Semispecimen Norrland Del 1:

DSC_0821

1200 Kilometer enkel väg. Det är långt att åka för att meta säger dom. Kanske så är det i det längsta laget, men vi ska vara borta i nio dagar. Då känns det mer acceptabelt. Däremot så är nio dagar en mindre evighet att meta efter öring. Oftast så får man sina begär mättade redan första kvällen. Allt därefter är en bonus. Jag har rest hit från och till i 15 års tid. Alltid samma ställe, alltid samma tid. Överraskningarna är få, men öringarna är desto fler. 

TISDAG NATT:

Sundsvall 02.00. Vi tankar på shell där vi alltid tankar. Sedan så kliver vi in på McDonalds för lite färdkost. Jag går in först, Janne och Björn kommer in bakom mig. Det är blod över hela golvet och folket här är precis lika fulla som dom alltid är i Sundsvall. En ensam tjej bakom kassan och ett femtiotal störiga människor som skriker efter service på andra sidan. Strax efteråt rusar två poliser in och börjar förhöra diverse fyllon. En helt vanlig tisdag med andra ord. Nån har åkt på en propp tydligen? Blodet förblir kvar på golvet och väggarna, det finns ingen personal över för städuppgifter. Efter en halvimme så står jag med min bricka full med hamburgare, jag går fram till ketchupskranen, men hoppar över den då även den är fullsmetad med blod. Vi sätter oss och käkar istället, ser och lyssnar på fulla norrlänningar. Ingen går med brickan till soporna, de står överallt på borden och golvet. Men vi orkar inte bry oss, vi käkar upp, lämnar brickorna där dom ska vara och drar därifrån. Utanför slåss tre måsar över en bit hamburgarbröd. En mås tar den i truten och flyger iväg med de andra två efter sig. Jag och björn ser på måsen. Helt plötsligt så flyger den in i en flaggstång och tuppar av tillfälligt. De andra två är snabba att rycka åt sig brödet och flyger iväg. -Till och med måsarna är fulla här, säger Björn utan att låta det minsta ironisk. Vi  sätter oss i bilen lämnar Sundsvall. -Vilket jävla ställe mumlar vi i kör…

DSC_0822

ONSDAG MORGON:

Vi ankommer till stugan vid 11-rycket, packar upp grejorna och lägger oss en stund. Vi är trötta, men sömnen blir inte det man önskar. Någonstans i tankarna så vet man att man är framme och man är spänd av förväntan. Ni vet den där känslan av att inte veta hur fan man egentligen känner sig? Jag har varit vaken i 30 timmar i sträck, jag måste nog sova, men jag vill inte sova, och framförallt. Jag kan inte sova. Jag går upp istället och kokar kaffe. De andra vaknar ur sin dvala när doften av nybryggt pulverkaffe sprider sig likt klamydia på en firmafest. Vi sätter oss och dricker den ädla drycken och spelar lite kort. Bismark, ett lyxspel som fått oss att missa många fiskepass. Jag och Janne öppnar den första flarran Laphroag och tar några nävertar. Vi skålar in resan såsom många gånger förr. Alltid samma dryck, alltid olika glas. Förra gången var det provrör från något laboratorium, denna gången så är det gamla dryckesglas från 50-talet. De tillhör stugan. Ibland så känner man sig själv som en del av inredningen. Där sitter man och spelar kort medans skäggen växer. Men mår man bra av det i goda vänners lag så kan man lika gärna göra det.

DSC_0812

Det hela började som sagt rätt länge sedan. Hur jag hamnade med på den första resan minns jag inte riktigt? Det bara blev så. Jag hade inga förväntningar på det hela. Men det visade sig vara så mycket bättre än jag hade kunnat föreställa mig i mina vildaste fantasier. Mängden öring i sjöarna var ofattbar. På den tiden var det fiske med spinnare och sånt som gällde. Med åren så utvecklade jag mitt fiske. Först med större wobblers som direkt gav större öring, och sedan så släpade jag med mig ekolod och hela helvetet för att forska sjöarna ännu mer. Det gav ännu mer fisk, men det blev ju inte direkt roligare. Här sitter man i en båt i fjällvärlden i lappland, behöver jag verkligen ett ekolod? Det rimmade illa med inramningen. Komma hit för att njuta av naturen, och sedan strirra på en skärm medans man ror wobblers efter sig. Jag är ingen stor romantiker på så sätt, men även jag har mina gränser..

20170731_2059291.jpg

Ni måste vara medvetna att öring häruppe är lika med mat. Något C&R fiske existerar knappt. Folk ser sina fiskar som en middag, man lägger nät i stora sjön och fyller på med ett hundratal sikar i frysen inför vintern. Så har man alltid gjort. Så kommer man alltid att göra. Det är inte läge att komma hit och predika, det är inte heller min uppgift. Men man kan försöka så ett frö med sitt beteende. Man tar sina matfiskar för dagen, resten släpper man tillbaks. Vissa förstår det, andra inte. Så kommer det alltid att vara anar jag. Men oavsett vad jag tycker om nätfiske och bonkning, så finns det fortfarande rikligt med fisk i sjöarna. Så på något sätt så funkar det. Kanske så beror det på att man tummar på bestånden i lite lagom takt men låter miljön vara orörd. Man bygger inte hus, lägenheter och helvete runt varenda vattenremsa som finns. Fiskarnas levnadsmiljö är fortfarande densamma som den alltid varit, då finns det hopp om en framtid. Vi i södra sverige är ju vana att försöka rädda våra fiskar när det redan är för sent och varenda lekvik är bytt mot en badplats eller båthus. Det är otroligt hur fort folk glömmer vad miljön är värd när man kan tjäna pengar. Här är det tvärtom, det är miljön man betalar för. Det är miljön som är det mest värdefulla.

Innan jag blir allt för sentimental här så ska jag berätta om det jag borde berätta om. Mete efter öring:

Det är inte så svårt att komma på att meta efter öring. Och öringen är förmodigen den enklaste av fiskarna att meta upp. Lite mäsk, ett wagglerflöte som kastar långt och sedan mask eller pellets. Det är allt man behöver. Pellets har jag i mäsket för luktens skull, och som bete i vissa vatten där det råder förbud mot att använda mask. Komiskt nog ofta i samma vatten där vem som helst får lägga nät. Man undrar ibland hur man tänkt när reglerna spikats?

Mäsket jag använder är mörkt, fiskmjölsbaserat och binder dåligt. Sedan så krossar jag i marine-halibutpellets och fyller på med torkat blod. Blodet binder så in i helvete, så därav ett dåligt bindande mäsk.

DSC_0242

Jag kör med linor kring 0,22-0,25. Öringen är grymt stark, och inte så känslig för tackel. Kroken brukar ligga kring storlek 8-6, och maskarna jag använder är av mediumstorlek. Av någon anledning så har fisket oftast varit bäst på de lite djupare partierna av sjön. Kring 4-8 meter brukar funka bra. Betet har jag på ca 1-1,5m djup. Siktdjupet i sjöarna är runt 4-5 meter då vattnet är absolut kristallklart. Mäsket skall spricka direkt i ytan och långsamt dala mot botten. Det räcker oftast med en halvnäve okramad mäsk för att locka till sig öringar.

Blyandet av wagglern är lite egendomlig. jag har all bly vid flötet för maximal kastlängd, och endast ett litet blyhagel ca 20cm ovanför masken. Jag kastar ut, väntar en halvminut, drar in lite, väntar en halvminut osv. Oftast så kommer hugget i själva nappet precis efter draget. Mothuggen skall vara blixtsnabba. Ser du att flötet försvinner så drar du till direkt. Då brukar man sätta kroken i käken. Väntar man bara i tre sekunder så har öringen svalt hela skiten. Visst tappar man en och annan fisk på detta sätt, men det är det värt.

ONSDAG KVÄLL/NATT:

20170727_222856

Jag och Björn vandrar den långa vägen ner till sjön. Stigen ringlar ner för fjällen. Vi är svettiga och plågas av mygg och knott. Vår sjö är en lite bortglömd pärla dit den långa vägen ner minskar folks vilja att fiska här. Eller ner och ner. Nedåt går ju bra, det är när man ska upp igen det blir ansträngande. Sjön har ett rykte att innehålla mycket fisk, men inga speciellt stora. Stor öring här anses en över 4 kilo att vara. Det finns sjöar i närheten där det varje år kommer upp fiskar i 6-7kilosklassen. Men dom är inte speciellt lättfångade. Jag nöjer mig gott och väl med fiskar som är mindre än så. En tvåkilos är en grym fisk att fajta med metgrejor. Dessutom så är vi bara ute efter att komma igång, fixa ett par öringar att grava till frukost. Det är alltid dagens uppgift, fixa gravöring. Imorgon ska vi fiska efter sopp-öring, och då måste vi hitta lite större fisk. Men ikväll funkar det bra med en fisk eller två i kilosklassen.

Väl nere så hoppar vi i båten vi alltid lånat här. Ibland har vi mutat oss till båten med alkohol, ibland har vi köpt nya åror. Men i år så behöver inte betala någonting alls. Jag öppnar en öl och vi sätter oss snabbt ner i båten och jag ror oss bort från myggen. -Sjön börjar bli bekant, säger jag till Björn. Till höger har vi yngelvassen, på vänster sida har vi djupvassen. Jag ror förbi sjumetersstenen där de stora brukar stå. -Blir det barnkammaren, frågar Björn? -Japp.

DSC_0288

Barnkammaren är ett grundområde i sjöns västra sida. Den innehåller tusentals med öringsyngel som vakar glatt i vassen. Mitt på sjön har vi sjöns enga gräsbälte och därefeter så sluttar det brant mot 14 meter. Detta vet jag då jag haft ekolodet med mig. Runt denna brant så stryker det mycket fisk. Ibland stora, men sällan under 500 gram. Björn är min vapenslagare här, han är 25år äldre än mig, men vi kommer väldigt bra överens. Efter att ha metat upp öring efter öring från land medans de har fiskat nära nog bom från båten i ett par års tid, så har han till slut kapitulerat för metet. Han har egna wagglerflöten och metar med stor entusiasm. Att en så liten sak som att se ett flöte blixtsnabbt försvinna ner kan vara så spännande efter alla dessa år funderar jag. Och det smittar av sig. Ingen människa, ung eller gammal kan inte låta bli att tycka att detta är det roligaste som finns.

Vi tacklar våra flöten och slänger ut. Mitt flöte försvinner direkt och jag klipper till. -Nu har jag en. Jag ber Björn att fota lite. Öringen känns ovanligt stark. Eller är det för att jag ännu inte är van med att drilla dessa fantastiska fiskar? Öringen går fast i gräsbältet, jag får loss den efter en tids bändande. Då beslutar den att rusa mot djupet med en stor grästuva fast på linan.. Björn fotar med en cigg i munnen.

DSC_0291

Det hela tar betydligt längre tid än vad jag mindes att det skulle ta. De mindre öringarna brukar hoppa i akrobatiska luftspel, men denna håller sig mest på djupet. -Kanske så är den lite större ändå?

DSC_0296

Till slut så glider den över håvbygeln. Det är första gången jag ser fisken. Björn fotar fortfarande. Det är först när jag lyfter fisken ner i båten vi ser storleken på den. Björn sänker ner kameran och ser med sina egna ögon på öringen. -Det var som fan… Han sansar sig snart och fortsätter att fota i ett moln av cigarettrök. Jag undrar om jag kommer att ha några bilder alls som går att använda, eller om man endast ser rök?

DSC_0298

Vi ser på öringen och inser att vi nu har gravöring och en halv soppa. Björn har ännu inte hunnit kasta i sina grejor och vi är redan i hamn. Vi fiskar ett par timmar till, släpper tillbaks öringar till höger och vänster. Vi njuter. Sjön är spegelblank och vad klockan är vet vi inte? Det spelar ingen roll heller. Janne är och bäckmetar, det är hans grej här på jorden. Hur går det för honom egentligen?

Vi tar det piano, jag sänker två burkar öl och njuter av att få vara här. Vi snackar om allt möjligt mellan himmel och jord. Precis som det skall vara. Björn fångar lika mycket som jag, han har fått kläm på detta noterar jag.

DSC_0348

Den sista fisken som nappar blir Björns. En mörk hanfisk som bjuder på en dans vi sent kommer att glömma. Hur kan de vara så starka? Vi släpper i öringen igen och jag ror oss till stranden. Nu återstår bara den långa färden upp och lite filéande. Nästa dag gör vi om hela skiten. Det är det det går ut på, hitta något som fungerar och sedan njuta av det. Jag är inte här för att knäcka koder och specimenfiska efter en fyraplussare. De finns här runtomkring oss i olika sjöar, och har man flax så fångar man en. Men jag är aldrig besviken att fånga såna här fiskar i tvåkilosklassen. Två kilo är mycket öring på en och samma gång för vem som helst.

Förra gången hade jag en riktigt stor på kroken. Den högg i en å med hög strömföring. Jag drillade den länge och väl. Ett par gånger hade jag den vid fötterna. Den var som en liten gris. Lätt över tre kilo, kanske fyra? Men den kom undan. Jag sjön ner vid strandstenarna och svor över att aldrig göra ett blixtsnabbt mothugg igen. En liten krok i mungipan på en sån öring är ett riskmoment. Sedan kom jag på mig och skämdes över mina forelltankar där man krokar fiskar i magsäcken. Jag drack en tröstöl, slängde i wagglern i strömmen och krokade en nästan lika stor öring.. Den släppte vid fötterna den med. Men denna gång var jag nöjd, jag gjorde som jag alltid gjort. Ett snabbt mothugg. Jag hade inte fallit för frestelsen.. Den ån skulle vi besöka om några dagar. Kanske så stod dom kvar. Ännu större, ännu fetare? Tredje gången gillt?

DSC_0301

 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s