Där bröden flyter fram..

DSC_0142

Ond bröd död. Eller kanske inte död, men vi hade onda avsikter för färnorna igen. Det är någonting magiskt att se sina brödbitar att förvinna i en stor virvel, eller i en liten virvel. Ibland har färnan förmågan att bara suga i sig biten nästan omärkbart. Står man felplacerad eller inte är med på noterna så missar man detta. Inte sällan så är det dom större fiskarna som beter sig på detta vis. Dom kan rata 6-7 bitar innan dom stiger och tar den åttonde. Vissa gånger tar dom den med full styrka så vattnet yr, andra gånger likt en gammal kärring som plockar en tub senap från översta hyllan. Nästan smärtsamt sakta. Det handlar konstant om avvägningar och placering. Placering av ditt bröd, placering av dig själv, linkontroll och tålamod. Vill du ha den store så är det inte alls enkelt vissa dagar. Andra dagar så hugger dom hejvilt på allt, men dom dagarna är väldigt få, iallafall för oss. Rengdagar däremot..

Vi säger att vi kan, vi tror att vi vet. Men vad vet vi och kan vi när det kommer till kritan? Det är en läroprocess som går i cirklar. Man utgår från punkt A, hoppar vidare till C utan att besöka B och till slut så står man där med sitt flytbröd hängande från spötoppen och inser att man är förmodligen världens sämsta metare. Man vill gråta när 25års kunnande och lärande precis spolats ner i toaletten. Man står på den berömda ruta ett. Rutan där allt en gång startat, och rutan man så ofta besöker under ett liv som metare. Man säger ju att ju högre man når, desto högre blir fallet. Det stämmer in så jävla bra på mete. Man kan ju, man vet ju, ändå så blir det så här tråkigt vissa dagar.

Men det vi tror oss veta spelar ju ingen roll så länge fiskarna inte samverkar. Det är en faktor vi ofta bortser från. Det är ju fiskens huggvilja som bestämmer så mycket för oss. En dålig metare skyller på fiskarna, en nybörjare skyller på sig själv, en hygglig metare skyller på vädret och en duktig metare väntar ut fisken. Ibland i timmar, ibland i veckor. Det är lite så vi ser på saker. Vi ser att vissa får stora fiskar mest hela tiden. Men ser vi bakom fasaden? Inser vi att vissa fiskar i bättre vatten än oss, och inser vi att dessa satsar allt för att få dessa fiskar. Familj, fester, karriär och socialt liv. Fisket är allt detta för vissa metare. Hjältarna!

Så även för oss. Men vi har ett samvete som ställer till det i planeringen. Vi kan inte mala i veckovis efter våra färnor. Vi tar de tillfällen som bjuds. Och så blir resultatet därefter. Ibland bra, ibland mindre bra. Igår var en sån dag. Ett tillfälle att ge sig ut.

TILLBAKA VID ÅN:

DSC_0107

Jag hoppar in i bilen. Saku ser sådär nöjd ut igen. Känslan av att komma ut och fiska är farligt lik känslan av att åka fast för något hyss man gjort, men bara för att bli släppt och någon annan får skulden. Ni vet, den där känslan när hela själen ler och moralen är som bortblåst för en stund. Bra saker händer bra människor. Vi styr mot ån. Det är en bit dit, och den biten är som alltid tillägnad för fiskesnack. De senaste nyheterna diskuteras för att sedan landa på dagens resa. Uppströms, nedströms? Vi har en fast punkt i ån. Utan att ha bestämt det så har det blivit ground zero för oss. Det är därifrån vi utgår. Det är även mittpunkten för vår tillvaro vid ån. Vår korta tillvaro. Detta är blott fjärde resan, men vi är rörande överens om att detta är vår å från och med nu. Man känner sig hemma och man börjar lära sig. Det är givetvis någon annans å. Någon som kanske vandrat här i 30 år och kan den som sina egna fem. Men vi ser aldrig några andra människor. Ån känns lite bortglömd när den rinner där mörk och smal genom skogen. Kanske så är vi vana med färnor, men vi är inte vana med att dom bra sträckorna bara fortsätter och fortsätter. Både upp som nedströms. Här kunde vi fiska ett år utan att bli mycket klokare. Vi vet var dom står nu vid ground zero. Men om vattnet sjunker undan och strömmen stryps, ja då vet vi absolut ingenting. Vi är här för att lära. Offra swimfeeders och krokar, utbytet blir kunskap. Lite likt oden när han offrade ögat, fast mycket viktigare. Vi väljer ground zero, och sedan så ska vi forska nedströms. Ungefär en kilometer.

Väl framme så börjar vi på det stället vi känner bäst. Här ska det tacklas upp, kastas lite bröd, dricka en öl och andas in friheten. Senast vi var på denna plats så såg vi stora färnor. Så det känns vettigt att börja här. Vi tacklar var sitt feedermete och ett spö var för flytbröd. Jag har lärt mig att packa lätt. Väskan väger inte ett gram över 15 kilo. Jag suckar lite och undrar vad det är för skit jag släpar runt på?

Brödbitarna landar i ån. Än så länge så finns det inga krokar i bitarna. Det händer inte så mycket, så vi börjar bottenmeta. Räka som bete, räkskal i mäsket. En kombo som är oöverträffad. Jag tar snabbt tre mindre färnor. Mellan varven så kastar vi i lite brödbitar. Och snart så har vi en färna vid fötterna som äter glatt av brödet. Jag fångar färnan och tar ett kort innan den släpps ut i ån igen. -Dom verkar vara på stöten säger jag. -Och det regnar inte ännu..

DSC_0103

En stund senare tar jag en femte färna. Saku nöter på en fläck som ser klart giftig ut för en större fisk. Helt plötsligt så får han slacklina och han gör ett snabbt mothugg i tomma intet. Kastet därpå så hugger det igen, och nu svarar det tungt.

DSC_0114

Färnan är som besatt, rusar mot busken, Saku pressar för kung och fosterland och lyckas i sista stund vända fisken. Sedan så bestämmer sig färnan för att gå fast i botten och tjura en bra stund innan den reder ut sig själv. Jag njuter av stunden, fotograferar dansen mellan metare och fisk. Jag vet själv mycket bra hur det känns att drilla en stor färna. Av alla fiskar, karp och sutare inräknat så känns färnan som den svåraste motståndaren. Den är smärtsamt medveten över varenda pinne den kan gå fast i. Något som jag fick uppleva tre gånger förra resan. Och något jag får uppleva denna resa med, men än så länge så är jag omedveten om det. Jag fotar på, jag vet att när Saku får färnan framför sig så är slaget förlorat för färnan. Här är det rent så vitt vi vet. En obehagligt långt drill avslutas med att jag får plocka bort kameran och ta fram håven och assistera. Vilken fisk, bred över ryggen, guldskimrande silverfjällad med en mun som kan suga in en pingisboll.. Vi väger snabbt fisken och tar några kort innan den får friheten åter.. Resan är räddad, allt från denna stund och framåt kan nu med gott samvete läggas på att utforska nya ställen. Vi har det vi kom för att fånga, man kan nu kosta på sig att vara lite ödmjuk. Dessutom så är det gratis..

DSC_0141

Vad är en stor fisk? Det är frågan man måste kunna ställa sig som håller på med detta. För mig så är saken klar. Man väljer först plats, sedan fisk. Andra gör tvärtom, och det har jag ingenting alls emot. Men för mig så är platsen viktigare. Ibland så korsas dessa två, och då är det magi som uppstår. Jag minns morgonen vid ursjön då vi var där ensamma jag och Saku. Inramningen och till slut belöningen. Här har jag inga anspråk på rekord. En tvåkilos är en fin fisk och jag gråter tårar av lycka när jag fångar en sån. Om det är en slank gammal fisk eller en sprängfull yngre fisk spelar mindre roll. Jag vill ha fisken när platsen är som vackrast. När det är en sån där underbar kväll man kan springa runt lättklädd och rörlig. Testa ett bakvatten här, under en buske där. Leta, känna på ån och naturen och förhoppningsvis hitta gömstället för fisken för dagen. Att meta under kalla karga förhållanden ur en fläck där lekfiskar samlats ger mig inte i närheten samma belöning. Jag mår som bäst när det är en sån magisk kväll, inga bilar, inget folk, bara vi och ån..

DSC_0149

Vi beger oss nedströms. Mot nya, outforskade vatten. De utslängda brödbitarna flyter på rad något tiotal meter framför oss, vi smyger efter. Bara för att en eller fem brödbitar har flytit förbi en plats så innebär det inte att en färna inte kan plocka en av de sista bitarna. Så det gäller att inte förhasta sig. Löjorna är en färnafiskares bästa vänner i såna här situationer. Ätande löjor drar till sig färnan. Ibland kan skrämda löjor avslöja en färna även fast brödbiten förblir orörd. Ett bottenmete på såna platser ger ofta fin utdelning.

Helt plötsligt så kommer en färna på kring 1500 gram och suger i sig först en, sedan en brödbit till. Försiktigt, mycket försiktigt. Jag ber Saku att försöka och plockar upp kameran. Men färnan vill inte. Vi beslutar att gå vidare då färnan inte var i något rekordformat. Under några buskar hittar vi ett gäng hungriga färnor, men platsen är omöjlig att fiska. Jag knäpper några kort och lägger platsen på minnet. Bakom en krök i ån så tar vi varsin plats för lite bottenmete och en stunds vila. Jag fångar en vacker fisk på bottenmete nästan direkt. Bestämmer mig att det får räcka och packar väskan och går vidare..

DSC_0123

Vi fångar ett antal färnor. Någon här, någon där, men inga jättar. Tiden spenderas åt att observera, lära sig eventuella ståndplatser, offra feeders på sjunkna stockar och kaffedrickande. När det börjar skymma så återgår vi till ground zero. Höljan. Här vet jag var dom står, förra resan tappade jag två som gick fast i sjunkna trän. Belöningen då var en färna runt tvåkilossträcket, men de tappade kändes som alltid större.. Jag står på samma ställe, men på motsatt sida av ån. Kanske kanske så är det renare att fiska härifrån? Jag kastar ut. Efter inte alls länge så krokar jag en tung fisk som med det samma sätter feedern i en stock och jag vevar in en tom krok. Nej, det går inte härifrån heller. Det är ingen vits. Vissa fiskar kan man bara inte få. Innan vi ger oss för dagen så gör vi en sista förflyttning i mörkret. Jag får en mindre fisk till. -Finns det andra fiskar i ån än färna undrar jag? Förmodligen inte. Vi har inte fångat något annat under våra resor. Men det räcker gott för oss. Vi packar grejorna i bilen och åker raka vägen till McDonalds. Som alltid. Vissa grejor förblir sig lika varje gång. Klockan är halv två på natten. Fulla människor och taxichaffissar. Och sedan vi. Folk undrar säkert vad vi gjort och varför vi ser ut som vi gör. Färnafiskare smälter inte in var som helst, men det skiter vi i. Kött för 100kr åker ned i magen och gör gott. Livet är härligt!

DSC_0110

Idag när jag vaknade så fick jag ett mess av Anton att brorsan min briljerar i kvalet till gädd-sm. Deras team som smakfullt nog är döpt till Usama Bin Fladen går som tåget. Två metersgäddor vad jag ser och en riktig gris på 115cm som toppfisk. Säker vinst givetvis. Jag tycker synd om grabbarna. Nu får dom ta sig nånstans långt åt helvete, bli tvugna att stripa båten med tuffa klistermärken och trycka upp tröjor. Fast en sån tröja skulle jag vilja ha. Team Usama. Jag chattade med honom en dag om namn på gäddteam. Jag kom fram till Vladimir Putin-Take, och Helmut Öring.. Bubblare var Schindlers Fish och Josef Angler. Bland dom sämre hade vi Nils Caster och Anal-gratis. Ja, ni ser. Allt man rör vid blir inte till guld..

Tomba:


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s