Lär dig fotografera med semispecimen:

DSC_0790

Jag äger, precis som alla andra som är födda på 70-talet eller tidigare, världens största samling av misslyckade fotografier. Det är ingenting unikt med det, det hör liksom till en fiskeprylssamling precis som en huggkrok, gärna en som man gjort själv. Längst bak i garderoben har alla vi de saker man ibland tar ut när man är ensam. Man tittar på sakerna och drömmer sig bak i tiden, med ett skamfyllt leende. På ett sätt så är det fullt jämförbart med farfars samling av tysk hårdporr på vhs-kasetter. Man har ingen använding av det, men det hör till din historia och uppväxt. Vissa saker slänger man bara inte. De åker ut först med dödsboet. Släkt och vänner får smussla ut porrsamlingen och huggkroken till tippen när ingen ser..

För de som inte känner till, eller har hört skrönor om, så fanns det en tid för inte alls länge sedan då det inte existerade digitalkameror och mobiler. -Ja, vi vet att du gärna framstår som gammal och att det var bättre förr, säger kidsen idag. Absolut, det är coolt att framstå som gammal och rutinerad. Men snälla förstå oss, det är det enda vi har kvar. Vi tappar hår och tänder, blir feta och lata, vad fan ska vi skryta med egentligen? Jo, gamla dagar. -Innan du din jävel ens var påtänkt, så metade vi. Med betoning på ordet påtänkt. Det är ett gammalt fint ord som kidsen förstår, men inte använder.

Hursomhelst, det var fotografering vi skulle prata om. Förr i tiden, nej glöm det.. För tjugo år sen så fanns det inte digitalkameror. Det är kalla fakta. Hade de funnits så hade vi varit de första att köpa dem. Så vi fick klara oss med en gammal hederlig sak med filmrulle i. De som är äldre än mig hade en med 24 bilder på rullen, eller färre. Det var en sån jag började med. Mot slutet hade jag en 36 bilders med zoom och panoramafunktion. Det var ungefär samma sak som att ha två flickvänner i metebranchen, under en tid när bara en flickvän framstod nästan som en utopi.

Dessa begränsningar hade givetvis sina nackdelar. Hur vi än försöker, så går det inte att hitta några fördelar med den saken. Det allra mest vanliga problemet var att byta rulle själv. Det var ingen exakt vetenskap. Speciellt med de första filmrullarna jag började med. Kameran kunde visa att det var fullt, man öppnade luckan på baksidan för att byta rulle, och sedan kom hela skiten ut och allt var borta. Förklaring: Om filmrullen exponerades för dagsljus så förstördes alla bilder. Varför vet jag inte, jag är ingen fotograf, det var som att ha greve dracula i kameran. Detta problem kunde lösas med två sätt. Den första och bästa var att ha två kameror. Den andra och den allra vanligaste var att fota en massa skit.

:DE SISTA FEM KORTEN:

Man skulle ut på en specimenresa och hade fem kort kvar. Då fick man ta ställning till om dessa fem kort skulle räcka eller inte? Man kom snabbt fram till att de inte skulle räcka, så man brände av dessa fem kort på det bästa man kunde tänka sig och lämnade in hela kameran till en snabbframkallning. Det tog en timme, och det var alltid en kines som jobbade i fotobutiken. Kostade ca 169kr. Under tiden gick på stan och fördrev tiden.

DSC_0795

Här ovan ser ni typiska exempel på såna bilder. Ren dynga. Var man ambitiös så tog man kort på sin LP-samling. Ja, det fanns knappt cd skivor, än mindre datorer och skit…

Vi hoppar fram ca tio år. Då hade följande mirakel hänt. Man hade fixat tjej! Så det blev genast mycket roligare att bränna av de sista korten. Kinesen började helt plötsligt få in kameror med kort på braxar, mörtar, ålar, och sedan de klassiska fem porrkorten i slutet. Entimmes framkallning givetvis. Det var med skammen i halsen man hämtade korten varje gång.. Än värre blev det när man hittade alternativa användingsområden för sina gäddflöten med tjejen. Kinesen måste trott att jag var helt störd! Men faktum kvarstår, alla metare har dessa bilder hemma i garderoben, tryggt undangömda från fru och familj.

:ZOOMADE KORT:

DSC_0792

Hade man en kamera med zoom så var man nästan självraggande. Det var en funktion som inte alls var given bland oss vanliga dödliga. I varenda metare så bodde det en Jens Ploug Hansen. Förklaring: En dansk gubbe med skägg som var duktig på att fota fiskebilder. Jens hade ett objektiv stor som en vägkon, medans vi andra fick hålla oss till en totalt hopplös funktion som var inbyggd i kameran. Hur man än rattade så blev det aldrig riktigt bra. Men det hindrade inte oss att försöka. Sedan så stod man där med skammen i halsen i total tystnad hos kinesen och hämtade korten. Det var dessutom alltid samma gubbe. Sedan sprang man bakom hörnet för att se resultatet. Ingen metare har någonsin väntat med att först gå hem, och sedan kolla på bilderna. Rullen kunde ju ha suttit i kameran i flera månader! Allt som oftast så hade man en hel del såna här kort som kändes perfekta när man väl smällde av. Väl i båten så var man ju Jens Ploug hansen. Det var en hel del tanke bakom varje bild, det var ju hårdvaluta. Ändå så blev det såhär. Varför vet jag inte?

:NÄSTAN HELA FISKEN I BILD KORTEN:

DSC_0794

När man väl fick en drömgös som dessa här ovan, så brände man av några extra kort. Det kunde röra sig om tre-fyra kort. Två med posering, en zoombild samt en när man släppte tillbaks gösen. Det var alltid mitt i natten och det fanns ingen lampa som lyste upp i kameran. Fotografen var tvungen att gå längs fram i fören så hela skiten skulle få plats i bilden, och sedan bränna av med blixt och hela helvetet. Efter det första kortet så såg man ingenting på en halvtimme, så de följande korten blev av naturliga orsaker lite hur som helst. Så alla metare har såna här kort med nästan hela fisken med i bilden. Oftast var det den undre eller bakre delen av fisken, hur man nu positionerat sig, som saknades. Men under riktigt usla förhållanden så kunde även huvudet ibland fattas. Ett mycket vanligt fenomen.

:DE MAKABRA KORTEN:

DSC_0793

Idag blir man näthatad livet ut om man råkar få med ett grästrå på fisken. En metare i min ålder eller äldre har album efter album med bonkarbilder i garderoben. Huggkrok, lipgrip och i riktigt makabra fall den klassiska posen där man kört in en morakniv i gäddskallen så man har ett fyndigt handtag att hålla i medans man tar kort på livets fångst. Så långt gick man aldrig, även ögongreppet kändes osmakligt. Men huggkrok och lipgrip var ok. Såna använde ju även proffsen, så varför inte jag?

Jag behöver inte be om ursäkt för något med dessa bilder, för alla vi har tagit dem. Det var helt i riktlinje med den tidens kunnande. Vi var alltid öppna för bra fiskhantering och nya saker. Man försökte gå i bräschen och stoltsera med c&r, men ändå så blev det såhär ibland. Det var helt ok att ha en stor gädda liggandes i båten medans man fotade med sin hopplösa kamera. Man var själv ute, hade inte ens hört talas om avkrokningsmattor. Jag trodde verkligen att jag gjorde helt rätt. Såhär i efterhand så undrar man om man var en komplett idiot? Men det var man inte, man gjorde så alla andra gjorde. Vissa har bränt sina kort, andra gömt dom för gott. Jag visar dom gärna. Hata mig bäst ni vill. Kan man inte erkänna sina misstag, som egentligen inte ens är misstag, och sedan ta den informationen och gå vidare mot något bättre så har man väldigt lite självdistans. Det räcker bara att öppna fiskejournalen från 80-talet för att se braxar som ligger i gräset, grusiga mörtar och gud vet vad. Och då var det ändå folk som stoltserade med att ha god hantering av sina fångster. Och vet ni vad, det hade de också, jämfört med de allra flesta. Det är bara att tiden har gått framåt och nya saker har framkommit och kunskapen om fiskhantering är på toppnivå. Nu återstår det bara att sluta fiska så mår fiskarna bättre än någonsin..

:UNDRAR OM JAG FICK DEN PÅ BILD-KORTEN:

DSC_0796

Ibland när man tröck på knappen, och i samma sekund så hände något oväntat så stod man inför ett dilemma. Hoppade fisken jag höll i en mikrosekund innan eller efter jag tog kortet? Var det en mycket stor fisk så tog man några fler bilder. men var det en halvskaplig firre så kändes det dumt att slösa ett kort till på rullen. Faktum är att samtliga av dessa gränsfall alltid blev totala katastrofkort. Med dagens digitalkameror så kan man ibland lyckas med att få ett riktigt pangkort när man bara trycker av sjuttio bilder på en drillning. En enda bild räcker för att man ska framstå som Jens Ploug Hansen. För oss så var det tvärtom, det var en gång av sjuttio fototillfällen dessa pangkort blev till. 69 av 70 såg ut såhär (som ovan). Det var fingrar i linsen, ålar som smet, gäddor som hoppade, braxar som ryckte till, blinkningar, sjuka grimascher och allt du kan tänka dig. Såna kort har varje metare hundratals av. Idag kan man redigera kort. Det kunde vi med. Man bara tog fram saxen och klippte. Men det blev sällan bra. Ungefär när faster Elsie klipper bort sin ex-man från bröllopsfotot och tejpar dit ansiktet på Roger, den nya gubben. Det kanske ser ok ut, men känns så väldigt fel. Men det var en kostnadsfråga.

Det vissa gjorde när man dragit upp livets fisk var att ta ett kort i en fotostudio. Man tog med sig familjen, duschade, kammade över flinten, tog på sin en lila polotröja och släpade med en snustorr femkilosröding till en profissionell fotograf. Resultatet blev aldrig bra. Familjen stod mot den mörkblåa bakgrunden, och längst fram vilande på ena knät poserade Knut-Eskil med rödingen. Helst med en fräsig åttiotalseffekt på sidorna av den där hårdpappsfotot man fick med sig för att ställa i bokhyllan. Det väckte en del frågor. Den mest självklara frågan är vad familjen gjorde där? De var så väldigt obekväma och malplacerade där i bakgrunden. Det stod ju helt klart att fotot skulle handla om Knut-Eskil och rödingen, inget annat. Det andra är kläderna. Ingen ser ut på detta vis när man fiskar, ändå så var det standard med dessa kläder vid dessa fotosessioner. Och för det tredje, vem fan släpar en röding till en fotostudio? Det sjuka är att det inte alls var ovanligt. Jag har sett tiotals av dessa kort. Både i tidningar och privat.

Så hade vi det..

 

 


2 reaktioner på ”Lär dig fotografera med semispecimen:

  1. Så där såg mina bilder också ut. Det var inga fiskar på mina bilder. Det var klasskompisar, släkt, vänner och en och annan känd person. Alla utan huvud. Och kolsvarta bakgrunder och mina fingrar i kanten. Å så dom klassiska ”5 slut på rullen bilderna”.
    I dag vet jag att det inte var S B K . Skit Bakom Spakarna, kamerorna var av urusel kvalité. Om nu det är någon tröst.

    Tack för nostalgitrippen, ett gott skratt och den mycket välformulerade texten. Igenkänningsfaktorn är hög.
    Lycka till med fisket.

    Lensbabie – fotograf och medmänniska 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s