Semispecimen Norrland Del 3:

DSC_0823

Jag ser den gamle mannen stå där vid forsen och meta. Sin fors. De gamla händerna håller stadigt i det långa spöet medans han skickligt för sin mask ned för den starka strömmen. Hur många gånger han stått här på berghällen och gjort det vet nog ingen? Hans ansikte är ådrad, men ögonen har fortfarande kvar blicken som avslöjar honom. Spelet mellan forsen och människan är ingen lek. Inget nöje som det är för andra. Detta handlar om helt andra saker. Hur många somrar som finns kvar för honom att stå där vet endast gud. Ödet kan vilken dag som helst rycka undan allt han någonsin byggt upp. Med ens är ett livsverk med minnen och en mans historia för alltid borta. Ingen kan någonsin ta hans plats vid forsen, den är öronmärkt till honom. Vi kan låna vattnet, men den kommer aldrig att tillhöra oss.

Jag ser på honom från avstånd, men han ser inte mig. Jag låter det förbli på det sättet. Det är inte varje dag man upplever ett skådespel av detta slag.

Han lyfter upp spöt och för med vana händer masken upp till forsen igen, och sänker ned den på det djup han vet öringen står. Vattnet här är djupt, säkert fem – sex meter. Ett snedsteg skulle innebära en säker död i det kalla vattnet. Åter igen så dansar han ner sin mask för forsen, men ingenting händer. Till slut så lyfter han upp masken och lägger ner spöt mot en björk. Det får räcka för denna gången. Om en timme eller två så kommer han stå där igen, dansa samma dans.

Han vänder på sig och går stigen upp mot huset. Rörelserna är inte längre så snabba dom en gång var. Stegen är kortare och ostadigare. Men än så länge så går han för egen maskin. Det tänker han göra så länge det finns liv i honom. Från huset han själv byggt så finns det bara en väg ut. Med benen före. Här har han alltid levt, och här kommer han att dö. Han tillhör en generation som värderar hedern högt. Möjligtvis så tillhör han den sista generationen som tänker så? Att ge upp är inte ett alternativ..

Jag lyfter min kamera och fotograferar honom när han går. En sista bild för denna resan. 

När han försvunnit utom räckhåll så slår tanken mig. Han kanske visste att jag satt där hela tiden?

20170801_182250

DE SISTA TVÅ DAGARNA:

Jag vaknar på golvet och känner efter hur jag mår? Till min förvåning så mår jag alldeles utmärkt trots sena nätter eller morgonar eller när det nu varit när vi har gått och lagt oss i en veckas tid? Ingen verkar använda sin klocka längre, det gör man inte när man nått lunket. Efter tre-fyra dagar så brukar det stadiet infinna sig. Är det dessutom mulet som det varit så märks det ingen större skillnad på natt och dag. Det storslagna börjar så sakteliga bli en vardag. De höga snötäckta fjällen blir allt mer ett hinder än en skönhet man stannar upp för att beundra. De kalla baden känns inte längre så exotiska som de gjort. Jag går ut ur stugan och pissar. Rakt framför mig så har jag en fjälltopp. Jag ser på trädgränsen som slingrar sig runt berget. Över den höjden kan inga trän växa. Det är på något sätt omöjligt för mig att ta in. Nedanför växer det björkar, men bara en meter till så blir det omöjligt. Hur kan gränsen vara så markant. Det är nästan som om man dragit den med en linjal. Varför finns det inga trän som trotsar fysikens lagar och gör det iallafall? Ibland så blir man inte klok på saker och ting. Visst är vi högt uppe, men så jävla högt uppe är det ändå inte. Från håll så verkar skogen tät och storvuxen, men inne i skogen så märker man dessa små taniga och krokiga björkar. Det är urskog som alltid funnits där på tryggt avstånd från närmaste avverkningsmaskin, men ändå så är dom så taniga. Undrar om dom trivs här, eller om dom innerst inne är rätt missnöjda över var evolutionen placerat dem? Jag har sett nog för denna gången, jag går in i stugan igen och ska väcka dom andra. Då märker jag att janne saknas.. Den mannen rör sig likt en ninja. Jag gissar att han står vid bäcken igen och metar.

Mina misstankar visade sig vara helt korrekta när han en stund senare stampar in i stugan med en påse bäcköringar för röken. Den mannen kan äta öring på rätt sätt. En trehektos tas i stjärtfenan och äts likt en banan med huvud, ben och hela rubbet. Jag får ont i halsen bara att tänka på det.

20170730_223453

Vi äter frukost som består av exakt samma saker som den gjort i en vecka. Vi har ransonerat upp det så vi slipper obehagliga överraskningar längre fram. Det blir den sista frukosten i stugan, om en stund ska vi till storsjön där vi hyrt en annan stuga för de två sista nätterna. En deluxeutrustad stuga med båt och hela helvetet. Innan vi ska dit så ska vi göra en avstickare in i civilisationen för att köpa en liten grädde, dill och en påse med morötter till den förmodade fisksoppan. En avstickare på 8 mil. Rätt långt för lite basvaror vi egentligen inte ens behöver. Vi har ett och ett halvt kilo pytt i panna kvar i frysen och ägg till som vi egentligen borde äta. Vi packar öringsmobilen med på tok för mycket utrustning och bränner av. Bakdelen av audin är obehagligt låg. Redan innan vi lämnade eskilstuna så fick vi åka in på statoil och fylla på med luft och montera bort stänkskärmarna som släpade efter marken.

20170725_202443

Vid ett mycket tidigt stadie så förstod vi att grejorna inte skulle få plats i bilen, så Björn lånade en diskret takbox från någon lirare. Dit stoppade vi allt och lite till.

När vi kör över ännu en fjälltopp så får Björn täckning i sin mobil för första gången på hela resan. Statoil Eskilstuna ringer. Tydligen så glömde han sitt körkort där när han lämnade pant för lån av luftsprutan. -Där ser man säger han och kör vidare. Underredet av Audin träffar vägen med en smäll vid varje gupp i grusvägen. Vi är vana, ingen reagerar längre.

Dillen, grädden och morötterna går på nästan 2000kr. Dom hade ett systembolag där, och sedan så köpte vi lite bra att ha grejor. Ingen reagerar över det heller, någonstans så visste vi att det skulle bli så. Vi kör vidare mot stugan på samma grusväg vi alldeles nyss kom hit på. Underredet släpar och låter, ingen reagerar. Grejorna bak i bilen studsar runt. Till slut så svänger vi in vid deluxe-stugan. Björn öppnar bakluckan och äggen rasar ut och krossas mot marken. Ingen reagerar, vi är vana. Det blir Pytt utan ägg. När jag lastar ut min väska så smäller det till i bilen. Fjädringen höger bak kollapsar. Ingen blir förvånad över att den går av, men att den går av när bilen står still var lite av en skräll. Att vi sedan glömt pytt i pannan i frysen vid den andra stugan var en mindre skräll. Ingen är förvånad.

Vi låser upp stugan och kliver in. Relaxrum, dusch med varmvatten och ljudanläggning finns som utlovat. Kanske något äldre snitt än vad jag förväntat mig, men det är inget vi reagerar över. Vi reagerar inte heller på att vi glömt att köpa morötter, det hade man väl kunnat räkna ut. Vi öppnar en sprillans ny Laphroag och sätter oss i relaxutrymmet och slår på mediaanläggningen medans Björn börjar blanda korten.

20170801_133819

-Synd att man inte hade sina C-90 band med sig mumlar Janne. -En Hitatchi iallafall. Radion funkar inte som den ska, det brusar och låter konstigt. Janne lutar sig mot bordet, som med ens brakar sönder. Plankorna var tydligen inte fastspikade. Vi balanserar dit den igen och delar ut korten.

20170731_164255

Lösgodiset lägger vi i ett microskydd. Samtidigt så märker jag att jag blöder i benet. Bara en sån sak, tur att det finns papper. Björn kokar kaffe. ”världens bästa pingislirare” står det på min mugg jag lånar från stugan. Utanför så vräker regnet ner och det blåser storm. -Inget mete på ett tag, säger jag. Ingen svarar, vi lirar kort istället. Det blir allt mörkare i stugan, så jag tänder lampan. En fin liten sak. längden snitsigt justerad med ett gammalt älgben av alla saker.

20170801_133804

Vi lirar kort en bra stund innan det ljusnar till. -Nu jävlar åker vi säger Janne och vi stressar iväg till båten.

20170801_210840

SJÖN:

Sjön är massiv. Absolut megamassiv. En sån här sjö behöver en stadig båt, och absolut inte såna båtar vi haft med oss förr. En resa var jag säker på att jag skulle dö. Det blåste storm och vi var fyra pers i en båt som var lämpad för max en person. Förmodligen inte ens det. Ja plus all utrustning för två dagars fiske och campande. Mitt på sjön slog vågorna rakt in i båten. Panik utbröt. Fast endast hos mig. Vatnnet var max tio grader varmt. På något sätt så kom vi iland och undgick en säker död. Janne garvade. -Du borde ha varit med när det var riktigt illa. -Dåp hade vi ännu mindre båt och vågorna var dubbelt så stora.. Jag var inte förvånad, mest tagen.

Båten vi hade hyrt denna resa var rena Silja Europa jämfört med den förra. jag kände mig skapligt trygg fastän det blåste och hade sig. Nu så är sjöarna häruppe konstruerade på följande sätt att de bästa fiskeplatserna ligger alltid så långt bort man kan tänka sig. Så även i denna sjö. Längst bort i den massiva sjön finns inloppet. En å som rinner till en annan å som rinner… Ja, så finns den här massiva saken där mitt i alltihopa. Vattennivån kan diffa på tre fyra meter från år till år. Vilket är så mycket vatten så man inte förstår. Fyra meter är enormt mycket vatten. Nu så var det lågt som fan, vilket inte är en bra sak om man vill meta med pellets. Men vad gör man, det är bara att gilla läget.

20170731_175849

De tunga regnmolnen liksom släpade sig över fjällen. Ibland kunde en topp förvinna helt och hållet in i molnet. Vinden mojnade och jag endast väntade på när himmelen skulle öppna sig igen? Men vi hann fram till ån innan den gjorde det. Vi kokade kaffe och märkte samtidigt att vi glömt reservflaskan med gas i den andra stugan. Och den vi hade var nästan slut. Ingen var speciellt förvånad.

Jag tacklade mitt spö, tog på mig rengstället och gick mot ån. Stället läckte som ett såll, jag hade det på känn. I fickan hittade jag en hundralapp av den gamla modellen som gått ut. Typiskt.

Jag satte mig vid ån och studerade omgivningen. Kastade i några pellets i strömmen, sedan några till efter en stund. Jag tacklade på en på ett hår och var för första gången riktigt nöjd på hela dan. Såg nästan proffsigt ut detta.

20170729_211738

Jag svingade ut flötet och den hårda strömmen tog tag i den omedelbart. Jag lyfte spöt med bugeln öppen och försökte hålla minimalt med löslina utan att påverka flötets gång.

När flötet passerade en större sten så drogs den ner blixtsnabbt. Jag gjorde mothugg och dansen kunde börja. Öringen tog full fart nedströms, men jag kände att jag hade kontroll över läget och stod kvar. Efter en stund så började den simma uppströms. Den passerade mig och fortsatte tjugotalet meter till utav bara farten. jag satte lite mer press på fisken och den började ge med sig. En stund senare glider en fin öring på ca 1300gram över håvkanten.

Nästa kast en kvart senare gav en likadan. Nu hade jag för soppan. Resten skulle vara en bonus. Med pelletsen på ett hår så har man mer marginaler. Det är ytterst sällan en öring hinner svälja hela härligheten och återutsättningsprocenten ligger mycket nära 100.

20170801_181613

Jag plockar upp lite torkad renkött från fiskeväskan och sätter mig ner vid stranden. Jag ser på öringarna som ligger där brevid mig. Mycket snart efter att döden infallit så ändras deras färger. En död fisk är verkligen inte lik en levande på något sätt. Så fort stenen slagit till i huvudet så förvandlas de till mat, eller i bästa fall ett objekt av förvinnande skönhet. En död fisk kan man inte ha kvar, i detta fallet så äter man upp kakan. Förr hade jag inga större problem att bonka fisk som skulle bli mat. Idag så tar det emot. Vi människor ger oss rätten att njuta av jakten, men själva bytet skall man sedan vara försiktig om. Om man bryr sig om fiskar så mycket, varför fiskar vi? Vi blir alla påminda om detta dagligen, men vi anser givetvis oss ha rätt.  Men hur många skulle ta sig hit om vi varken åt eller fiskade öring? Inte många. Det om något vore fiskevård. Men nu är det som det är. Naturupplevelsen är endast en bieffekt av fisket, inte tvärtom.

-Vad tänker du på, hör jag helt plötsligt Björn säga. -Fan, jag höll på att skita ner mig, svarar jag. Han hade förmodligen inte smygit upp bakom mig, men när man sitter där och mediterar så hör man tamigfan ingenting alls.

Jag filéar öringarna vid stranden. Jag är klar här, säger jag. Björn nickar. Vi kokar istället lite kaffe med sista gasen och pratar lite. Janne har försvunnit igen. Vi är inte speciellt förvånade över det.

Lite senare tar vi med oss Björns lilla haspelspö och tar några öringar i forsen. Fina bitar som får friheten åter. Ingen resa utan åtminstone en wobbleröring…

20170801_215842

Tillbaka i stugan så gör jag soppa. Vi äter upp den med stor aptit och spelar sedan kort i några timmar. Mediaspelaren fungerar sporadiskt. Vi hinner dock höra att blixten slagit ner och dödat en utländsk bärplockare någonstans i trakterna. Vad är oddsen?

Vi somnar gott den natten. Nästa dag kommer att bli den sista vi har för denna resa.

20170729_220239

Den sista dagen märker vi att varmvattnet räcker för en halv duschning. Vi är inte speciellt överraskade över det heller. Jag duschar kallt. Det långa håret känns som svinto efteråt. Ute öser regnet ner. Jag sätter mig i soffan och läser gästboken jag hittade vid frukosten. Den är över tio år gammal och innehåller två-treraders skitrapporter. ”vi var här den 10-11 juli 09. Fick tre öringar. Vi kommer tillbaks”. En annan säger: ”vi la nät i sundet, fick 50 öringar”. Trevligt..

Jag skriver en utförligare rapport på ett tjugotal sidor där allt behandlas ända in i detalj. Någon jävel lär undra när han läser skiten. Speciellt då jag nämner alla vid namn och historien slutar att gubbarna våldför sig på mig på fyllan i gammal god norrländsk tradition. Garvar lite för mig själv i soffan och lägger undan boken. Janne läser den lite senare och håller på att garva läppen av sig. Hoppas att dom fattar att detta är humor och inte ett tyst rop på hjälp..

20170801_133808

Stugan känns deprimerande. Som att väggarna närmar sig. Jag vill endast ut och fiska, men ändå inte. Vi åker ut en stund senare. Det hela känns som en repris av gårdagen. En massa öring överallt och storslagen natur. Jag undrar vad jag ska äta på McDonalds i Sundsvall? Öring känns inte aktuellt längre.

SLUTORD:

Fiske handlar om upplevelser. Det handlar om att fly vardagen på ett tvångsmässigt sätt. När man fiskat tillräckligt så ger man sig ut, inte för att man längre vill, utan måste. Fiske är en drog starkare än det sunda förnuftet. Det går ut på att ha roligt, men utövas enbart genom att tänja på alla gränser som finns att tänja på. Större, längre oftare. Njutningen den en gång gav är nu endast ett sätt att bedöva suget att inte få vara ute. Likt narkomaner så söker vi inte längre kickar, vi måste göra det för att känna oss normala. Den människa som inte har blivit drabbad av ångest och svårmod i brist på fiske har aldrig fiskat på riktigt.

Jag önskar ibland att jag valt en annan hobby som inte behöver krossa relationer och budgetar. Genom att syssla med detta så måste någon alltid lida. Är det inte familjen så är det du eller din plånbok. Du kan inte längre se ut genom ett fönster utan att tänka vad det är för fiskeväder? Vad finns det för mening med allt detta egentligen? Åka 2500 kilometer till norrland och tillbaks för att meta öring. Är det så in i helvete viktigt? Man kommer hem, skäggig, trött och härjad likt en alkis. Då vill man bara sova i en vecka. Men nästa dag så är suget tillbaka igen. Man får aldrig någonsin nog..

Jag ser ut genom bilfönstret, det regnar så in i helvete. Var vi är vet jag inte? Någonstans mitt i norrland på en dålig väg. Vi säger inte så mycket, vi har alla lite svårt att lämna detta bakom oss. -Om vi ändå kunde ha stannat en hel månad, säger Janne till slut. Jag instämmer vetande att nio dagar var för mycket, men en hel månad på tok för lite tid.. Jag lider riktigt mycket. Varför började jag inte spela tuba istället?

TOMBA….

 

 

 


4 reaktioner på ”Semispecimen Norrland Del 3:

  1. Ja den takboxen var verkligen diskret, smälter lätt in i omgivningen 🙂
    Tack för intressant läsning trots att jag inte är det minsta fiskeintresserad. Välformulerad text och kul att höra om dina funderingar om trädgränsen. Ha en trevlig helg. 🙂

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s