FÄRNORNAS RIKE: DEL 2.

20180418_094218

Och så en morgon stod han där, föväntansfull över att han kvällen innan nått andlig exstas. Insikt hade mottagits som ett brev från posten. Utrustad med den nyfunna klarheten kändes ingenting längre omöjligt. Han hade förlorat många drabbningar och slag, men det viktiga var att vinna kriget. I handen höll han offergåvan, en bit bröd, i den andra handen höll han vinet. Tanken var nu att förvandla en bit bröd till fisk. Vattnet hade han redan innan omvandlat till vin. Det var enklare än vad han hade trott. Hos vinhandlarenJudas.com hade han köpt en sats som han hade haft i garderoben. Det ständiga bubblandet hade stört honom en aning i uppladdningen. En man kan endast mäkta med så mycket hade han tänkt när han långt innan anvisningarnas rekommendation försiktigt lyft på korken på den heeliga graalen och hällt upp lite vin i offerbägaren. Om inte annat så för själens, andens och den heliga faderns skull…

I sex dagar hade han jobbat hårt med skapandet, men den sjunde var ämnad för vila. Sex dagar åt att skapa vin från vatten är en lång tid tänkte han. Visst fanns det all tid i världen, men en man får ge efter för sina svagheter i en stundande andlig kris. Det lär väl inte vara en dödssynd att smaka lite av äppelvinet? Han höjde lite på stereon, Another day in paradise sjöng Collins. Phil kunde inte ha haft mer rätt funderade han.. 

Den första slurken tömde bägaren av guld på sitt innehåll. Det smakade som om den redan passerat någons kropp dagen innan. Han grimaserade illa, sedan så kom hulkningarna. Ty han böjde sig framåt med överkroppen och höll om magen så det dyrbara innehållet inte skulle landa på den schweinfurtergröna plastmattan som täckte hallgolvet.

Nästa bägare gick betydligt enklare, den tredje var nästan njutbar. Med betoning på nästan. Han log och kände att han hade kläm på vinet. Möjligtvis ett glas till, sedan var det dags att förneka kroppen mer av livets frukter. Han hade ju trots allt en viktig uppgift att uträtta imorgon. Förvandla en bit bröd till en fisk. En stor färna.. 

 

Klockan hade klämtat okristligt tidigt. 04.30 började ett helvetiskt oljud från sovrummet. Tonerna var starka nog att väcka de döda, något han inte var helt obekant med. Det spelade dock mindre roll då magen hade väckt honom kvarten innan. Vinet hade gjort ännu en förvandling och flöt nu runt i tarmarna som en oredd soppa, skyddad endast med en halvsmält ärta som en sista utpost. Han ville skynda till altaret men varje steg var en potentiell katastrof. Nattvarden hade misslyckats kapitalt och nu gällde det endast att rädda äran. Sandalerna drogs över plastmattan med ett vinande ljud. Han förmådde sig inte att lyfta på fötterna, varje sena i den spensliga kroppen protesterade samtidigt och högljutt. Han föll ner på knä och knöt sina händer. Fader, hjälp mig bad han med tårarna rinnande ned för skägget. Plötsligt hörds en mörk mansröst . -Du måste rena dig min son, rena dig från dina synder. Då gav han upp. I samma sekund som han släppte på spänningen i magtrakten så sköljde syndafloden över hans ben. Det var en sorglig syn som låg där. -Han förådde mig, Judas förådde mig. -Jag visste att det var något fel med kyssen han gav mig..

20180414_091447

MARS 2018:

Jag ser på den segflytande sörjan som rinner framför mig. Jag vet att detta inte är ett bra tecken. Jag är bakfull och inte det minsta sugen på fiske längre. Jag hade varit det bara en stund sedan, ja innan jag såg ån. Från denna å har någon jävel lyckats med bedriften att meta upp ett svenskt rekord. Jag däremot, jag kommer inte att få ett napp, det står alldeles solklart. Jag försöker, äter mackorna, dricker kaffe och röker. Spötoppen förblir orörd. Ibland flyter döda grenar och fastnar i linan och höjer pulsen från 30 till 50 slag i timmen. -Vad fan håller man på med egentligen? Visst, Sagån, på pappret lät det bra, i praktiken som det alltid brukar bli. Enköping, Sveriges närmaste stad. Jag ser mig omkring, inte en människa så långt ögat når. Det enda som ligger nära är tårarna. Jag hoppar in i bilen och kör vidare till nästa å. En betydligt bättre å där vattnet är klart och färnorna stora och stridbara. Lillån. Min å!

Lillån är en å som inte finns på någon karta. Det som syns inte, finns inte heter det. Genom ett landskap av fallna trän och stora stenblock rinner den sakta genom skogen. Jag äger ån, här fiskar ingen, här finns ingen annan än jag och bävern. Han är skygg och gammal. Ibland så möts vi och ser på varandra. Kanske så är jag gästen i hans värld, kanske så är det tvärtom? Jag vet inte, men ån är stor nog för att båda ska kunna samexistera. Åns vatten håller en hemlighet, en fisk som är lika vacker som stridbar. Färnan. De är inte många till antalet, och de är skygga, men de är alla mina och bäverns. Han hjälper mig i mitt sökande. Fäller trän som formar skydd för fiskarna, bildar höljor som ger mig platser att fiska. Hur jag kan tacka honom vet jag inte? Kanske vill han bara ha lugn och ro? När vi ses så talar jag till honom. Jag hälsar på honom, frågar hur han mår idag?Då simmar han förbi utan att plaska med svansen och skvallra färnorna om min närvaro. Jag är glad med vår lilla deal. I genäld så håller jag på vår hemlighet om åns existens.

20170429_194645

Vattnet är högt, kanske högre än någonsin. Det hade jag på känn, men det kan jag leva med. Förutom ett par höljor så blir det stop and go mete. Strömmen trycker färnorna mot stranden. Det är ingen önskvärd situation för varken mig eller fiskarna. Färnorna är lättskrämda och osäkra på sina nya platser. Att klampa fram och tro att man får någonting kan man fetglömma. Oftast så är de mest oåtkomliga platserna de bästa. Bakom trän som om somrarna står tryggt på torra land finns nu ståndplatserna. Långt uppe på standbanken tacklar jag på en bit räka och ett blysänke. Sedan så får man huka ned sig och smyga likt en indian till ån. Precis när man med spötoppen når trädet så doppar man ner härligheten. har ingenting hänt på en minut så smygen man vidare till nästa plats. Skogen är oftast tät och full med döda grenar och annat bråte som ligger överallt och försvårar livet betydligt. Det är vid höljorna man får sin vila. De är inte så många man skulle önska sig, men de finns där. Och varje hölja har sina invånare.

20180407_103634

När jag kommer fram till en av dessa höljor så tar jag fram feedern. Här står det garanterat en färna. Den misstänksamma fisken måste ges tid att kunna nosa sig fram till betet. Förmodligen så skulle jag få mer fisk om jag gav färnorna jag smyger mig på samma tid, men det tillåter inte kroppen. Vid höljorna kan man sätta sig, låta kroppen komma ikapp lite. Tända en cigg, leta fram kaffet och vänta in spöböjet.

Efter någon minut så hugger det hårt. Jag krokar lite ringrostigt, men tillräckligt effektivt för att det ska ge önskat resultat. Färnan rusar runt i höljan. De första rusningarna verkar nästan gå ut på att lokalisera en flyktväg innan den bestämmer att ta sats mot buskarna på andra sidan. Det kan den dock glömma. Jag sätter precis så mycket press att den känner att det finns en chans och fortsätter rusandet, dock förgäves. Dansen vi har är över inom en minut. Det är en slagen kämpe som glider över håvkansten. I smältvatten finns det inte så mycket att ge. Om någon månad så är styrkeförhållandena de motsatta. Då får man vara glad om man får upp någon fisk.

Årets första fisk mäts och vägs med blicken innan den får friheten åter. När jag sätter mig ner i stolen så biter jag av linan och packar ner för dagen. Man får inte vara för girig. Trots allt så kommer jag att återvända. Platser där jag anat aktivitet eller upplevt något som liknar ett försiktigt napp skall undersökas närmare. Man förtjänar sina fiskar, och det kan man aldrig göra den första gången man besöker en ny plats. Dessutom så mår själen bättre av att landa i tänkarfotöljen mellan varven..

20180413_145114

APRIL 2018:

Isen har släppt, det känns som bensin som flödar i mina vener. De stora karparna har vaknat, men det bryr jag mig inte om. De är fångar i sin värld där den lilla sjöns stränder sätter gränserna. Jag har inte mer bråttom med dem än att det är skönt att se att de överlevt vintern. Med värmen så blir dom fetare och mer aktiva. Min mission är fortfarande färnan. Tiden är knapp och med sommaren så blir det nya utmaningar som nödvändigtvis inte spelar till min fördel. Vikten är sekundär, jag metar efter säsong, var sak har sin tid. Om en färna väger tre hekto mer eller mindre spelar i min värld ingen som helst roll. Den lilla åns fiskar mäts inte i gram. Eller jo, det görs dom, men de kan inte konkurrera med de stora åarna där drömmar slår in varje säsong. Jag är inte ute efter en trea, jag är ute efter en fisk som jag kan förmå att lura. Vikten kan varken jag eller någon annan påverka. Den är vad den är.

20180422_080513

Jag möts av solsken och om möjligt ännu högre vatten fast det gått en kalendermånad från första försöket. Dagen innan smög jag runt i sexton timmar utan en endaste fisk som resultat. Idag är en ny dag, jag är fortfarande laddad fastän ja borde vara nedbryten och uppgiven. Jag testade nya sträckor där jag tyckte mig ana några försiktiga pill. Ibland kan samma ställe en annan dag ge de resultat man är ute efter. Eller så har man två usla dagar. Det är en chanstagning..

Jag smyger fram med räkan i gluggen i buskarna. Jag har solen i ögonen vilket är obekvämt, men jag kastar inga skuggor. Jag sänker ned spöt, det räcker för att jag ska nå botten. Det kan inte vara mer är metern djupt. Blysänket landar med en mjuk duns och sätter sig på botten. Det tar några sekunder innan strömmen tar tag i linan, sträcker ut den och böjer spötoppen lätt. Det går någon sekund, sedan så känner jag en tyngd för ett ögonblick. Innan jag hinner uppfatta så rycks spöt nästan ur händerna på mig. Jag behöver endast lyfta upp spöt och sätta maximal press. Läget är pikant med nedfallna trän och buskar. Med andra handen rotar jag fram håven och för den ner i ån med skaftet vilande mellan benen.

Jag tar i allt jag vågar och till slut så dyker en bred färna från åns mörker och på något sätt hamnar i håven. Dansen är slut för denna gång.. Jag ser på fisken. Det är en av de bättre från ån jag lyckats fånga. Ögonmåttet säger två kilo. Det finns större, det vet jag, betydligt större, men det gör mig absolut ingenting. Dagen är räddad, om jag sedan får meta sexton nya döda timmar så spelar det ingen roll..

20180419_105851

Efter en stunds själsligt dividerande så är jag åter på benen. Färnan är borta, vore det inte för att håven var blöt så är det som det aldrig hänt. Den tystnaden och tomheten lär jag aldrig att hantera. Den går inte att hantera. Tankarna vandrar, det är en stund då förväntan och uppgivenhet kan samexistera. Kommer nästa kast ge mig samma kick, eller har jag redan nått klimax? Det enda man inte kan göra i stunden är att stressa. Jag röker, samlar tankarna och får ner pulsen. jag behöver en stund för att intala mig själv att nästa plats inte kommer att bära samma frukt. Det finns ingen plats som är sämre än den brevid en riktigt bra plats..

Jag flyttar mig tio meter uppströms. jag ser en stor björk som ofrivillgit hamnat i det kalla vattnet. Bakom dess grova stam virvlar strömmen. Platsen ser onekligen bra ut. Jag tacklar på en halv räkstjärt och smyger fram trots att jag tio minuter innan fört ett jävla oljud nästan precis brevid.

Jag ser räkan försvinna under ytan och rykas med av virveln. Handen håller spöt i ett nervöst grepp. När sänket når botten så kommer hugget. Brutalt, nästan med en frenetisk aggressivitet vill färnan förinta min räka. Varför förstår jag inte, den kunde endast ha sugit in den i den stora munnen. Mothugget kommer reflexmässigt och återigen så står jag där med böjt spö.

Det blir ingen fajt, det hela är förbi innan det riktigt börjat. Fisken är gammal, det kan jag se när jag beundrar den i håven. Det är den största färna jag någonsin sett. Konditionen är dålig om man är ute efter att spränga vallar. Men som individ så måste den vara en av de allra äldsta färnorna den lilla ån har att bjuda på. försiktigt tar jag fram tumstocken och mäter. Den är säkert 15cm längre än den jag fick för någon minut sedan.

IMG_20180420_081735_707

När jag returnerar fisken så går luften ur mig. Jag kan inte få ut mer av dagen. Alla mina förväntningar är uppfyllda med råge. Lillån har visat sig vara generös idag, jag kan inte begära mycket mer.. Jag metar sexton timmar till, men vad som hände sen är en historia för en annan gång..

 

 


2 reaktioner på ”FÄRNORNAS RIKE: DEL 2.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s