B som i Björkna

20180609_074859.jpg

-Vi åker och metar om två veckor? Ronnie låter mer upphetsad än vanligt. Frågan han precis ställt kan med lite fantasi uppfattas som just en fråga. I mina öron lät det mer som ett kommando. -Visst, vi åker, vad ska vi meta? -Björkna!

Jag har ett minst sagt komplicerat förhållande med björknan. Det är en skitfisk, en riktig jävla parasit som aldrig är välkommen. Jag har fått någon schysst björkna, kanske på runt 7-8hg, men såna vägde man aldrig. Bara svor på finska och slängde tebax fisken. Det fanns ingen prestige med en slumpfångad björkna, för man metade aldrig riktat efter björkna. Det fanns liksom ingen anledning att göra det. Dock så är fisken vacker och stridbar, och huggvillig i alla lägen, det måste man ge den. Jag har fått björkna på spinn, pimpel, hel död löja och allt däremellan, men det har aldrig gjort mig mer sugen att riktat meta efter dem..

20180609_163924

Efter någon timmes bilfärd är vi framme, fiskefrossiga och ölsugna. I bilen var det enkelt att snacka, bara att hiva upp björknor på rad gick snacket. Men när jag ser på eländet som rinner fram, lika steril som min lågstadielärare Lars, så blir jag osäker. Inte en vassrugge att nämna, ingen böj, ingenting som liknar ett vettigt metställe. -Här?

Jag försöker rigga upp mitt bivvy på stranden. Grus och sand är fortfarande inget höjdarunderlag att få ner tältpinnar i. Jag tröttnar efter feme pinnen, det får duga resonerar jag. Ronnie sätter sig nedströms om mig, utan bivvy.

Efter att ha blandat det perfekta björknamäsket, dvs ta allt gammalt skit och ha i två burkar majs och lite grumligt vatten så riggar jag upp mitt quiverspö. En 30grams feeder, en krok nummer 8 och två majskorn. Alldeles jättebra. Jag svingar ut grejorna och börjar fantisera om idarna, braxarna och mörtarna som huserar i ån. En fet id skulle inte sitta helt fel, eller en kilomört.. Efter ett tiotal kast på samma fläck så börjar nappen komma. Björknorna är skrämmande lika som dom i eskilstunaån. Trehektos i snitt och fortfarande totalt ointressanta. -Vad fan har jag gått med på?

Jag svingar åter ut feedern på rutin, samma fläck, samma respons. Hinner knappt sträcka ut linan innan toppen böjer sig. Jag gör mothugg och nu så sitter det en bättre fisk. Den efterlängtade iden kanske? Efter en kort men odramatisk drillning så håvar jag ännu en björkna. Denna är något större. Jag ropar på Ronnie att komma ner och glo på eländet. -Är den värd att väga undrar jag? Ronnie är tveksam, men vi kommer överrens att väga den som referens. Vågen visar 920gram. Är det bra? Över kilot borde den väl väga om man ska ha något att komma med? Vi inser att vi inte är speciellt bra på detta med björknor. Vi googlar, fotar och mäter. Det är kanske så det funkar i björknasvängen? -Tydligen så är det en regga. -Å fan, där ser man säger jag innan vi fortsätter att meta. Fortfarande oberörda av björknafebern…

 

received_1951798858177920

Jag upplever enorma svårigheter att komma in i rätt björknastämning. Undrar för mig själv varför den här arten känns så svår att acceptera? Var finns utmaningen, var finns det där som får mitt fiskeblod att rusa fram. Ni vet den där känslan som får en att ligga sömnlös natten innan det är dags. När man metar efter björkna så finns det inga trix att ta till. Inga hemliga beten eller knutar man kan göra för att lyckas bättre än någon annan. Finns fiskarna där så kan du meta med precis vad som helst och fånga massor. Efer en stund fångar jag en fisk på sju hekto innan vi bestämmer oss för att byta plats. Det här stämde inte alls.

Nästa ställe ser exakt likadan ut. Strömmen är skaplig och marken är fortfarande lika omöjlig att få ner en tältpinne i. Ronnie har tröttnat på feedermetet. Han tacklar upp larmspö med plastbitar som krokbete. Han ser nöjd ut. 

20180609_233531

Pipandet som följer därefter håller på att driva mig till vansinne. Jag har åtminstone den goda smaken att fiska tyst.

Helt enligt plan så börjar Ronnies snitt öka. Ingenting under tre hekto synar hans håv. Vissa björknor är uppemot åtta hekto. Vi väger någon till 820gram. Jag har liknande problem. Stimmen med björknor är så massiva att det inte ens är vettigt att försöka sålla ut några större. Hur skulle det gå till egentligen? 18mm boilies kanske? Jag försöker med fejkmajs och flytbröd, men det blir inte färre napp för det. Läget börjar bli kritisk. Humöret sjunker med varje björkna och till slut så återstår det endast att beställa en onlinepizza till stranden jag inte vet namnet på. Det lyckas efter många om och men. Snart så har man belöningen framför sig i form av en familjepizza. Ronnie nöjde sig med en standardpizza och ett sexpack folkisar.

20180609_093839

Mot kvällen så kommer myggen. Enligt uppgift ska metet bli bättre när det mörknar, vad det nu innebär? Hur kan det bli bättre än att det nappar när betet sjunker, varje kast, timma in timma ut? Jag fattar ingenting?

Ronnies pipande är konstant. Han får en tröstvimma. Vi är helt nollställda med vimmor. Aldrig ens sett en sådan. Den liknar en sjuk björkna, likadan, bara smalare. Jag har sett nog. Jag kryper ner i sängen och försöker att somna mellan larmpipen.. Efter en stund lyckas jag och försvinner in i sömndimman.

20180609_163950

Jag vaknar av ett ljud jag så väl känner igen. Ljudet av en bivvy som blåser åt helvete. Jag öppnar inte ens ögonen, orkar inte bry mig. Men jag kan inte somna om. Nyfikenheten kring hur långt skiten blåste håller mig vaken. Jag öppnar ögonen och reser mig ur sängen. Jag knallar till bivvyn något tiotal meter bort och fäller ihop den innan jag kastar den vid strandkanten. Lika bra att koka kaffe och sedan köra igång med metandet..

När vi sitter där och dricker pulvercappuccino så omvärderar vi läget. Vi är överens om att fisket är fantastiskt, det är bara att vi inte kan uppskatta det. För det andra så måste vi hitta på sätt att nå de större fiskarna. Och för det tredje, och viktigaste, vi måste åka härifrån ett tag och meta någonting annat en stund.

Vi väljer att besöka en mindre å i närheten där det ska finnas id och stor björkna. Men innan det ska vi meta en timme eller två där vi sitter. Metet är fantastiskt, Ronnie drar en mört på 39cm och jag varvar braxar, mindre idar och björknor upp till strax över 800gram.

20180609_172754

Jag börjar se mönster i mitt metande. De första kasten ger större fisk, sedan kommer småbjörknorna och allt blir till ett cirkus. Så det är bara att börja röra på sig. Ingen mäsk, ingen småfisk?

Jag rör mig längs stranden, kastar lite här och där. Fångar flera fina fiskar på nästan varje ställe innan småfisken fattar att någonting händer. Då flyttar jag på mig tiotalet meter nedströms. Det verkar funka. Ronnie drar bättre fiskar han med. Björknor kring sjuhektossträcket. Efter en timme så ger vi upp. Dags för id.

received_1951800601511079

Vi hittar stället efter en långpromenad. Stället i fråga är inget välkänt ställe, utan det råkade bara se hett ut tyckte vi. Vi har aldrig varit här förrut, men man känner väl igen ett bra meteställe när man ser ett?

Alkisarna i parken ger oss en intressant inramning. Det är alltid skoj att lyssna på alkoholister. Det är sånt snack man själv kan bara drömma om att leverera. Dom har det bra, solen skiner och socialbidraget har nyss kommit. En lodis kommer till oss och skriker sedan till sina polare, -ja de är fiskare, med håv o allt. Kanske någon nojritual de har? Han snackar lite med oss. -Jaha, ni är såna där superfiskare med spölarm o hela helvetet. -Precis, det är vi det svarar jag.. Han hoppar på sin cyckel och försvinner mot bolaget.

Vi drar lite id och får spögunget vi saknat. Tunga fina pjäsar i strömmen. Efter någon timma så är vi redo för kvällens björknarace. Vi packar idprylarna och kör via bolaget vi med, och vidare till björknahaket.

20180609_131024

KVÄLLEN:

Vi har tänkt, och sedan så har vi snackat. De stora björknorna finns där någonstans. Eller stora och stora, en fisk på 7 hekto är en fantastisk fisk, men i mängden så har den reducerats till endast en bättre fisk. Det är först nu poletten har börjat falla ned. Vid idhaket fick jag lite björknaångest. Började sakna dom där skitfiskarna som ingen metar. Fan, det är ju rätt häftigt med björkna ändå. Mete är smalt som fan, men björknamete, det kan inte vara mer än fem-sex personer i hela norden som tycker att det gär är någonting att satsa på. Återigen, det finns fler människor som knullar upplåsbara får än metar björkna. Smalt är bara förnamnet. och eftersom vi inte hade några upplåsbara får med oss så var det bara att nöta på.

Jag knallar på min strand, fångar någon fisk kring 5-6hg. Den är vacker, stridbar och har allt en metfisk skall ha. Vad är problemet egentligen? Den känns lite för enkel, för vardaglig. Lite som ålen, finns de i närheten så kan man inte misslyckas att fånga dem, på vad som helst, närsomhelst. Jag håller björknan i handen, fotograferar den och släpper tillbaks den. Kastet efter ger en likadan. Jag småler lite. Ronnie drar fiskar i samma klass. Bra snitt på fisken nu, skriker han till mig.

20180609_172804

Jag smäller upp bivvyt, lägger några stora stenar i den så den inte ska blåsa bort innan jag vaknat. Natten ska jag nöta på samma fläck. Ska mäska hårt och dra upp tusen björknor om så krävs. En sista ansträgning innan vi åker hemåt på morgonen.

Efter 300 björknor kommer braxarna in på mäskplatsen. Björknorna är med ens som bortblåsta. Tunga fina fiskar som nappar så fort masken landat. Mete blir inte bättre än såhär. Ibland kommer det en id eller två och har man tur så kan man få grova vimmor. Jag har ingen tur, får endast en liten. Ronnie drar en halvkilosborre på gummimajs. Livet leker.

Till slut orkar jag inte längre. Jag lägger mig helt utpumpad och sover någon timme. På morgonen märker jag att någon under natten skitit i grillen bakom mig. Trevliga människor det finns..

Morgonens mete ger ännu en åttahektosbjörkna som topp. Den känns betydligt bättre än niohektosfisken. Även den föll för taktiken med omäskad plats och snabba byten. Till nästa gång har jag taktiken klar känner jag.

Vi har åkt tre mil när jag säger. -jag skulle kunna ha metat ett par dagar till. Ronnie instämmer. Det är något jävligt speciellt med björknan. För att vara en skitfisk så är den ändå spännande och lockande. Vikterna känns sekundära. för mig kvittar det om en björkna är på kilot eller sju hekto. Det krävs inga specialskills att fånga en stor. Endast en massa tid och lite flax. En kilosbjörkna får man inga creds för på samma sätt som en femtonkilosgädda som ger helsidosrubriker i lokalpressen. En björkna måste man lära sig att uppskatta, hur svårt det än är. Först då kan man få någonting ut av metet.

Jag kan på fullaste allvar säga att jag uppskattar den udda fisken så mycket mer nu än före vår resa. Så pass mycket att jag kan tänka mig att åka tillbaks och meta efter dem. Men nu har jag funderat ut bättre sätt att sortera ut de större exemplaren. Tiden får utvisa om jag får rätt..

 

 

 

 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s