bra att inviga nya spöet med en gäddjävel.. Fast en stor öring kunde ju ju sluka en hi-lo av minsta storleken utan några problem. Farsan fick ju sin lax på just denna..

-Du Kjell. -Ja? -Farsgubben drog en åttakilos lax med den här från torneälven på sextiotalet.Samtidigt som han nästan krokade gubbfan med wobblern när han svingade den mot honom med spöet. -Du borde byta krokar på den. -jaså? -Ja ja förstår du, rostiga gamla krokar duger inte. -Dög åt farsan, de höll för en åttakilos, får väl knappast en större i den här runkgölen ikväll? -Hösten 1983 fick jag en på arton och sex. Tog två timmar att drilla den laxen. -Högg på en popham. -Hade den så mycket som haft ytrost så hade jag aldrig dragit in kroken i laxkäften. -Har du någonsin känt på en laxkäft på en artonkiloslax? -Nej. -Den är stenhård. -ja om du inte sätter den i kroken då, men denna satt i käften, som att dra kroken in i ett skruvstäd. -vad är en popham? _ett klassiskt flugmönster. Beskriven i detalj i Georg Mortimer Kelsons bok ”the salmon fly” från 1895. Skaparen till flugan heter F.L Popham. -Du förstår, det ska vara fjädrar av papegoja och aror.. -Tack det räcker!  Han tänkte. Klart du har ett sånt, vad skulle du säga om jag sa att ta din papegojfluga och trycka upp den …

Istället så reste sig Arne och gick ner till sjön. Nu skulle han för första gången få prova sitt kinesiska skitutrustning som gubben i macken lurat honom att köpa. Han fällde ner bygeln, hi-lon dinglade graciöst en halvmeter nedanför spötoppen. Men han ångrade sig i sista stund och vände sig mot Kjell och sa. -Hi-lo, fem djuplägen från ytgående till svindjupt. -Fast i den här sumkärren kan man väl knappast använda någonting annat än läge ett och två. Nöjd över piken så vände han sig mot sjön och förde spöt över axeln och skulle precis kasta när helt plötsligt..

-Vänta! Kasta inte. -Vad fan e det nu då? -Kolla där sa Kjell och pekade mot en liten jävla anka som landade i sjön med ett plask, ca tjugo meter framför dem. -En smalnäbbad simsnäppa, Phalarophus Lobatus. _en ej allt för vanlig gäst i dessa breddgrader.

Arne tog spöt och hi-lon och dinglade den framför Kjell. -Se här, en rödvit hi-lo, latinskt namn, gäddus ambulansus. -Snart ska du gubbstrutt se hur den flyger åt helvete när jag svingar.

Och sedan svingade han…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s