#200. En metare i media.

DSC_0418 (2)

Jag sätter mig ner för att skriva om någonting. Då märker jag att det är blogginlägg nummer 200 som skall skrivas. Är det så många redan? Jag gör något som jag aldrig brukar göra och slänger ett öga på hemsidan. Den ser lika tråkig ut som alltid, kanske borde jag byta layout eller någonting? Men orkar inte. 

Genom dessa tre år jag har hållit på så har jag samlat en hel del stories genom tiderna. De allra flesta nutida, självupplevda saker. Men även en del historiska prylar från våra ungdomsår. Sedan dessa ”krönikor” som av någon anledning upskattas nästan mer än själva metet. Jag ska inte tråka ut er med en massa nuffror och statistik, för det tycker inte ens jag är roligt. Men bloggar man med wordpress som jag gör så får man det iallafall. Det som är intressant och skrämmande är att de inlägg som har haft absolut mest läsningar är såna som inte handlar om mitt fiske överhuvudtaget. Det är antingen tankar om fisket i sig eller om nätfångade storrudor som blivit mest läst. Samt mina tankar om andras fiske. Vilket kan sammanfattas att jag som person förmodligen inte är den mest populära karaktären på min egen blogg. Fine, det kan jag leva med. 

Jag fortsätter och läser det ni mailat mig genom åren. Läser feedback och vilka artiklar som genererat flest positiva eller negativa kommentarer. 

Efter lite forskande i artiklar, statistik, delningar, kommentarer osv så framträder en bild av vad som gillas och vilka som läser Semispecimen. Och vilka som absolut inte vill ge sken av att läsa Semispecimen. Oavsett om jag vill det eller inte så är man en mycket liten del av fiskemedia. Och när man är det så ändras plötsligt reglerna. Jag ska berätta allt lite längre ner. Det som är lite speciellt är att detta handlar om mete. Ja, mete. Inte gäddmete, inte predatormete, inte karpmete, utan endast mete. Det finns tråkigt nog inte så många svenska metebloggar som handlar om endast mete. Det finns en del karpmetebloggar, tex Luis blogg som jag läst varenda rad av. Men renodlade metebloggar som uppdateras oftare än två gånger i månaden finns det inte många av. Så mete i media skall det handla om. Och då baserat på mina upplevelser från er som läser detta.

DSC_0162

METE I MEDIA:

Jag gör som jag vill, jag skriver så som jag vill skriva. Så börjar det oftast för allesammans. Man startar något som är litet, obskyrt och oskyldigt. Både pennan och skribenten är vassa. Lyckas du bra och får många läsare så blir udden på pennan och skribenten oftast med tiden rund i kanterna. Ingenting jättekonstigt egentligen. Är du ute efter läsningar så fungerar vassa pennor ypperligt. Påhopp, påståenden och uthängningar genererar till en början mycket folk. Eller så har du byggt upp dig en bank av stora fiskar genom åren du kan skriva om mellan dina fiskepass. Det är bara det att båda dessa alternativ är kortsiktiga. Ingen orkar läsa om påhopp i all evighet, och de som endast skriver om stora fiskar får oftast inte ut så många artiklar per år, hur bra man än fiskar.

Det finns ingenting som är mer irriterande än att besöka en blogg som man inte vet är aktiv eller nedlagd sedan länge?

Vad är en bra blogg då, hur ofta ska man uppdatera den? Enkelt, så ofta man bara kan och orkar. Jag är inte världsmästare på att uppdatera min egen, det erkänner jag.Folk jobbar varje dag och behöver sin dos av fiske när man sitter och skiter. Hur lång ska ett inlägg vara? Ja, åtminstone så långt att man kan scrolla. Tre-fyra rader räcker ingenstans. Man blir endast sur av sånt. Då är det bättre att inte skriva alls. Mina mest lästa inlägg är oftast de allra längsta. Tar du alla delarna i norrlandsresan tex så blir det någonstans kring 15.000 ord. Att jämföra med en artikel i fiskepressen där en artikel kanske innehåller 15.000 bokstäver med mellanrummen inräknade. Så metare gillar att läsa långt och länge. De korta inläggen jag har är mindre lästa. De känns ihopkrafsade för sakens skull, dvs att få ut något och förbli aktuell, och får färre läsningar. Folk är inte dumma, de ser igenom sånt.

Är läsningar då ett bra mått på hur duktig du är som skribent? Ja! Förutsatt att du skriver precis så som du vill. Får det du tycker och tänker, och framförallt känner till underbara ord. Så fort jag skriver åt andra än mig själv så blir mina meningar genomtänkta och krystade. mitt språk försvinner och mina tankar går åt annat än att skriva. Då låser det sig och blir endast skit.

Kort sagt. Ditt språk, dina tankar, du skriver åt dig själv och du skriver långt och ofta. Nu snackar vi Semispecimen, det är det jag vet någonting om och har statistik på. Ju fler inlägg jag pumpar ut, ju fler läsare får jag per inlägg. Vilket är en konstig motsättning i sig. Men så funkar det tydligen.. Man är väl mer aktuell och inne i ett flow, då blir dina läsare likadana.

Vill man ha en massa läsningar då? Nej! De inlägg som på en dag får 1500 läsningar är det något skumt med. 1500 läsningar för mig är väldigt många. På tok för många. Om jag ligger kring 200-300 läsningar så vet jag att jag når ut till de som i någon mån är intresserade av mete. Det finns inte 1500 metare i landet, och jag har ingen intresse att skriva åt folk som inte gillar mete eller min blogg för (nu kommer det ett starkt ord ) kvaliténs skull.

Vilka arter är intressantast då? Ja, öring och gädda. Inte för att mina läsare metar öring eller fiskar gädda lika dåligt som jag, utan för att dessa arter är en del av ett stort mobilt pådrag till vatten belägna norrut. Det är resan som är målet, inte fisken. Ni gillar att läsa om misslyckanden, fyllor, tankar och elände. Inte så mycket om stora rekordfiskar. Vilket är jävligt uppskattat då jag vet att det är i första hand är äventyret och känslorna ni vill läsa om. De senaste norrlandsartiklarna handlade om ca 5% fiske och 95% annat, och blev grymt uppskattade.

Att läsa om mete efter sutare rakt upp och ner vill ingen läsa om. Och jag förstår er!

DSC_0053

Kort sagt, ni läser hellre om två gubbar som letar efter ved än tackel.

Vilka är det som läser då? Ja, det är kanske det mest intressanta med allt. Det är ett gäng som läser ofta, skickar feedback genom mail, facebook, kommenterar lite här och där osv. 99% av dessa människor känner jag inte över huvud taget. Jag delar inte bloggen någonstans förutom på semispecimens facebooksida och i swedish anglers om det råkar handla om mete. Som sagt, hellre en ny läsare som verkligen gillar det han läser än 1000 som läser endast för att jag matat honom med smörjan.

Konstigt nog så finns det en del folk som läst väldigt mycket och vet en hel del om mig utan att någonsin gett sig till känna. Ofta ”branchfolk”. Här ska jag förklara mig innan det hettar till. Det är inget krav att gilla, dela osv. Absolut inte. Det jag opponerar mig emot är att inte kunna gilla något för att man är bunden till något annat. Det främjar ju inte direkt känslan av sammanhållning.

Jag förstår att folk jobbar med sina prylar, är sponsrade av olika märken eller fiskar med vissa produkter av olika anledningar. Det behöver inte vara pengar, det kan vara andra orsaker. Nu ska jag ta ett exempel här. Om vi har två fisketidningar i sverige, FJ och Fiskefeber. Dessa två är konkurrenter. Eller så tar vi två kanaler på youtube som producerar fiskefilm. Ja, listan kan göras lång. Men två konkurrenter iallafall.

Dessa två står på olika sidor av schackbrädet och funderar ut lösningar att bräcka varandra. Så länge man hittar på nya fräscha grejor, skriver allt bättre artiklar osv så gynnar det oss som läser och ser på det dom gör. Vi som konsumenter jublar ju av lycka. För vi får ut mer av det hela. Jag ser både på pikefight och fly vs jerk. Givetvis, så gör ju alla. Likaså läser jag båda blaskorna när de skriver fint. Jag gillar när det händer bra saker.

Men när det övergår till olika läger här och där som inte kan mötas så blir det riktigt illa för oss som skall leva med det. Jag kommer från hårdrocken, där kan vi snacka om sammanhållning konkurrenter emellan. Dessa människor är profissionella alkoholister som kommer överrens i vått och torrt. Något att se upp till!

Inom fisket ska det vara strikta team som endast fiskar med det de får i uppgift att fiska med. Team abus uppgift är att fiska så bra som möjligt med just abus grejor osv. Klädda i abukläder. Har någon någonsin sett en hårdrockare med sitt eget bands tröja på sig? I hårdrocksbranchen tar man på sig de andras tröjor för att visa sitt stöd. Det ger creds om du som känd artist har på dig en tröja från ett obskyrare mindre band. Man har förstått att trovärdighet säljer både egna som andras produkter. Utan trovärdighet säljer du nada. För det handlar i slutändan om försäljning.

Jag skulle vilja se pikefight där de olika teamen byter prylar med varandra efter varje avsnitt och sedan så ser man vilket team som vinner. Att andra team pratar bra om andras prylar ger trovärdighet och lite glädje i en branch som ofta saknar både och. Vi konsumenter köper ju både zonkrar som westin, så det spelar absolut ingen roll fös oss. Jag som tittare gillar personligheterna och snacket. Jag har aldrig reflekterat att ett visst bete skulle vara så hett att jag inte kunde motstå ett köp. Det är inte personerna i teamen jag har någonting emot. Ta Tobias som exempel, mannen är ju en sann hjälte! En jävligt trevlig sådan dessutom. Just pikefight är annars ett rätt bra exempel. Formatet funkar och det känns gemytligt. Men att ha på sina egna tröjor…

20170924_195920

Själv passade jag på att hänga en del av mina wobblers på väggen i min mancave. Ser ut som ett museum därnere snart. Musik från 80-talet och drag från 90-talet..

Inom metet är det ännu värre. Vår sammanhållning är lika med noll. Våra krav på att prestera är skapad av en mycket liten klick som bryr sig om sånt. Genom att läsa om mete och olika rapporter så får man bilden av att det är forskning vi håller på med. Ofta så ska det tävlas och dras reggor. Allt detta är jag helt på det gröna med. Men, det ges sken av att man endast drar reggor. Ingen skriver om vägen dit. Det helvete man eventuellt varit med om innan man fångat sin drömfisk. Dessa rapporter som bara ploppar upp med en stor fisk från ett välkänt vatten förstör metet på sikt. Det är svårt att lura stora fiskar ur bra vatten med, men det ska framstå som att det var enkelt. Det fattar jag inte?

Jag försöker skriva om allt jag upplever. Helst misslyckanden faktiskt. Jag har ännu idag inte fattat hur det kan vara skills att fånga en karp. Sitta dag in och ut och vänta in nappet. Ja, det ska mäskas och has, men det är inget unikt som gäller endast karp. Alla mina karpar är frukter av ren tur. Absolut ingen skillnad från mina rengbågsfisken. Det är det jag vill läsa om, det där som luis skriver om tex. Att det inte är ren tur. Den känslan får jag när jag läser, men upplever den så sällan själv..

En sån liten nisch som mete har inte råd att vara på detta sätt om den skall överleva. Vi måste hitta på sätt att få det att kännas kul. Och att posta ut bilder på megafiskar två ggr per år är inte vägen om man inte fyller ut tomrummen däremellan. Metet måste få en själ och en känsla som ger sken utav att vara någonting som alla andra fisken är. Något roligt, och helst kravlöst. Med kravlöst menar jag totalt kravlöst. Ta det du känner för och försök. Det föröker jag lära ut till de som vill prova. Alla frågar mig, måste man inte ha ett sånt spö och ett sånt… Nej, det måste man inte. Dessa krav kommer du själv att ställa dig om du fastnar, det är inte min uppgift att förstöra ditt intresse det första jag gör när någon stackars jävel försöker ge sig på att testa mete. Vi är inte speciellt välkomnande.

Därför så lägger jag så lite vikt som möjligt på tackel och märken som det bara går när jag skriver. För just tackel är det som folk läser absolut minst om. Det är såååååå tråkigt.

Jag har hållit på med detta ett tag nu. Det har blivit några hundra tusen ord genom dessa få år. Jag har fått erbjudanden som jag både tackat jag och nej till. Lärt känna riktigt coola människor som jag snackar rätt ofta med via nätet. Mycket via swedish-anglers som vi drog igång för att försöka få metet på kartan igen. Och ju mer man lär sig av branchen, desto mindre vill du ha med den att göra.

Men man vill ju ändra på den. Kanske så är man naiv som tror att allt blir bra igen. En värld där en boilie är bara en boilie och wobbler är lika med en Orange Rapala eller en rödvit HI-LO. Kanske så kommer den en tid där ett grässtrå på en färna inte är förknippat med dödshot eller en tid då rodpod med nappalarm från delkim inte tillhör standardutrustningen för lite lätt sutarmete en försommarkväll. Kanske så får vi uppleva en tid där mindre fiskar kan vara roliga att fånga och att vi hittar nya vatten att meta i som branchen godkänner. Men jag misstänker att vi inte kommer att uppleva en pikefight där deltagarna byter prylar med varandra. Det är nog en utopi. Men fan vad jag skulle vilja se det! Då, men först då skulle branchen få såna fetingcreds vi sällan skulle glömma.

Under tiden skriver jag väl 100 inlägg till, sedan så får det vara och någon annan får ta över.

Dessa 100 inlägg kommer inte att ändra på någonting alls. Metevärlden kommer att snurra precis som vanligt tills vi blir gamla och dör. Sedan så finns det ingenting kvar.

Jag misstänker att de som läser mina inlägg är cyniker av stora mått. Ni vet vilka ni är. Vi kör 100 till, sen så är sagan all..

Tomba:

 

 


4 reaktioner på ”#200. En metare i media.

  1. Vettiga men sorgliga tankebanor. Inte desto mindre sanna… tyvärr.

    På tal om tackel, som är det tråkigaste(?) 😀
    Jag har börjat köra en typ av ”hair-rig” för mete med levande efter abborre. Dessa glupska skönheter blir för ofta tvungna att tas med hem till stekpannan istället för att låta dom få simma hem igen, just för att dom är så förbaskat glupska. Hair-rig löser detta utmärkt! Riktigt kul faktiskt.

    Keep it up mate!

    Gilla

  2. Är det inte lika oavsett vad man pysslar med? Hundfolk vet allt om hur dom ska göra. Hästfolk vet allt om hur andra inte ska göra. osv osv.
    Inom mitt är det samma . Det är lite finare att fota med svartvit hög kontrast film i en gamal Leica än att ta mobilen och bränna av 20 bilder i färg. Endast en gång om året mötas det två. Sista helgen i juli på en märklig plats. Baksidan på magasinsbyggnaden i Gnesta.
    Så länge människan finns så är inget nytt under solen. Tyvärr! Tror jag! Jag kanske drar saken till sin spets.
    Dom hundra inläggen vill jag läsa. Oavsett om dom handlar om något jag absolut inte begriper mig på. Kanske just därför. Och det goda språket och den mycket välformulerade texten.
    🙂

    Liked by 1 person

    1. Lite så är det tyvärr. Det som är tänkt att vara roligt blir något helt annat när en massa pengar och måsten blandas in. I grund och botten så är det ”endast” ett intresse. Men försvinner intresset i ett hav av krav så finns ingenting kvar.

      Liked by 2 people

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s