I Blickfånget..

20180513_214539

När jag var femton bast undrade jag hur det skulle kännas att fånga en färna, en id eller för den delen en ruda. Man bläddrade i de olika fisketidningarna som fanns att tillgå och tyckte synd om sig själv. Det skulle nästan vara värt att bo i skåne för att ha deras vatten, men bara nästan, resonerade jag. Strax norr om oss rinner dalälven, skärgården ungefär lika långt österut, och i väst fanns varken då som nu ingenting. Vad att göra?

90-Talet var en konstig tid. Specimentävlingen försvann från tidningarna, liksom mycket av metet. I tv kunde man se serbiska långfilmer och Harald Treutiger. Till och med hårdrocken verkade dö. Kvar fanns brustna drömmar och Eskilstunaån som man hoppades skulle börja leverera. Vilket den aldrig tycktes göra.

Med facit i hand så skulle jag ändå inte byta ut någonting. Jag satte stor prestige i att njuta av saker ingen annan höll på med. Hårdrock, mete och att odla något som liknade ett skägg. Idag har alla skägg och lyssnar på hårdrock. till den milda grad att man måste köa för att få biljetter till en sketen Iron Maidenkonsert. De senaste åren har jag låtit bli att se på dem. Bandet är gamla och trötta, och folket älskar dem. Jag vill inte gå på konsert där man kan springa på sin farsa, eller sina barn om man hade såna. En konsert avnjutes bäst med max 200 andra, i en svettig lokal där alla förstår varandra. Dit kommer ingen med taxi, där har ingen kavaj, och där finns inga barn eller gamlingar. Eller endast gamlingar. Mainstream har aldrig varit min grej.

Vad som kommer till metet så är allt frid och fröjd. Man är fortfarande rätt ensam om att hålla på med detta. Så pass ensam att man är glad om man stöter på någon annan som gör det.

Vi snackar om metets ”second coming”. Det har börjat röra på sig i scenen. Allt fler hittar denna konstform som vi ser som elitistiskt och exklusivt. Vi startar Swedish-anglers och får en bra buzz direkt. Men jag är samtidigt orolig. Jag vill inte att alla ska börja meta. Tänk om metet blec som gäddfisket där man helt plötsligt vet allt och springer runt vattendrag med färgglada kepsar och utrustning för miljoner utan att lida för konsten. Att meta är att förstå något ingen annan förstår. Att meta är att vara en av de få upplysta, och det räcker att man själv vet. Ja plus några hundra på instagram..

Det är en konstig värld där gamla hjältar som slutat meta hyllas, och de eldsjälar som finns kvar ser man ner på. En värld där avundsjuka och anklagelser är vardagsmat. Såna saker grundar sig alltid i djup respekt, men yttrar sig som glåpord. När man ser på någonting fantastiskt och för en själv ouppnåeligt så bildas det bitterhet. För mycket bitterhet formar sig med tiden till hat. Man yttrar sig om saker man inte har någonting att göra med. En fullkomligt mänsklig och naturlig reaktion som ger en lite bättre självförtroende. Och sånt är ju alltid trevligt.

ATT INTE RÄCKA TILL.

20180513_181536

Den killen som på 90-talet drömde om att få se, eller i bästa fall drilla en färna har gått vidare. Jag tar massor med färnor idag, precis när jag vill dessutom. Är jag gladare för det? Inte ett jävla dugg. Den kicken den första färnan gav är sedan länge glömd. Nuförtiden söker man efter tyngre grejor, större kickar. En tvåkilosfisk är en fantastisk fisk om man vaknat på rätt sida, eller ljuger bättre än genomsnittssvensken. För en specimenmetare är det endast ett nästan ovälkommet avbrott i jakten på trean. Vi har kommit för långt i jakten på den största färnan som simmar i hela ån. Ärliga är vi aldrig, inte mot oss själva, inte mot andra. Våren gav mig fantastiska fiskar, fantastiska minnen och upplevelser. Men noll poäng i specimentävlingen. Det är inte samma tävling som på 80-talet resonerar jag. Då var det bättre, enklare och männen så mycket hårdare.

En tävling där det inte ges tröstpriser för den fjärde största fisken. En tävling dit man inte anmäler en massa skitfiskar som niokilosgäddor eller fyrakilosbraxar.

Jag anmälde inga färnor i vår. Någon annan i teamet hade mer tur än en annan. Visst dunkar man ryggar och berömmer. Men det innebär inte att man per automatik gläds åt andras framgångar. Vad fan finns det för glädje i det?

20180513_214604

Jag och Saku drog en sista färnaresa någon gång i maj. Vi fångade några tvåplussare. Varav en riktigt lång och gammal fisk i skabbig kondition. Tror den vägde strax över 2300gr? Den gjorde oss lite besvikna då den en gång hade haft potential. Innan det hade jag fångat en färna på 60cm. En anorektisk historia som förstörde den dagen. Fast jag lyckades ljuga ihop en blogg om hur fantastiskt det var.

20180617_202231

I veckan drog Saku ännu en sådan fisk. Tvåplussare med råge. Underbart guldfärgad och på alla sätt fantastisk. Den högg på en brödbit i ytan efter att Saku jobbat hårt för att lura den. Strax innan drog jag en asp på bröd.

received_10155704290528269

Den var precis som färnan för smal och på tok för liten. Vi blev räddade av åskan några timmar senare. Precis när idarna och färnorna hade börjat visa sig i ytan. Detta gav oss boost för självförtroendet. Aspen och färnan var endast delmål, en uppvärmning om man så vill inför de fiskar vi var ute efter. De som precis börjat visa sig innan himmelen föll ner och vi blev tvugna att avbryta. Räddade av gonggongen..

IMG_06221

Ska man fiska efter predatorer så ska man klä sig som en. Jag ber redan nu ursäkt för loggan på min jacka. Fick den för ett bra pris. Jag var ung, jag behövde pengarna..

Gösfisket gick som förväntat käpprätt åt helvete. Ronnie drog under årets första pass två fiskar närmare sex kilo. Jag kontrade med en skaplig gös passet efter. men det finns kvinnor, ja ni läste rätt, kvinnor som fiskar skiten ur oss. Nåja, de har såna sportbåtar och håller på med prickskytte. Inte fan gör vi sånt. Vi är finska män. Män med skägg och tobaksberoende. Hellre en femkilos på det rätta sättet, dvs 80-talsjiggning som någon i vår grupp kallade det, än en tia på det fula moderna sättet. Egentligen så borde vi vara stolta över att ha blivit kallade för 80-talsjiggare, men vi tog det som en förolämpning för att vara på den säkra sidan.

20180429_213426

Jag snackade med martin Falklind om något reportage. Han sa att det var viktigt att ha bra foton och att man skulle le på bilderna. En stund efteråt så snackade jag med en annan medarbetare på samma tidning på sportfiskemässan. han sa exakt samma sak. Se glad ut.

Vad fan finns det att vara glad över? Ska jag helt plötsligt börja le när jag fångat en medioker jävla gös? När såg ni en finsk man le helt nykter och helt utan anledning senast? Jag fattade ingenting? Glad? Varför i helvete skulle jag tvingas till ofrivilliga känsloyttringar när jag som minst känner för det. Mete och sex är ungefär samma sak. Jag ler inte när jag gökar, hur fan skulle det se ut? Det blev ingen artikel. Kollade minst 500 bilder. Hittade inte ett leende.. En trovärdig fiskebild ser ut som ett mugshot. Det är specimenmetarens hemliga hälsning..

20180606_210753

Karpen. Ronnie drog fem pass innan han fick den första. Då log vi. Skadeglädje är det enda sanna. På sjätte passet fick han en till slut. Till en början var allt lovande. En riktig screamer så han fick byta lager på larmet efter resan. Sedan så kom verligheten ikapp oss. Han lyckades fånga sjöns absolut minsta individ. Segerns ljuva sötma förbyttes snart mot bitterljuv förakt. Sex pass, och detta är belöningen. Kyss mig i arslet.

Jag beslöt att satsa på rudorna istället för karparna. Samma sjö, andra fiskar.

Ruda går att fiska på flera sätt. men det finns endast ett som är riktigt. Stalkingfiske med frilina. jag säger det för att det är lite unikt och låter coolt. I verkligheten så är det skitenkelt, ja förutom att man blir jävligt sugen på cigg efter att behöva stå stilla så länge.

Det första passet var spännande. Tre rudor kom fram till mäsket. Två fiskar på strax över kilot, och sedan en som var betydligt större. Efter en stunds trixande så lyckades en av de mindre suga i sig masken, kroka sig själv för att sedan rusa till ytan där den frigjorde sig från kroken och skrämma slag på allt och alla. Sedan fanns inga rudor kvar..

20180615_225917

Nästa pass drog jag iallafall en fisk. Men vad är den värd när Ursjön ligger ett stenkast bort. Där är dom ju för fan dubbelt så stora.. I brist på annat så frontade vi rudan så mycket det bara gick. Ett välkänt trick för att verka lite bättre än vad man egentligen är.

Inte orkar man fixa ett nytt objektiv till kameran heller. Den fick nog i väskan under vårens färnafisken som gick åt helvete och tackade för sig. Får bli mobilkort ett tag. Ännu ett irritationsmoment.

Imorrn är det midsommarafton. Huset fullt med barn. Har lovat mig själv att vara nykter. Ska ju meta karp på lördag. Men blir det för mycket så får man ta till flaskan. Sedan så blir det endast mörkare härdanefter, ute med då det är sommarsolstånd idag. Precis det man behöver…

Åtminstone så gick björknametet bra. Men vem fan metar björkna? Jävla skitfisk!

 

 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s