I backspegeln.

20170121_131239Solen tittade fram igen. Var så här nära (visar med fingrarna) att åka ner till ån för lite feedermete efter mört, men valde att stanna hemma av någon anledning. Ren lättja förmodar jag. Nåja, spenderade morgonen med att kolla på mörtmete på youtube. Det är en annan värld där i england. Numrerade platser vid åarna, microfina tackel och allmänt annorlunda tänk kring mete. På gott och ont. Saknar inte direkt numrerade peggar vid eskilstunaån. Ser jag en annan fiskare här så känner jag mig obekväm redan då. En metare är en kuf i mångas ögon. En jerkfiskare ser att metaren är ingen söndagsfiskare, men kan nog inte riktigt relatera till vad som händer? Det är tunna spön, tunna linor och konstiga prylar. Kanske så vill jerkfiskaren fråga vad alla dessa prylar används till, men avstår ofta för att inte verka okunnig? Så brukar jag göra när snacket ligger på en nivå där jag inte längre är med. Le, nicka med huvet och verka intresserad. Det är inte så att jerkfiskaren är på en lägre nivå än vi, det är inte det jag säger. Ett möte med en metare och en jerkare kan närmast jämföras med ett möte mellan en velodromcycklist och en rodelåkare. Båda håller på med sport, men man är inte speciellt intresserad av vad den andra pysslar med och vad som krävs för att bli något? Jag kan mycket väl förstå att en jerkare inte kan fatta tjusningen med att sitta och meta mört. Precis som jag inte förstår var kunskapsbiten kommer in med att i måfå slänga runt en färgad plastbit för 300 spänn? Oftast så låter jag intresserade kids testa att ta några mörtar med mitt quiverspö om dom kommer fram och snackar. Reaktionerna är oftast ytterst positiva. Jag vet även hur svårt det är att fånga gädda med jerk i ån. Inte sällan har jag fått fyra-fem fina gäddor medans jag fiskat mört. (Har alltid gäddtafsarna med mig ifall gäddorna börjar ta mina mörtar). Men det är sällan jag sett en jerkfiskare få någon gädda från mina sträckor. Det blir lite av en tankesställare då man inser hur svårlurad gäddan kan vara, men samtidigt hur många gäddor som verkar ändå finnas där. Hur illa är det då inte när en annan spinnfiskar?

Hursomhelst. Jag drog ner till källaren och började rota lite bland fiskesakerna. Tog sedan en öl och satte mig ner med en bunt med gamla fiskejournalen från 77-90 och började att bläddra. Jag har läst dessa tidningar fler gånger än vad som är nyttigt, men inte på ett tag. Det var många varma minnen som ploppade fram. Kanske så är det nostalgi, kanske så var det bättre förr, jag vet inte, men det känns så jävla magiskt att bläddra bland dessa. Någonting som varken internet eller något annat kan ge mig. Dessa tidningar var mitt internet, min kunskapsbank, min nyhetsuppdatering, ja dessa var allt jag visste om fiske. För en som inte upplevt detta kan aldrig förstå vad dessa tidningar betytt för så många. Så jävligt många! Kanske så är det bitterhet över att tiderna förändras som gör att man saknar tillbaks? Se bara på lp-skivans återkomst. Vissa tycker att det ska vara svårt att lyssna på musik än idag. Jag är själv uppvuxen med lp-skivor. Min första cd köpte jag långt senare i början av nittiotalet. Kreators extreme agression. Men jag föredrar att lyssna via mobilen eller datorn. På jobbet, på dass, på gym ja överallt. Jag saknar inte vinylspelaren ett dugg, men samlar ändå på vinyler. Det är kvalitén och tillgängligheten jag är ute efter. Jag saknar inte min batteridrivna freestylespelare för kasett. Jag saknar inte heller de fluffiga hörlurarna man hade där den svarta fluffet gick sönder efter tre lyssningar och sedan så hade man den där vassa metallkanten mot örat. Saknar inte det minsta. Men jag saknar tiden då napp och nytt var det flottaste som fanns i katalogväg. Jag kan sakna elloskatalogen man tog med sig på dass för man var så jävla intresserad av mode där i fjortonårsåldern. Nu kollar jag på mode mest via internet… Men fan vad glad man blev när man fick något i fiskeväg. Visst nappar det var något man såg fram emot även fast man fattade att det var skit redan då, men det spelade ingen roll. Från fiskeklubben kunde man hyra fiskejournalens vhs-filmer där en man som drillar lax genom magi får nya skor från sekvens till sekvens. Men inte ens det spelade någon roll. Och när jag och Saku hyrde samtliga på fisketur med bård och lars på vhs från görans sportfiske. Fortfarande i särklass bästa som någonsin spelats in i fiskeväg. Det är så långt ifrån a passion for angling man kan komma, men så jävla mycket bättre. Inga stenåldersrullar och tweedkavajer så långt ögat ser, förutom det episka ögonblicket då Bård vadar i sin tweedkavaj i england och köper kådisar i fiskepuben för att sätta på nån brud. Herrejävlar vad bra. Förresten, dessa alla finns på nrk-play som jag har en länk till på min sida. Har du inte sett dessa så gör det direkt. Läs inte klart detta, gör det direkt, nu!20170121_122832Så det är mycket nostalgi inblandat. Minnen som är viktigare för mig än något annat som händer just nu. Men jag glömmer ofta att kidsen idag lever i det som en gång var åttiotalet för mig. Eller nittiotalet. Så jag kan vara aningen orättvis i mina ord. Man formas ju som person under sina tonår. Man kan bli så jävla manisk över något när man är fjorton. I mitt fall blev det fiske och musik. Jag hade tur. Det kunde lika gärna ha blivit orientering och filatelism.

Sen så jag tog fram lite gamla fotoalbum och dagböcker jag lyckligtvis sparat undan. Bläddrade igenom 1993-1999. Det var många saker man glömt eller förträngt. Men allt eftersom jag läste i mina dagböcker så kom jag ihåg varför vi gjort vissa saker och var vi funnit inspirationen till många av sakerna. Fiskejournalen. Det stals torv till mäsk. Det köptes swingtips och metades ål efter Åke Madsens instruktioner. Gummihanskar i hand när det tacklades räka då vi alla kedjerökte mest hela tiden. Listan kan göras mycket lång. Vi började meta efter brax i dom djupare delarna av ån. Vi satsade på sutare under nattetid med strålande resultat i våra mått mätt. Det köptes fiskenålar på mässor och gjordes resor till stockholmsbutikerna etc etc.  Det var helt klart en jävligt rolig tid. jag och ronnie fick en femma i betyg då vi gjorde någon uppsats med tillhörande bilder om specimenfiske. Det var nån karp med Thorstensson och Blomquists fyrakilossutare minns jag. Bara en sån sak.. När jag läste idag så hittade jag ett antal sk fixpoints i mitt fiskeliv. Ni vet, vissa saker bara sätter sig så jävla djupt. Inte av någon direkt anledning ibland, dom bara sätter sig. Händelser som jag personligen funnit skitviktiga i det jag ser som min historia inom fisket. För någon annan kan dessa minnen vara förträngda sedan, ja alltid. Ska skriva ner en lista över bara några av mina punkter av mer eller mindre viktiga händelser, fiskar och personer som på något sätt betytt något för mig, eller inte betytt någonting alls, men ändå finns där. Får se hur många ni minns, och om dessa betyder något för er?20170121_121944

Peter Grahn: Kunglig artist och fiskevetare. Hans artiklar om vitfiskar och fjällräkning var magi. Precis som gäddartiklarna och den mytomspunna öresjön.

UFF och bröderna Kokk: Dessa bröder har fått obetydligt med creds för vad de gjort. jag räknar kallt med att uppsala stad reser två statyer inom snar framtid:

Mörtrekordet på 1221 gram och braxrekordet på 6300 gram. Två rekord som då kändes som magiska och omöjliga att slå. Minns att Leif tog en fem gram ifrån braxrekordet och då gick luften ur hela scenen i samband med härsjön. Lite visste vi då. Det enda riktiga rekordet enligt mig, tagen säkert på spinn eller någon form av slumpfångst? Men det var den alla var ute efter.

Swingtipmete: För er som inte vet vad swingtip är för något. Kolla inte upp det. Vissa saker är inte värda att veta.

Gängad toppögla: Läs swingtip:

Fehmi Varli. En historia höjt i dunkel. Bevisligen så var det någonting som inte stämde, det var bara att ingen visste vad det var?

Jörg Nötzli: Mannen som gav fusk ett ansikte. Då skandal, nu något jag skulle vilja läsa en bok om. Tänk vilka fiskar. Ett ont geni.

ABU Gold max: En rulle man drömde om. När jag fick en så drömde man mardrömmar om den. Ett klassiskt nittiotalssyndrom

Specimentävlingen i fj: Ungefär som att på åttiotalet fått hårdporr hemskickat gratis varje månad.

Jörgen Larssons sik Och Rune Karlssons karp: Två ikoner och två fiskar som hamnade hos precis rätt människor.

Arnold Wiles: Det finns inte ord att förklara detta, endast bilder.

Tioklubben/Landet runt: Masslakt måhända. Det sista i varje tidning var ett segment där folk som inte förtjänade få stora fiskar glatt poserade med femkilosbraxar med en huggkrok genom huvudet. Ungefär som att bevittna en trafikolycka. Du vill inte, men du måste se.

Jan Olsson? Hette han så? Vet inget om havsfiske. Jan visste allt. Dessutom hade han formeln till evigt liv då han såg på pricken likadan ut i minst trettio år.

JPH. Jens Plough Hansen. En legend inom fotografi. En legend som försvann för tidigt. Hans fiskefilmer på vhs var även de klassiker.

Tidningen Esox: Helt plötsligt så fanns den bara där. Tidningen som gav oss fiskar i storlekar man inte riktigt fattade kunde vara möjligt?

Nybrogänget: Behöver inte ens skriva om dessa.

Årsböckerna: Har dem alla givetvis. Sedan blev det till fiskeåret. Listorna! Än idag årets höjdpunkt. Alltid för korta sammanfattningar. man ville ha en hel tidning med listorna där samtliga fiskar skulle få en helsida. Minst!

Oj, det finns så mycket mer än så. Men nu får det räcka. Fan vad jag är glad att jag fick uppleveva detta ”live”. Såna saker gör det lite lättare att fylla år.

Tomba


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s