Gäddmete som det en gång var:

DSC_0200

Varje vår frågar jag mig själv om jag ska meta gädda? I alla år var gäddmetet det som startade säsongen för oss. I början av mars när isen släppte sitt grepp över den mäktiga eskilstunaån så stod vi där. Redo med våra elvafotsspön tacklade med gäddtafs och pikerflöte och undrade om det skulle bli något fiske under dagen? Det var inte på något sätt självklart att man skulle fånga några köldstela mörtar med feederspöna. Det var så våra pass såg ut. 99% feedermete utan feeder efter mört, 1 % gäddfiske. Att fiska med deadbait hade givetvis varit ett alternativ, men det fanns inget deadbait att få tag på förutom strömmingsfilé eller torskblock. Och det steget ville man knappast ta om man ville ha hedern i behåll. Skulle man mot förmodan haft några betesfiskar kvar efter dagen så gömde man dem i vassen för nästa dag och hoppades på att räven inte hittade dom.

Själva gäddfisket var skitenkelt. Det var bara att tackla på mörten, i stort sett hur man ville och kasta ut. En stund senare så hade man en gädda på kroken. Sedan så började man feedermeta igen efter dom svårflörtade mörtarna.. Fast utan feeder och mäsk förstås.

DSC_0105

Det många inte vet idag är att det en gång för inte alls länge sedan levdes en tid då ingen i hela eskilstuna kommun ägde en swimfeeder. Inte ens en korgfeeder i sin allra enklaste form. Det var nåt man hade läst om och drömde våta drömmar över. Idag så är det annorlunda. Folk har allt, men gäddorna är få och små. Man kan inte få allt här i livet, speciellt inte gäddfiske av rang som man kan ta för givet som kommer som ett brev med posten varje år. Jag vet inte om lite mäsk och en feeder hade gjort så stor skillnad för oss. Kanske för stunden, men såhär i efterhand så skulle jag inte byta bort en endaste grej. Bieffekten av detta var att vi utvecklades som metare. Vår förmåga att hitta mört under vinterhalvåret utrustad med endast ett majskorn på en krok i de vida vattenmassorna med hård ström ökade dramatiskt. Det skulle för en ej invigd fiskare framstå som ett oöverkomligt hinder idag. Men då var det fullt realistiskt och en förutsättning man inte kunde gå runt med en massa genvägar som att köpa ett gäng mörtar. Vilket jävla svek mot hela metarkulturen!

DSC_0257

Idag har vi vatten där vi garanterat med lite nötande skulle få mycket stor gädda. Vatten som är i det närmaste ofiskade och ligger undangömda långt från närmaste mörtförsäljare. Men då har man inte suget istället. Gäddmete är det som binder en metare till närmaste gäddfiskare. Jag antingen metar och fiskar gädda med andra sätt, eller metar gädda och metar ingenting alls. Jag har svårt att kombinera dessa två konstformer. Idag så börjar gäddfiskare blicka mot metet. Man har märkt att det är ett sätt att fånga dels stora gäddor, men framförallt de gäddor man inte kan få med sina drag eller jiggar. Lite grovt så kan man säga att en gäddmetare fiskar efter gäddorna han vet var dom finns men inte hugger på drag. Man tar fram plan B, det som oftast är allra bäst. Att bjuda gäddan på det den egentligen vill ha. Nu talar jag kanske i nattmössan, men för mig så är hela spinnfiskekulturen en enda fet chansning. Man kastar planlöst i vassar som ser bra ut för fiskaren och fyller i med teorier som ej är förankrade i några större vetenskapliga teser. Exakt så ser mitt gäddfiske ut. Ja, sedan så måste man givetvis hitta på en trovärdig förklaring varför man inte fick nåt. Fel väder, fel drag, fel färg, fel fart, fel musik i hörlurarna. Det är så jävla sällan det är fel på mig själv. Jag är en usel gäddfiskare när det kommer till kritan. När jag metar vitfisk så går det bra däremot. Men det har sina förklaringar.

DSC_0528

Den enda gången det är fel på mig själv är när jag metar efter gädda. Jag metar inte planlöst och kastar omkring mig i panik. Så spinnfiskar jag efter gädda däremot. Nej, när jag metar så vet jag var gäddan står. Dels av erfarenhet, dels på grund av att det är mars och gäddan ska leka snart. Och när man vet var gäddan står så skärps sinnet. Det här känner spinnfiskaren igen. När man har en stor gädda efter sitt drag eller när man sett en stor gädda gå upp och jaga. Ja då kastar man inte bara planlöst och vevar in hursomhelst. Nej, man står och rycker och gör vevstopp. Man ökar farten, man sänker farten, man byter drag och man fiskar som om varje kast gällde os-guld i hockey. Varför gör man inte så vid varje kast undrar man då? Vem fan orkar med det? vara skärpt och påhittig. Inte jag iallafall. Det är på något sätt det ultimata beviset på att inte ens jag själv litar på mitt gäddfiske. Varför skulle gäddan bry sig? Och vad är en sån gädda värd? Därför metar jag nuförtiden och fiskar gädda när jag vill ha roligt. Det kombot känns som en vinnare i min bok.

När jag metar efter mört i ån så har man en del gäddbekymmer. Inte sällan stora gäddor. nuförtiden så är jag alltid utrustad med en tafsburk även under mörtmete. En gädda kan förstöra en hel dags metande. Så då blir det att plocka upp gäddan och langa den i ån hundra meter bort och hoppas att inte nästa står i kö. Många fina mörtar har fått sätta livet till under såna dagar. Och andra dagar så drar man själv en trekrok i ryggen på tre-fyrahektosmörtar. Inte ok beteende kan tyckas..

DSC_0108

Men dessa gäddkontakter har gett mig helt nya rön om en hel myriad av saker när det kommer till beteende. En höst så var det riktigt illa. Varje mörtpass gav flera gäddor. Det på ett ställe där jag kanske inte hade valt att fiska gädda på om jag själv fått välja. Nästan dagligen så kom det nån spinnfiskare och gjorde några kast på min sträcka. Men dom fick aldrig någonting. Det är hård ström där och stenbotten. gäddorna står parkerade bakom stenarna och tryckta mot stranden. Men de flesta kastade sina jiggar rakt ut noterade jag. Sedan när de fått nog så knallade dom mot lugnare vatten. Precis som jag själv gjort i alla år.

En gädda var speciellt problematisk. Hon högg mina mörtar i var och varannat kast. Jag tog den söndertuggade mörten och satte på en gäddtafs. Oftast så tog gäddorna mörtedirekt när den landat i vattnet. Så gör en gädda som fått blodsmak. Men inte denna gädda. Jag gav varje mört jag vevade upp med stora sår i sidorna fem, ibland tio minuter, men gäddan vägrade. när jag sedan började meta så högg gäddan direkt när jag vevade in första bästa mört. Det var här jag la ihop ett och ett. Hade detta någonting med farten att göra? Jag krokade på mörten i gäddtafsen, kastade ut och vevade in i samma fart som jag brukar veva in mörtarna med feederspöet. Pang, den satt direkt. En tankesställare där. Varför metar man alltid gädda så jävla sakta? Gäddan jagar ju sina byten. Alla gäddor vill kanske inte ha en död sill.. Det finns två lägen för mig att fiska med betesfisk. Sakta till helt still, eller snabbt som fan. Ingenting däremellan. Hur spinnfiskar jag? Ja precis…

Bild 019

Tillbaks till nittiotalet och eskilstunaån. En tid då lipgrip var en nyhet och guds gåva till gäddfiskaren. Vi använde den från land.. Ja, skratta ni, då skrattade man fan inte. En man med lipgrip 1996 var mer eller mindre självraggande. Vi hade samlats där på vår sträcka. Parkförvaltningen hade gjort naturen en tjänst och huggit ner alla trän efter ån. Nu var det betydligt enklare att ta sig dit. Man kunde cyckla fram till fiskeplatserna. Bara ett år innan så liknade stället en träskmark från florida. Komplett med dumpade oljetråg och stulna cycklar. Men inte längre. Nu var det glänsande asfalt och den illegala soptippen som låg där hade täckts med schaktjord från något saneringsobjekt efter tung metallindustri. Nu väntade man bara på att moder natur skulle fylla upp med lite ogräs så var problemet åtgärdat. Man kunde ännu se spår av sugrören från mcDonaldssoporna som dumpats där i åratal när dom stack upp från jorden likt en på fyllan anlagd krocketbana.

Ännu så var gäddorna kvar. Man sliter ju som bekant ut en generation åt gången. Det skulle dröja fem-sex år innan man fattade att kommunen i själva verket våldtagit oss..

De massiva jakten från hungriga gäddor var på hösten nu ett minne blott. Om de skyggade för diverse cycklister och parkbänksfyllon som nu kantade stränderna istället för en skyddande träskmark låter jag vara osagt. Men det blev aldrig sig likt igen.

Men de åren vi fick så hade vi ett kanonfiske. Man kunde nästan kalkylera med åtminstone en sjukilos om man la ner lite tid där. Ofta större. En mycket stor fisk för att vara eskilstunaån för en snorunge. Sedan kom dagen när en herre kom med sin vattenkula och döda nors och drog och klubbade en tiokilos framför mina ögon. Han pratade dålig svenska och jag har aldrig sett gubbjäveln varken förr eller senare. Mycket mat sa han bara när bonkslagen ekade mot gäddskallen så fjällen flög. Och det var ju svårt att argumentera emot när man stod där och undrade hur många år en förstagångsbrottsling får för dränkning. Förmildrande omständigheter och kulturkrock deluxe hade jag yrkat på då varken han eller jag var svensk. Missförstånd inträffar ju lätt oss invandrare emellan. Jag blundade istället och tänkte att finns det en gud så kommer denna man få en stroke ikväll..

IMG_1246

Under sommaren så metade jag i min hemmasjö. Började slowtrolla, la av att slowtrolla efter tre pass innan jag fann att släpa en betesfisk efter botten var melodin. Den metoden gav mig många fina gäddor och bonusgösar av grövre kaliber. Man rodde och kunde därför variera hastigheten efter behag. Mycket sakta eller snabbt var melodin även där.

Vid eskilstunaån började en kompis fiska med nåt som kallades för drakowitzmetoden eller nåt ditåt. Man band helt enkelt en betesfisk mot tafsen med sytråd och kastade den runt som ett drag. Otroligt effektivt och gav mycket stora gäddor.

Vi hade inte en tanke på att bottenmeta en död sill eller ännu knäppare, använda en kebabrigg. Larm var ju nåt som man slog bort som strunt. Lidingömete.

För oss så var det så enkelt att man fick hitta fiskarna och sedan vara påhittig med enkla medel. Använda gäddas beteende som ett vapen i jakten. Idag så är det ofta tvärtom. Man är påhittig med prylarna. Sedan så fiskar man med en död sill..

Detta är anledningen till att jag inte fiskar gädda så ofta längre. Jag verkar förstå fisken, men jag förstår inte längre metoderna. Det är inte kul att bli gammal..


En reaktion på ”Gäddmete som det en gång var:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s