En dag vid Esklistunaån.

DSC_0428

Man tager vad man haver. Så skrev aldrig Cajsa Warg, det hon däremot skrev var, ”Man tager om man så hafva kan”. Fallet man tager vad man haver kan lätt appliceras till mitt förhållande med Esklistunaån. Vi har ingen annan å i staden, så det är endast att gilla läget. Det finns få åar som är lika oomskrivna som våran. Den binder hjälmaren med mälaren och är historiskt relativt intressant. Den biten har dock inte intresserat mig det minsta. Ur fiskesynpunkt är den mest känd genom en felvägd mal som enligt sägen visats upp på torget. Jag minns inte alla detaljer, och känner inte suget att forska i det ämnet heller. Det känns klart bäst att vara här och nu. Utrustad med ett spö, lite majs och mäsk till feedern kan man lätt ägna en heldag under den heta tiden att knalla runt ån och testa nya och gamla platser. 

Det har regnat, och sedan så har det regnat igen. De senaste veckorna har temperaturen sjunkit och varit vid nollan och vänt. Alla signaler pekar på en mörtorgie utan dess like. Ån borde om inte forsa så åtminstone rinna med stadig takt. Jag har med ett leende på läpparna somnat de senaste nätterna. Drömt om quivertipsspöt som vilar där i klykan med en maffig rabarbersvaj. Nappet kommer som ett sug och stormört efter stormört krokas, fotograferas och vägs. Strömmen och det kalla vattnet pressar fiskarna till deras hålor där dom blir lätta byten för mig. Det är inte bara spöt som har rabarbersvaj när dessa varma tankar sköljer över en om nätterna. En stor mört väcker känslor som ej kan beskrivas med enbart ord..

Jag vaknar tidigt på torsdagsmorgonen. Ute är det fortfarande mörkt. Den kalla, friska höstluften sköljer över mitt ansikte när jag knallar till garaget för att hämta mitt mäsk. Det riktigt osar mört i trädgården. Efter en timma är jag på väg ner till ån..

DSC_0431

Jag ser på eländet med tomma ögon. Gubbarna på eskilstuna energi & miljö har beslutat att inte släppa på en endaste droppe. Ån rinner baklänges i den lätta vinden. Jag funderar på att åka hem, men sätter mig där vid min korkek när man ändå tagit sig ända hit. En glad sommarbrax rullar mitt i ån som om ingenting hänt. Hade det sett ut som jag velat så hade braxjäveln spolats ut i mälaren med rekordfart. Ett gäng gräsänder simmar förbi och ser skabbiga ut. Skarven som bor här har flyttat till bättre ställen. En ölburk driver sakta uppströms som ett bevis på att det varit lill-lördag natten innan. Förutom strömmen så är allt sig likt. Gamla kärringar promenerar fortfarande sina hundar, och feta joggare försöker fortfarande bli av med sina kilon. Samma folk, samma hundar och samma fetma som förra året och året innan det. På andra sidan staketet står samma ensamma mörtmetare. Vi möts här varje höst och varje år. Personer med förhoppningar. Förhoppningar om ett smalare liv, ett längre liv, eller ett fiskrikare liv. I slutändan så är allt ett spel för gallerierna. Detta är ett ställe där misslyckanden i livet har årsmöte. Ingen är nöjd. Jag lyckades banta ner tio kilo i år, gjorde mig inte ett dugg gladare. Precis som joggaren inte skulle bli glad av att hantera gamla mörtar. Gamla människor är aldrig glada. Inte ens när dom vinner på lotto. Det har jag sett på tv. En frågade rakt ut, -Vad ska jag göra med pengarna, jag dör ju snart.. Varför spelar man då? Bara för att jävlas?

Endast för att jävlas tebax så kastade jag i feedern med mitt röda fina mäsk. Som väntat hände det absolut ingenting. Braxjäveln rullade igen. Mitt i pölen. Som ett hån. Jag beslutade mig att meta upp den. Matade feederjäveln dit med frenesi. Någon mindre mört kom upp, en trehektosbjörkna höjde pulsen till 50 slag i minuten. Hade jag inte haft ett spö framför mig så hade säkert någon kommit dit för att övertala mig att inte begå självmord.. Sakta sakta reste jag till slut mig upp och greppade kameran. Kan precis lika gärna ta kort, leka lite med inställningarna. Kan knappast bli sämre.

DSC_0437

Mäsken dumpade jag i ån. Den har man ingen nytta av. Majsen åkte i sekunden senare. Nu blir ankorna glada.

DSC_0439

En minut senare kom katten. Hittade två majskorn jag kunde mata honom med. Han var lika besviken som jag. En stund senare kom nästa tant med sin hund och skrämde bort katten..

DSC_0429

Parkbänken var ensam och övergiven. Inte ens alkoholisterna besvärade sig att ta sig till parken.

DSC_0432

På stolpen hade grabbarna taggat lite snyggt. Dfensken tydde jag det? Klottrare har dålig fantasi nuförtiden. En bekant klottrade sin lekfarsas namn när vi var unga. ”Tapsa” kunde man läsa både här och där i staden.

DSC_0430

På torra land en bit ner läste jag skylten kommunen satt upp för kanotisterna. Här skulle man ta upp eländet och bära den förbi kraftverket. Varför ligger skylten inte i ån funderade jag? Hur i helvete ska en kanotist hitta den här? Det blir en rolig överraskning när man paddlar förbi denna om nu forsjäveln någonsin skulle sättas i bruk. Vidare kunde man läsa att en sträcka på 15km tar ca 6 timmar att paddla med raster inräknade. Sex timmar? Det tar inte sex timmar för kärringen med hunden att gå sträckan fram och tillbaks..

DSC_0435

På nästa bänk hade man klottrat sasuhr corn? Man undrar hur man tänkte här när man valde namn? Varför inte skriva nåt man fattar? Typ internet eller pyspunka?

DSC_0436

Vid lägret funderade jag på att skära i mina handleder och få till det röda i katerna av den kanadensiska flaggan, men hittade ingen kniv. Förmodligen är jag den enda personen i hela Eskilstuna som lämnar hemmet utan åtminstone ett stickvapen..

Jag åkte hem igen. Köpte mig en tröstpizza på vägen. Kanske nästa vecka?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s